För ett tag sedan träffade jag Brian McGill, en skotsk man som flyttade till Sverige för ett antal år sedan med ett enda mål i sinnet: Han vill ändra svensk film. Jag satte mig ner med honom för en kort pratstund och frågade lite mer om den kurs han har startat här i Sverige och vad han tyckte om svensk film i allmänhet.


Berätta lite om den kurs som du har startat på Berghs School Of Communication.

För att få bäst inblick så rekommenderar jag kursens hemsida:
http://www.berghs.se/61/sv/Att_skriva_langfilmsmanus

Men i korthet är det en 1 års utbildning på distans som inriktar sig på långfilmsmanus. Jag arbetar med eleverna i ett tidigt skede för att välja en idé eller ett tema de vill skriva och göra om till långfilmsmanus. Vi arbetar sen tillsammans på det upp till en tredje version av ett manus. Det bör vara i ganska bra form då. Sen i slutet av terminen bjuder skolan in produktionsbolag och andra inom branschen som sedan eleverna får pitcha sina manus till, i hopp om att sälja dem eller i alla fall få intresse i deras arbete. För mig är det en av de absolut viktigaste aspekterna, att ge eleverna ett första steg in i branschen.

Vad är kursens målgrupp?

Vem som helst egentligen. I och med att det är en distanskurs så kan vem som helst i Sverige göra kursen. Kanske har någon skrivit på ett eget manus men har fastnat, eller någon inom reklam- eller spelbranschen som vill prova på något nytt. Eller varför inte en författare som vill prova ett nytt område inom skrivandet?

Skriver man på engelska?

Kursen är på engelska men eleverna kan skriva sin manus på svenska. Jag rekommenderar engelska för skriver man på svenska så skriver man för den svenska marknaden men skriver du på engelska kan du vända dig till den internationella marknaden. Men för mig fungerar båda lika bra.

Varför ville du starta kursen?

Jag har varit en manusförfattare till yrket i över 20 år och när jag kom till Sverige och började se svenska filmer så slog det mig att många av dem hade riktiga brister i manus. Jag började undervisa manus här i hopp om att skapa en bättre kännedom om dramatisk struktur inom film. Det finns ett gammalt ordspråk inom filmbranschen som säger att det krävs 3 saker för att göra en lysande film: ett bra manus, ett bra manus och ett bra manus. Jag såg helt enkelt inte det här och många människor höll med mig.

Har kursen varit framgångsrik?

Vi är halvvägs igenom det första året, som sagt, kursen är helt ny, och eleverna jag har nu verkar genuint nöjda och entusiastiska över kursen. En bonus har varit att se denna grupp av författare växa och dela med varandra deras idéer och deras kärlek till film. Att vara författare i sig är ett väldigt ensamt yrke så de uppskattar denna gemenskap som kursen har tillfört dem. Sedan är Berghs en väldigt professionell skola och dem har starkt stöd för sin utbildning.

Vad säger folk inom branschen om denna kurs?

När jag berättar om det till filmproducenter och regissörer blir de väldigt intresserade. Speciellt när det kommer till den yngre generationen. De känner, som jag nämnde tidigare, att kvaliteten av manus de får in är inte rakt igenom bearbetade. Det är fortfarande tidigt för det frö som är den nya generationen av filmskapare i Sverige men det växer för fullt och börjar få fäste. En av de trick som skrivare glömmer är säljarmöjligheten eller ”the do-ability”. Finns det en chans att detta manus kan bli gjort? Finns det en marknad för den? Det är helt upp till eleven vilken berättelse han eller hon vill berätta. Jag är där från början för att hjälpa dem, inte bara ur den kreativa vinkeln, utan även för att få dem att tänka på simpla frågor om vilken marknad deras berättelse vänder sig till. Finns det något liknande som har gjorts? Finns det en publik? Då jag aktivt arbetar inom filmindustrin hoppas jag att jag kan guida elever i den riktiga världen och inte bara inom den akademiska sidan av skrivandet.

Har du sett några bra svenska filmer på sistone?

(skrattar lite). Jag såg Låt den rätta komma in under Edinburghs filmfestival i juni och tyckte den visade riktig originallitet med ett väldigt intressant förhållande i centrum. Annars än det, inga kommentarer.

Kan du berätta lite mer om de problem du anser svenska filmer och manus har i allmänhet?

Visst, men jag gillar verkligen inte att nämna namn då det inte är professionellt men... Ta en film som Offside. Här frågar jag mig hur den någonsin kunde bli gjord. Först så är det känt inom industrin att fotbollsfilmer väldigt sällan drar en publik. Ett undantag är Skruva den som Beckham men den är som Billy Elliot. Den handlar om en ung människa i jakt på sin dröm. I Offside däremot, där finns det ingen riktig protagonist som vi varken bryr oss om eller kan relatera med. Det fanns ingen riktig konflikt och de konflikter som dök upp verkade falska och påtvingade av manusförfattaren istället för från Jonas Karlssons karaktär.

Vi kan ta en mer aktuell film som Ping-pongkingen som startade vackert och satte verkligen upp den centrala karaktären bra och hans dilemma. Efter det slant den bara mer och mer ur kontroll för att det fanns ingen riktig andra akt. Filmer lever och dör på hur bra en författare konstruerar den andra akten. Här blev manuset upprepande, handlingar eskalerade aldrig och det kändes som om författaren litade för mycket på de svenska filmklichéerna – alkohol, mobbning och självmord. Det blev bara en stor röra för mig.

Mitt sista exempel innan jag förstört min karriär i detta land för gott. Detta gäller också en lite äldre film. Jag tänker på Vingar av glas. Den Romeo och Julia-saga var så full av klichéer att det blev smärtsamt att se till slut. Jag förstår att de svenska filmer om invandring spelar en viktig roll i detta samhälle men de är alltid så liberala, klichéfyllda och ämnet behandlas nästan alltid nedlåtande. Det är som om svenska filmskapare ofta försöker ta itu med en viss skuld de känner över den aktuella integrationssituationen i våran kultur.

Jag tror att svenska manusförfattare är insnöade på en attityd där lagom duger. Författare är ovilliga att pusha fram deras konflikter i sina manus för att de är rädda att alienera publiken. Bara jämför Fjorton suger med den amerikanska filmen Tretton. Vilken tycker du speglar den mest ärliga porträtten av tjejs tonårsperiod?

Allt låter väldigt intressant. Jag vill tacka så mycket för din tid.

Tack själv.

(Bilden är gammal och har inget med kursen att göra. Brian är mannen längst till vänster i hatt)