Som besökare på Filmtipset samtycker du till användandet av s.k. cookies för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
 
Betyg idag: 1 717 Besökare idag: 5 626
annons
annons
Laddar...

Franska nya vågen

Ihsahn 2007-12-28

Franska nya vågen är en filmisk rörelse som uppstod under sent 50-tal i Frankrike och som totalt revolutionerade filmmediet. Med inspiration från så skilda fält som den tyska expressionismen till den Italienska neorealismen förändrade en liten grupp människor för alltid sättet vi ser på film. I den här artikeln försöker jag reda ut begreppen och ge en grundläggande överblick.

Cahiers du cinéma
Det första fröet till det som skulle bli den franska nya vågen uppstod när André Bazin startade tidningen Cahiers du cinéma 1951. Tidskriften blev snabbt en samlingspunkt för unga filmkritiker med François Truffaut, Jean-Luc Godard, Eric Rohmer, Claude Chabrol och Jacques Rivette i spetsen – några unga män som hade gemensamt att de hade sett mycket film, var väl insatta i filmhistoria men helt saknade egen erfarenhet inom filmskapande. Gemensamt för alla på tidningen var att de var missnöjda med det filmklimat som hade uppstått i efterkrigstidens Frankrike, där en stor del av filmproduktionen hade fallit in i slentrian och mest producerade film som antingen var filmatiseringar av pjäser eller väldigt mycket stöpta efter mallar uppsatta av det franska studiosystemet.Skribenterna på tidskriften hyllade istället Auteur-regissörer, det vill säga regissörer som hade en egen stil som gick igen i alla deras filmer, skrev sina egna manus och som på andra sätt, såsom med innovativt kameraarbete eller långa tagningar, stack ut från mängden. Förutom inhemska regissörer som Jean Renoir, som nu hade emigrerat till USA, och Robert Bresson så hyllades även amerikanska regissörer som Orson Welles och Alfred Hitchcock. Cahier-recensenterna ville helt enkelt att filmskapandet skulle skötas av regissören istället för av studios och producenter, och filmerna skulle baseras på ett av regissören skrivet originalmanus och inte vare sig filmatisering av pjäser eller filmatisering av någon annans manus.

Truffaut och de 400 slagen
I slutet av 50-talet lättades reglerna i studiosystemet upp för att underlätta för nya regissörer, vilket gjorde att skribenterna från Cahier nu fick en chans att själva göra film. De tog nu tillfället i akt att göra upp med den franska filmen och rätta till alla fel som de ansåg fanns. De små budgetar som de fick av filmbolagen var inte till ondo för regissörerna eftersom det tvingade dem till att komma upp med helt nya filmtekniska lösningar och stilistiska grepp. Deras experimenterande underlättades också av att kamerorna hade blivit mindre och mer lätthanterliga än tidigare. En av de första filmerna som kom var Truffauts ”De fyra hundra slagen” som innehöll många av de element som skulle bli karaktäristiska för den franska nya vågen. Det tydligaste avbrottet från tidigare filmer var att Truffaut hade lämnat studion och istället spelat in filmen nästan uteslutande i verkliga miljöer, och då främst i Paris, med naturlig belysning och även en stor del ljudupptagning på plats. Truffaut bröt också mot flera filmiska konventioner, varav den kanske tydligaste är brott mot 180-gradersregeln som förekommer flera gånger i filmen. Även tematiken – som till stor del var lånad från den italienska neorealismen – kom att återkomma i de flesta filmerna. I De 400 slagen är huvudrollsinnehavaren en ung pojke som rymmer från sina föräldrar. I hopp om att finna en bättre tillvaro på Paris gator märker han bara hur hans illusioner blir krossade. Detta var ett tydligt trendbrott mot exempelvis den poetiska realismens medelålders vardagshjältar.

Tematik och teknik
Temat med en ensam antihjälte som saknar både familj och vilja till eftertanke för sina handlingar utmejslades ännu mer i Godards Till sista andetaget. Här kom även ett nytt stilgrepp som kommit att bli intimt förknippat med den franska nya vågen: Jump Cuts. Tekniken bygger på att man filmar en lång scen och sen klipper man i den utan att, som man gjort i tidigare filmer, växla perspektiv emellan klippen. Detta gör att tempot i filmen ökar markant, samtidigt som man får en känsla av att det är ett brottstycke snarare än ett helt händelseförlopp som man betraktar. Det hela kan liknas lite vid att spela upp en film som har gått sönder, och som har skarvats ihop genom att de trasiga bitarna helt enkelt har klippts bort. I Till sista andetaget finner man också ytterligare ett element som skulle återkomma flera gånger under den franska nya vågen, nämligen en stark kvinna. Kvinnorna i de filmer som gjordes i Frankrike under slutet av 50-talet och början av 60-talet är oftast både självständiga och starka och har inga problem alls med att både diskutera med och opponera sig mot de manliga antihjältarna. Detta var ett stort avbrott mot den tidigare konventionen inom realistisk film där kvinnan mer användes som ett element för att förstärka hjältens egenskaper, något som märks väldigt tydligt om man jämför med till exempel den franska poetiska realismen, där de kvinnliga karaktärerna ofta har en obehaglig tendens att vilja svimma i tid och otid.

