Som besökare på Filmtipset samtycker du till användandet av s.k. cookies för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
 
Betyg idag: 619 Besökare idag: 4 974
annons
Laddar...

Europeisk realism

Ihsahn 2008-01-13

Neo-realism, poetisk realism, brittiska nya vågen, diskbänksrealism; kärt barn har onekligen många namn. Jag skall här försöka reda upp begreppen en smula bland det som brukar kallas för realism.

Den poetiska realismen och Frankrike
Om man generaliserar en smula kan man säga att den franska poetiska realismen uppstod när den franske regissören Jean Vigos kortfilm C i uppförande hade premiär 1933. Det var dock inte förrän 1934, då Vigos L’Atalante kom, samtliga karaktäristiska drag framträdde tydligt som senare skulle bli utmärkande för de filmer grupperade under namnet den poetiska realismen. Under de följande åren förfinades de stilistiska greppen ytterligare av bland andra Marcel Carné och Jean Renoir, vilket resulterade i filmer som dagen gryr, Den stora illusionen och Dimmornas kaj.

Den poetiska realismens filmer utmärks av en verklighet fri från illusioner, med människor som ofta förlorat hoppet och är medvetna om att antingen de själva eller deras sätt att leva är dömt till undergång. Det är den lilla människans kamp mot en värld som har vuxit sig alldeles för stor som skildras, och nästan uteslutande med olycklig utgång för alla inblandade. Ramhistorierna är inte sällan ganska banala kärlekshistorier om omöjlig kärlek, som på förhand antingen är dömda att misslyckas eller som till en början verkar möjlig men som raseras av lögner och omgivningens påverkan.

Trots att karaktärerna i filmen oftast är förlorade på ett eller annat sätt så är inte filmerna i sig genomgående deprimerande, utan det finns ofta ett hopp någonstans i fjärran. Om inte för huvudrollsinnehavaren så åtminstone, som i Den stora illusionen, för personer i dennes omgivning eller för samhället i stort. Filmerna utspelar sig ofta i vanliga arbetarhem och inte sällan är det en grå och tråkig omgivning som målas upp. Detta i skarp kontrast till mycket av den film som producerades i Frankrike under det glada 20-talet. Borta är den levnadsglade playboyen, 1800-talserövraren och militärerna, och kvar är istället en skildring av vardagen för en vanlig arbetare i mellankrigstidens Frankrike.

Filmerna är rent dramaturgiskt uppbyggda på ett ganska konventionellt sätt med en grundkonflikt som får sin upplösning innan filmen är slut. Regissörerna rör sig också fritt i både tid och rum, men i till exempel Carnés Dagen gryr, där filmens huvudperson under en natt tänker tillbaka på vad som hänt de senaste veckorna, ser man ändå början till den rörelse som 10 år senare i Italien skulle utmynna i att filmerna utspelade sig i realtid.

I och med andra världskrigets utbrott så försvann dock intresset för realistiska skildringar av vanliga människor till förmån för mer patriotiska filmer som skulle hålla krigsmoralen uppe. Det skulle dröja till efter andra världskrigets slut innan realismen på allvar dök upp igen i Europa.

Den italienska neo-realismen
Precis som men den franska poetiska realismen så kan man, efter viss generalisering, peka på en specifik film som startade hela den italienska neo-realismen: Luchino Viscontis Köttets lust från 1943. Efter den följde 6 år av ytterligare förfining av en genre som var starkt influerad av den franska poetiska realismen. Med detta i åtanke är det ingen större överraskning av Visconti var en av förgrundspersonerna; han hade under flera år arbetat tillsammans med Jean Renoir. Den italienska neorealismen var ett resultat av ett fåtal regissörers arbete. Förutom ovan nämnda Visconti så var det Vittorio de Sica och Roberto Rosselini som dominerade genren. Även om det fanns andra aktörer som gjorde liknande filmer, så är de inte något som har överlevt till eftervärldens intresse mer än för de speciellt intresserade.

Den italienska neorealismen skildrar, precis som den franska poetiska realismen, den lilla människan och dennes kamp mot en starkare omvärld. Inte sällan med ett olyckligt slut för alla inblandade. Det hela görs på ett realistiskt, på gränsen till dokumentärt, sätt där en naturlig återgivning av verkligheten är överordnat perfekt ljussättning och sceneri. Men där slutar också likheterna, för där den franska poetiska realismen använder sig av utbildade skådespelare och följer en klassisk narrativ modell, strävar filmerna från den italienska neo-realismen att så långt som möjligt använda sig av amatörskådespelare samt att skildra ett skede snarare än en historia med början och slut.

