Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
 
Betyg idag: 582 Besökare idag: 4 146
annons
annons
Terminator, alienationsteorin och Unabombaren - Analys
Du kan alltid läsa vad som står på våra forum, men om du vill skriva måste du logga in eller bli medlem.
Veckla ihop
Terminator, alienationsteorin och Unabombaren
kaj landberg  16/4 2017 | Stäng | Nästa nya
Theodore ”Ted” Kaczynski (f. 1942) spåddes en lysande framtid. Ett underbarn med en fantastisk matematisk begåvning. Han hoppade över klasser och blev antagen vid Harvard som 16-åring, doktorerade med en avhandling om geometrisk funktionsteori och anställdes vid University of California vid Berkeley som den yngste professorn i universitetets historia, 24 år. Men Ted trivdes inte i Berkeley. Ted trivdes inte i samhället.
1971 flyttade han ut till skogarna utanför Lincoln, Montana där han byggde sig en liten stuga utan vare sig vatten eller el. Han försökte lära sig att leva utanför det moderna samhället genom att jaga med pil och båge, samla ätbara växter och bli självförsörjande. Men Ted Kaczynski skulle gå längre i sin aversion mot civilisationen. Mycket längre.

"1. Den industriella revolutionen och dess konsekvenser har inneburit en katastrof för mänskligheten."

Den som slog upp sin New York Times eller Washington Post vid frukostbordet den 19:e september 1995 fick sig en annorlunda upplevelse. Tidningarna publicerade ett 35 000 ord långt manifest – åtta fulla tidningssidor – i en separat bilaga betitlad Industrial Society and its Future författad av organisationen FC (Freedom Club). De 232 numrerade styckena slog fast att det industriella samhället måste störtas i en revolution då det gjort oss till onödiga, olyckliga och psykiskt lidande individer. Anledningen till publiceringen var ett stycke amerikansk kriminalhistoria.

I sjutton år hade FBI i sin historias dyraste spaningsarbete försökt klura ut vem som med avsändaren ”FC” skickat en rad brevbomber adresserade till framförallt universitet men även bland annat flygbolag, reklambyråer och dataaffärer. I det interna spaningsarbetet kallades personen UNABOM, en förkortning av University and airline bomber. Pressen döpte honom – de, liksom FBI var alla övertygade om att det rörde sig om en ensam man – till the Unabomber. Unabombaren. Första brevbomben detonerade 1978. Därefter kom de i en strid ström, år efter år.

1995 börjar ”FC” kommunicera med FBI. ”De”, breven kommunicerar genom en kollektiv vi- form, lovar att sluta med sina bombdåd om en större tidning publicerar deras manifest ocensurerat och i sin helhet. Nyheten kommer ut. Delar av manifestet citeras i olika tidningar. Det kommer ut på det ännu gryende internet. FBI är villrådiga om vad som bör göras. Porrtidningen Penthouse säger sig vara beredda att publicera manifestet. ”FC” blir otålig och den 24:e April dör en man i en ny attack. Det är Unabombarens tredje dödsoffer, jämte ett tjugotal skadade. Bomberna har med åren blivit mer sofistikerade. Dödligare. De är fortfarande omöjliga att spåra. I samråd med FBI tar så New York Times och Washington Post det historiska publicistiska beslutet, och världen kunde ta del av vad som populärt brukar kallas "the unabomber manifesto". Det rör sig om ett radikalt civilisationskritiskt stycke vars poäng är att vi måste återgå till ett förindustriellt samhälle. Efter att vi störtat det gamla i en revolution.

"4. […] Detta är inte en POLITISK revolution. Dess syfte är att störta inte regeringar utan den ekonomiska och teknologiska basen för det nuvarande samhället."