Godard använder också, precis som Truffaut, nästan uteslutande Paris gator som inspelningsplats och har också låtit skådespelarna improvisera mycket av dialogen, något som även det kommit att bli karaktäristiskt för franska nya vågen. Filmerna var dock inte, som man kan få intryck av, lättsamma skildringar av dagdrivare som för ett flackande liv utan att ta ansvar för sina handlingar utan utgjorde istället ofta ett inlägg i debatten om den sociala situationen för de människor som skildrades på filmen. Förutom idén med att spela in i verkliga miljöer istället för i studios lånade Cahier-regissörerna också den oavslutade kronologi som karaktäriserar den italienska neo-realismen. Filmerna börjar ofta mitt i ett händelseflöde och slutar utan att de mål som satts upp har infriats eller att karaktärerna egentligen har kommit någon vart. Detta är extra tydligt i De 400 slagen som slutar med en freeze frame på huvudrollsinnehavaren sittandes på en strand.

Andra frontfigurer
Franska nya vågen var dock inte helt mansdominerad. Den kvinnliga regissör som lyckades bäst var Agnès Varda som med sin Cleo från 5 till 7 visade upp ett starkt kvinnoporträtt av en självständig kvinna som i realtid (vilket också betonas med flera tidsangivelser) rör sig genom Paris i väntan på ett viktigt besked. Varda använder bara jump-cuts vid ett fåtal tillfällen men i övrigt återfinns de flesta kännetecken som är typiska för franska nya vågen, och filmen är, enligt mig, den bästa renodlade filmen i genren.

Den tematik och inspelningsteknik som den franska nya vågen gav upphov till inspirerade även andra regissörer till att göra filmer som på olika sätt även de var banbrytande och avvikande mot tidigare filmer, även om det genomfördes annorlunda än hur Cahier-regissörerna gjorde. Ett bra exempel är Jacques Demy som i sin Paraplyerna i Cherbourg förnyade musikalgenren genom att låta all dialog sjungas. I filmen ser man också väl hur 60-talets pastellkladdiga färger kan användas som ett stilistiskt grepp, i kombination med den effekt som dåtidens färgsystem gav upphov till. En annan av de regissörer som förnyade den franska filmen under slutet av 50-talet utan att riktigt tillhöra den franska nya vågen är Alan Resnais, som i I fjol i Marienbad och Hiroshima - min älskade bryter ner all konventionell berättarstruktur och tvingar tittaren att aktivt delta för att lösa det pussel som handlingen utgörs av. Resnais använder sig dock av mer konventionell kamerateknik och hans filmer är långt mer genomtänkta och planerade än Cahier-regissörernas improviserade, snabbt inspelade filmer.

Den franska nya vågens inflytande på nyare film
Den franska nya vågen kom dock att bli relativt kortlivad, och kring 1964 hade Truffaut lämnat den mer experimentella delen av filmskapandet till förmån för mer konventionella filmer, samtidigt som Godards fall blev allt mer politisk. Dock lämnade den ett stort avtryck i filmhistorien och fortsätter att än idag påverka filmskapare. En av de första icke-franska filmerna som tydligt inspirerats av franska nya vågen är Arthur Penns Bonnie and Clyde som precis som de franska filmerna handlar om två antihjältar som handlar impulsivt och lever för dagen. Även om kameratekniken i filmen knappast är så innovativ som de franska filmerna är så innebar den ändå ett avbrott mot den berättartekniska mall som uppstått under början av 30-talet.

Bland de mer nutida regissörerna som tydligt inspirerats av franska nya vågen kan nämnas, förutom Quentin Tarantino, Hong Kong-regissören Wong Kar-Wai, vars filmer innehåller flera av de karaktäristiska kännetecknen för Cahier-regissörernas filmer. Man behöver dock inte vända sig till andra sidan Atlanten för att hitta spår av franska nya vågen: Dogma 95-manifestet är på många punkter identiskt med de riktlinjer som fransmännen satte upp 30 år tidigare, och då främst vad det gäller ljus- och ljudsättning samt skådespeleri. Filmerna från den franska nya vågen gjorde också att fler producenter vågade satsa på unga okända regissörer, vilket säkerligen var en av de bidragande orsakerna till att Dennis Hopper fick möjlighet att regissera Easy Rider.

Källor
French New Wave by Craig Phillips
The French New Wave by Steve Nottingham


Kommentarer (13)

 
Premiärer
Visa mer
Mest diskuterade filmer
Bird Box
A Star Is Born
Beautiful Boy
Mission: Impossible - Fallout
Hunter Killer
Totalt antal kommentarer: 1735785
Senaste recensioner
Olofs frostiga äventyr
Slender Man
Annie
Mördaren - en helt vanlig person
ReGOREgitated Sacrifice
Totalt antal recensioner: 8192
Kolumner
Nya medlemmar
FFFF
Naqnul
Palleflax87
Palleflax
bikandi
Nya denna vecka: 8  Totalt: 121927
Filmtipsets Länkar
Rekommenderade sajter
SESN AB © 2000-2017 Om du vill kontakta oss gällande annonser, maila till info@sesn.se Om Filmtipset Kontakt Medhjälpare Länkar Hjälp Regler & Villkor