Filmerna handlar ofta om ett tillfälle under en vanlig persons vardag och filmerna tar slut innan problemen, som oftast är av ekonomisk natur eller innefattar annan krigsproblematik, är lösta. Dessutom utspelar sig vissa av filmerna, till exempel Vittorio de Sicas Cykeltjuven, i (nästan) realtid. Detta förstärker ytterligare känslan av att det är ett brottstycke av någons liv vi ser, snarare än en film med början, mitt och slut. Med få undantag är de neo-realistiska filmerna inspelade på plats på Roms gator eller dess förorter med naturlig befintlig belysning, vilket ytterligare ökar den dokumentära och realistiska känslan. Det enda som avslöjar att vi befinner oss i en filmisk fiktion är den icke-diegetiska musiken, samt att i stort sett all dialog är lagd i studio med blandat resultat. Läppsynkronisering har aldrig varit något som italienska auteur-filmare har lagt så stor vikt vid.

Den italienska neo-realismen uppkom samtidigt som Italien kapitulerade för de allierade under andra världskriget, och därför är det naturligt att rörelsen dog ut när läget i landet stabiliserades. Den sista riktiga neo-realistiska filmen Umberto D, som är Vittorio de Sicas inslag i diskussionen om pensionärers situation, kom 1951 och därefter försvann genren lika plötsligt som den hade uppkommit.

Realism i 60-talets Storbritannien
I början av 50-talet hade det bland unga filmskapare växt upp en irritation över att en stor del av den brittiska filmproduktionen antingen var dussinproduktioner eller storstilade, episka Shakespeare-filmatiseringar. Dessa regissörer, med bland andra Lindsay Anderson i spetsen, ville förnya den brittiska filmen genom att spela in dokumentärfilmer om och bland vanliga arbetarmänniskor. I det manifest som skrevs proklamerade de bland annat att filmerna skulle spelas in på plats och regisseras i så liten grad som möjligt, för att uppnå en hög grad av realism. Denna rörelse mynnade i sin tur ut i det som skulle bli den brittiska nya vågen.

Den brittiska nya vågen är en kombination av franska nya vågen, italiensk neo-realism och fransk poetisk realism, där den har tagit med sig den klassiska narratologin och miljöerna från den poetiska realismen. Tematiken och viljan att så långt som möjligt filma på gator och i lägenhet togs från neo-realismen och det innovativa kameraarbetet samt de extremt låga inspelningskostnaderna, vilket nog inte helt var ett frivilligt val, från den franska nya vågen.

Filmerna var inte, som i tidigare realistiska rörelser, rent realistiska utan kunde, som i till exempel Billy liar, innehålla både drömmar och högst surrealistiska inslag, något som utgör ett tydligt avbrott mot alla tidigare realistiska europeiska filmtrender. Handlingen utspelar sig ofta hemma hos en fattig arbetarfamilj i någon förort till en större industristad, och handlar oftast om vad det innebär att växa upp, bryta sig fri från sin familj och skaffa ett eget liv. Ett vanligt återkommande tema är kärleksbryderier på ett eller annat sätt, något som känns igen från den franska poetiska realismen, med den skillnaden att här behöver utgången inte nödvändigtvis vara lika illa.

Precis som de tidigare nämnda realistiska rörelserna tog även den brittiska nya vågen hastigt slut, och vid Bond-filmernas inträde var realismens storhetstid slut i Storbrittanien. Dock fortsatte regissörer som Ken Loach och Mike Leigh att göra socialrealistisk film även under 70- och 80-talet. Även Lindsay Andersson fortsatte till viss del, varav det mest kända exemplet är If... från 1968, som är tydligt inspirerad av Jean Vigos C i uppförande.


Kommentarer (14)

 
Premiärer
Visa mer
Mest diskuterade filmer
I Am Mother
The Meg
Black Mirror - Rachel, Jack and Ashley Too
Black Mirror - Striking Vipers
X-Men: Dark Phoenix
Totalt antal kommentarer: 1741579
Senaste recensioner
Olofs frostiga äventyr
Slender Man
Annie
Mördaren - en helt vanlig person
ReGOREgitated Sacrifice
Totalt antal recensioner: 8205
Kolumner
Nya medlemmar
volvo2468
emolasnileppak
Elieser
mickelrav
MartinTryck
Nya denna vecka: 7  Totalt: 122099
Filmtipsets Länkar
Rekommenderade sajter









Adhype AB © 2000-2019 Om du vill kontakta oss gällande annonser, maila till info@adhype.se Om Filmtipset Kontakt Medhjälpare Länkar Hjälp Regler & Villkor