Det säregna manifestet innehåller bland annat en sammanfattning av mänsklighetens grundläggande behov, skissar upp en kortfattad historiefilosofi och förklarar vänsterns psykologiska tillkortakommanden. Men mer än något annat handlar det om Den Stora Ondskan. Tekniken. Manifestet förklarar det för oss. Tekniken är den absolut starkaste kraften i samhället. Den står över alla sociala, kulturella och politiska normer. Den är historiens drivkraft. Och dess inneboende logik leder hela mänskligheten i en endaste riktning – mot mer och mer kontroll och förtryck.

Istället för att systemet finns till för oss, så anpassar systemet oss efter dess behov. Skolan är en viktig del i detta, underhållningsindustrin en annan men psykiatrin den allra viktigaste.

"119. Systemet existerar inte för och kan inte existera för att tillfredsställa mänskliga behov. […] Detta har inget att göra med den politiska eller sociala ideologin som kan låtsas styra det tekniska systemet. Det är teknikens fel, eftersom systemet inte styrs av ideologi utan av teknisk nödvändighet. […] Om mänskliga behov sattes före teknisk nödvändighet skulle det uppstå ekonomiska problem, arbetslöshet, varubrist eller värre. Själva konceptet ”mental hälsa” definieras i vårt samhälle till stor del på hur bra en individ uppför sig i samklang med systemets behov och gör så utan att visa symptom på stress."

Tekniken gör oss ofria och den gör oss olyckliga. Den anpassar oss. Om inte allt detta övertygar läsaren så finns det ett argument till. Då riktningen endast går åt ett håll så finns det bara en enda logisk slutpunkt. Tekniken kommer till slut att förgöra oss alla.

