Så diskuterade WIFT (Women in film and television) återigen kvinnors position i den nordiska filmindustrin på festivalen Nordisk Panorama, under måndagskvällen den 29 september. Liksom vid motsvarande seminarium som jag rapporterade ifrån tidigare i år på Göteborgs filmfestival, var stämningen inte så pigg. Det är fortfarande långt kvar innan de politiska målen är nådda i avseende på såväl representation som filmernas innehåll.

Seminariet, med titeln Backlash eller bullshit, på måndagskvällen diskuterade endast könsrepresentation. Vanja Hermele som är genusforskare och författare drog de bekymmersamma siffrorna, som visade på stagnation sedan det radikala 2004 för jämlikheten inom nordisk film, med smått uppgiven min. Den danska filmregissören Phie Ambo-Nielsen berättade att hon numera lägger en ekonomisk post för barnvakter (!) i sina filmbudgetar. Norska Vigdis Lian som varit norska filminstitutets chef, var vassast bland paneldeltagarna och hade ett genusperspektiv liknade Hermeles. Och producenten och konsulenten vid filminstitutet, Anne-Marie Söhrman Fermelin kunde konstatera att de uppsatta målen inte hade uppnåtts.

Problemen med diskussionen under seminariet var många. Fortfarande diskuterar man inte innehållet i nordisk film alls. Frågeställningar om teman för filmer viftades undan av panelen, som slog fast att den inte ville bestämma vad kvinnliga regissörer ska göra för filmer. Precis som om det vore en ofta diskuterad fråga. Flera aspekter på frågor om representation undveks också nogsamt. Som exempelvis varför det knappast förekommer att kvinnor ur andra etniska grupper än den svenska gör filmer. Eller hur lång tid det kommer att dröja innan norden får sin första kvinnliga långfilmsregissör ur arbetarklass med annan etnisk bakgrund?

Liksom i min kröniketext i årets första Mana, står diskussionen kvar på samma plats och stampar. Tanken på att danska kvinnliga filmare för upp diskussionen om barnvakter på jobb är självmål. Hade de formulerat tanken på att barnvakterna skulle bestå av inkvoterade män ur överklassen hade det fortfarande varit självmål, om än något mindre.