Jag vet inte ifall Ted Kaczynski ibland tog ledigt från stugan i Montana för att gå på bio. Det finns i alla fall en filmsvit som genomsyras av samma typ av teknikpessimism och antipsykiatri som han ger uttryck för i sitt manifest, även om formen är av det mer poetiska slaget. Filmerna skildrar elegant farhågorna för teknikutvecklingen och blandar den med kalla krigets tidstypiska rädsla för kärnvapenkrig. Jag pratar om James Camerons Terminator.
Terminatorn är en cyborg, en maskin av metall iklädd mänsklig vävnad, som färdats bakåt i tiden för att mörda en i Los Angeles boende servitris vid namn Sarah Connor. En man, Rese, har även han färdats till Los Angeles anno 1984 för att skydda samma Sarah Connor från den fasansfulla terminatorn. Sarah kommer nämligen att spela en viktig roll i framtiden. Och framtiden, den är allt annat än ljus.
”It was the machines Sarah!” Rese förklarar för Sarah att i framtiden kommer maskinerna bli självmedvetna och besluta sig för att utplåna mänskligheten i ett kärnvapenkrig. De fåtal som överlever atombombsapokalypsen kommer att jagas och dödas eller i bästa fall sättas i koncentrationsläger med digitala laserinbrända kontrollkoder på underarmarna, för att tvingas arbeta som slavar åt maskinerna. I några filmsekvenser får vi se en glimt av framtiden. Det är alltid natt. Kanske är det atomvintern. Landskapet ser ut som en evighetslång bilskrot. I luften flyger drönare och på marken går och rullar olika mördarmaskiner på ständig jakt efter människorna som ännu finns kvar. De få överlevande som undkommit robotarnas koncentrationsläger lever i trånga miserabla utrymmen. Det är smutsigt. Folk är sjuka och hungriga, det springer omkring råttor på golven. I en scen ser vi två barn med trasiga kläder och sot i ansiktet som med dystra och orörliga miner tittar på tv. Men när kameran växlar till barnens perspektiv får vi se att det bara är skalet av en trasig tv. I stället för en skärm som visar tv-program stirrar barnen istället livlöst på en brasa.
Vi skapade maskinerna för att de skulle arbeta åt oss. Nu reser de sig mot oss och förslavar oss. De utplånar oss.
Men det finns ett motstånd, ett hopp, även i den nattsvarta framtiden. En man kommer i framtiden leda människans kamp i kriget mot maskinerna. Mannen heter John Connor, Sarahs ofödde son. Genom att färdas bakåt i tiden och mörda motståndsledarens mor planerar maskinerna att kunna triumfera genom att förändra historiens gång. Och Rese har ställt upp som frivillig tidsresenär med enkel biljett för att till varje pris rädda Sarah från terminatorn och därmed se till att den framtida messiasgestalten får komma till världen.
Psykiatrin spelar en icke obetydlig roll i terminatorfilmerna, framförallt i del två. Psykiatrin representeras av Dr Silberman. Vi möter honom redan i första delen. Den vilda jakten efter Sarah och den våldsamma kampen som uppstår mellan terminatorn och Rese drar nämligen myndigheternas uppmärksamhet till sig och Rese hamnar snart på förhör hos polisen. Och hur hanterar då samhället en person som säger sig veta att teknikutvecklingen kommer leda till förintelse och slaveri för hela mänskligheten? Han förklaras sinnessjuk. Dr Silberman hånskrattar åt Reses berättelse och blir uppspelt när han inser att han kommer kunna göra karriär på sin ofrivillige patient. Han försöker även övertyga Sarah att hon inte ska lyssna till Reses utsagor. Hon börjar tvivla. Psykiatrins uppgift är i att anpassa oss till samhället, inte att ifrågasätta. Den är repressiv.
Nu lyckas dock Rese så väl som Sarah ta sig ifrån polisstationen och med stora mödor förgöra terminatorn även om Rese dör en heroisk död efter att ha slutfört sitt viktiga uppdrag. I slutscenen ser vi en gravid Sarah Connor med en allvarsam och beslutsam min. Hon har under resans gång växt och har nu insett sin historiska mission och stålsätter sig inför den framtida storm som komma skall.
I den andra delen av filmeposet har drygt tio år förflutit och terminatorn har återvänt, men denna gång som beskyddare. Den unge John Connor är nu målet för de framtida mördarmaskinerna och de sänder en uppdaterad version, T-1000, en ”mimetisk polylegering” med förmågan att omforma sig till nästan vad som helst. Motståndsrörelsen å sin sida har lyckats programmera om en gammal terminatormodell och skickar tillbaks den i tiden för att skydda motståndsledaren som vid tiden ännu bara är ett barn. Sarah Connor är filmens berättare och hon har förändrats sen sist. Hon har växt in i rollen som motståndets moder och ensam uppfostrat sin son bland mexikanska gerillor för att lära honom om vapen, sprängmedel och annat oumbärligt inför den framtida kampen mot maskinerna. Samhällets svar på detta har blivit att hon spärrats in på mentalsjukhus medan hennes son adopterats bort till en fosterfamilj. John får lära sig att hans liv är en lögn, att hans mamma är galen och att den framtida domedagen inte kommer att inträffa. Han blir satt i en fullkomligt normal kärnfamilj i en förort där fostermamman skäller på honom för att han inte städar sitt rum medan fosterpappan sitter framför tv:n och tittar på sporten.
På Pescadero State Hospital, där Sarah Connor sitter inspärrad, framstår psykiatrin inte bara som repressiv, den är fullkomligt totalitär. Fascistisk. Dr Silberman berättar nedlåtande om Sarahs paranoida vanföreställningar för några besökande kollegor som fascinerat tittar på henne genom cellfönstret som om hon vore ett djur på zoo. Vakterna på sjukhuset är våldsamma auktoritetspersoner och maktmissbrukande pervon. I en scen berättar Sarah lugnt för Silberman att hon nu blivit bättre, att hon inte längre tror på att maskinerna kommer att förgöra oss. Silberman har lovat henne att hon kan få se sin son om hon visar tecken på bättring efter ett halvår. ”Jag vet hur smart du är” säger doktorn. ”Jag tror inte du verkligen tror på vad du säger till mig idag”. Sarah vädjar, bönar och ber om att få träffa sin son, eller åtminstone få ringa ett telefonsamtal. Det är förgäves. Dr Silbermans dom står fast.
Det räcker inte att hon bekänner sig till den etablerade normen. Det räcker inte med att hon säger att hon accepterat den av samhället fastslagna sanningen. Hon måste tro på den. Och det finns inget hon kan göra åt sin situation. Innanför Pescaderos väggar finns ingen som helst frihet. Våldet är henne övermäktigt. Hon kan tvångsbältas och tvångsmedicineras, hon är slav under vakternas nycker och Silbermans maktfullkomlighet. Psykiatrins obegränsade medel för att anpassa individen till samhällets behov har skapat ett system som liknar Orwells 1984.
Sarah räddas tack o lov från Pescadero av sin son och hans robotbeskyddare. Liksom i del ett inleds en flykt undan en ond mördarmaskin och samhällets repressiva instanser. Sarah har inledningsvis svårt att känna förtroende inför den beskyddande terminatorn vars utseende är identiskt med den som försökt mörda henne tio år tidigare. Men hon tänker om. Terminatorn blir till en fadersfigur åt den unge John, och hans mor konstaterar att maskinen troligen är bättre i denna roll än någon eventuell framtida partner hon kan tänkas finna. Den skulle aldrig lämna honom, bli arg på honom, bli full och slå honom eller säga att den inte hade tid att umgås med honom. Den kommer dö för att skydda honom. I en scen strax före leker två små barn krig med sina leksaksvapen och John Connor blir tagen av vad han ser. Han påminns om att mänskligheten i en nära framtid nästan kommer utplånas. ”We´re not gonna make it, are we? People I mean?” Frågar han oroligt sin robotvän. ”It´s in your nature to destroy youreself” blir maskinens torra svar. Filmen byter därmed narrativ och börjar betona att det faktiskt är människan som skapat maskinerna och därför rimligtvis människan som förgör sig själv.
Det förmedlas vidare genom Sarah, som nu har tänkt om. Teknikpessimismen är inte längre total då maskinen även kan vara god och beskyddande. Men mer än så. Sarah upptäcker alienationen.

Ted Kazcynski använder inte ordet själv, men kan ändå sägas ha utvecklat konceptet. Ludwig Feuerbach (1804 – 1872) menade att religionen var skapad av människan för att stå ut med samhället och att den där med var ett uttryck för människans alienation (Entfremdung på tyska, ungefär "främlingskap"). I Karl Marx vidareutveckling av begreppet sätter han det kapitalistiska produktionssättet i fokus och menar att det kapitalistiska samhället alienerar människor från varandra, från naturen, från produkten de skapar och rent av från ”hennes mänskliga väsen”. Trots att den är skapad av människan själv (Religionen/Kapitalismen) tycks den agera självständigt och utövar makt och förtryck över människan – som därmed känner sig alienerad. Enligt Kaczynski har tekniken, något människan skapat, blivit en förtryckande makt som nu tycks agera självständigt och styr över människan. Men här sker det på ett mycket handgripligt sätt och i den dystra framtid han varnar för kommer industrisamhället totalt ha förvandlat mänskligheten till slavar skapade att lyda under det teknologiska systemet självt. Människans främlingskap mot maskinerna finns inte längre bara i föreställningsvärlden utan blir en fysisk realitet. Alienationen blir total

Detta förstår nu Sarah. Det är inget mystiskt, oövervinnerligt väsen de kämpar mot, det är maskiner skapade av människor. Om det är människan som skapat maskinen kan människan förgöra maskinen. Om det är vårt eget agerande som kommer leda till vår utplåning så kan vårt eget agerande även rädda oss. Vi har kontroll över vårt eget öde, vi bestämmer själva över vår egen framtid. Hon ristar in No fate i en bordsskiva och ger sig av.

I intervjuer från fängelset har Ted Kazcynski hävdat att han länge såg utvecklingen som oundviklig men att han efter att ha läst om franska och ryska revolutionen börjat tänka om och beslutat sig för att själv ta upp kampen mot industrisamhället. En annan tolkning, som trovärdigt framförs i James Bennings film Stemple Pass, är att Kaczynski drevs av ett starkt hat mot samhället, och att detta hat så småningom rationaliserades genom hans kompromisslösa teori och mordiska praktik. Det finns hur som helst ett visst inslag av "hopp" i manifestet om att teknikens diktatur inte nödvändigtvis är bestående, och att revolutionärer nu har en historisk chans att störta industrisamhället. Det slås även fast i manifestets punkt 202 att modern teknik är legitim att använda i alla fall i ett syfte, nämligen för att attackera det tekniska systemet. Alltså precis som Kaczynski själv gjorde med sina brevbomber. Det borde där med rimligtvis vara okej även att omprogrammera en terminator och skicka tillbaks den i tiden för att uppnå sina revolutionära mål.

Efter att Sarah Connor ristat in No fate i bordsskivan bestämmer hon sig för att döda en av de ofrivilliga hjärnorna bakom den framtida apokalypsen, Miles Dyson. Terminatorn har gett henne information om denne Dyson, en programmerare som utan att veta om det snart kommer att öppna Pandoras ask. Miles Dyson kommer att skapa Skynet.

Skynet är i filmen den ondskefulla figur som står bakom den mörka framtiden. Ett dataprogram som kontrollerar USA:s hela försvar, blir självmedveten och bestämmer sig för att utplåna människan efter en attack som inleds den 29:e augusti 1997. Skynet är en abstraktion. Den har ingen personlighet, inga känslor, inga karaktärsdrag. Den är ett system. Ett system som kontrollerar allt. Skynet är slutpunkten på människans herravälde och begynnelsen för systemets totala seger. Men systemet skapades av människor och Dyson är en av dessa människor. Vad som i tio års tid varit en hopplös insikt om att vi går en dyster framtid till mötes har för Sarah nu förbytts till handlingskraft. Istället för att förbereda sin son inför den oundvikliga katastrofen ska hon istället bekämpa systemet och slåss för en bättre framtid. Miles Dyson måste dö för att mänskligheten ska få leva.
Det finns bara ett problem. Dyson har ingen aning om att det han idag arbetar med kommer leda till morgondagens undergång. Hur skulle han kunna veta det? Han är dessutom en god människa, en småbarnsförälder som älskar sin familj. Hans intentioner med sitt arbete är enbart behjärtansvärda. Sarah är på god väg att kallblodigt avrätta honom i sitt hem när hon börjar vackla. Istället för skaparen av apokalypsen ser hon en vettskrämd familjefader som oförstående vädjar för sitt och sin familjs liv.
Samtidigt har John listat ut vad hans mamma håller på med och åker tillsammans med terminatorn till Dyson för att stoppa henne. Sin ringa ålder till trots - eller är det kanske tvärtom tack vare sin ungdomliga naivitet - så visar John redan drag av de insikter som en mänsklighetens befriare och beskyddare bör besitta. Terminatorn förklarar det taktiskt oriktiga i att söka upp Sarah, T-1000 kan ju lura i faggorna. Dessutom, Sarah har ju en poäng, att döda Dyson kan faktiskt förhindra domedagen. John håller inte med ”Har du inte förstått någonting? Man kan inte bara döda folk!”.
Sarah klarar inte av att döda den livrädde Dyson som liggandes på golvet oförstående vädjar för sitt liv medan hans familj gråtande ser på. Hon bryter ihop. Systemet han deltar i att skapa må vara ondskefullt, men systemet skapas inte av onda människor. Vägen till Skynet kantas av goda intentioner. John och terminatorn rusar in i scenen, lugnar ner de inblandade och berättar för Dyson om den mörka framtid som han omedvetet arbetar för. Han blir tagen men slår samtidigt ifrån sig. ”Ni dömer mig för saker som ännu inte har inträffat. Hur skulle vi kunna veta?” Sarah låter sig inte imponeras. Hon håller ett kort men kärnfullt anförande. Sittandes på vasken i köket med en cigg i handen väser hon fram ett militant särartsfeministiskt statement:

[i]”Yeah, right. Hur skulle ni kunna veta?
Det var fucking män som du, som byggde vätebomben.
Män som du, tänkte ut den.
Ni tror ni är så kreativa. Men ni vet inte hur det är att verkligen skapa något.
Att skapa ett liv, att känna det växa inom sig.
Det enda ni är kapabla att skapa är död och förstörelse!”[/i]

John får avbryta henne. ”Mamma! Vi behöver vara lite mer konstruktiva här, ok?” Och konstruktiva är de. Det är datachipps som ska förstöras, ritningar som ska brännas, fabriker som ska sprängas. De får åter problem med samhällets rättssystem. Den onde T-1000 möter de givetvis igen. Sin förmåga att maskera sig använder han väl genom att förvandla sig till polis. T-1000 utnyttjar statens våldsapparat som därmed, liksom psykiatrin, liksom Dyson och företaget han jobbar på, alla ofrivilligt arbetar för Skynet.
De kommer dock undan och T-1000 möter sin död då han smälts ner i ett stålverk. Den beskyddande terminatorn går därefter frivilligt samma öde till mötes. Trots Johns protester - han gråter då han inte vill mista sin nyfunne vän - sänker han ner sig själv i det flytande järnet. Uppdraget är slutfört.
Filmen slutar i ovisshet. Sarah känner för första gången på väldigt länge ett visst hopp. Framtiden är öppen. Domedagen behöver inte komma, men vi kan inte heller vara säkra. Vi skapar vårt eget öde. Det är inte längre helt kört, men det kan fortfarande gå åt helvete. Det är upp till oss.

Publiceringen av terrormainifestet hösten 1995 skulle leda till Unabombarens fall. En viss David Kaczynski läste det märkliga manifestet i New York Times med ett stigande obehag. Det lät oroväckande likt hans besynnerliga storebror som i över två decennier levt ensam i ett skjul i Montanas skogar. Efter mycket funderande och samvetskval valde han att göra vad han ansåg vara det rätta. Han tjallade ut sin brorsa för polisen.

Ted Kaczynski avtjänar idag ett åttadubbelt livstidsstraff utan möjlighet till benådning.

Inlägget är ändrat 18/4 2017.
Historik
Göm historik
Veckla ihop

zonk  18/4 2017 | Stäng | Nästa nya
Fascinerande läsning! Tack!
Tack själv för att du tog dig igenom den :)
Veckla ihop

zonk  19/4 2017 | Stäng | Nästa nya
Jag funderade imorse på om han inte kunde fått sitt manifest läst även utan att bomba folk. Kanske inte av lika många, kanske mest av akademiker?

Jag har iofs inte läst det, han kanske mest låter osammanhängande och tokig i det, då kan det ju vara svårt att få det publicerat utan påtryckningar.
Det hade väl inte fått samma genomslag. Fast kanske hade det med tiden fått en växande skara läsare. Senare under 90-talet och framåt så har det faktiskt utkommit en del teorier, inom och utom akademin, som är inne på liknande grejer, som till exempel John Zerzan.

Det är just det som är det fascinerande med manifestet, att det faktiskt inte är något osammanhängande svammel från en galning, utan en smart och enkel samhällsteori. Man kan liksom inte låta bli att tänka "aj fan, han har ju faktiskt en poäng", samtidigt som konsekvenserna av det hela, om man skulle ta det på allvar, blir ganska oerhörda. Att återgå till bondestenåldern verkar ju liksom varken önskvärt eller realistiskt att genomföra.

zonk  20/4 2017 | Stäng | Nästa nya
Nej det låter lite som att bota mjäll med halshuggning. Eller kanske migrän med halshuggning. Hursomhelst lite väl brutalt liksom..
Snyggt Kaj!! Riktigt bra och intressant!! Tack för bra läsning!!

Pos  22/5 2017 | Stäng | Visa arv |
Mycket intressant! Tack för bra läsning.
SESN AB © 2000-2017 Om du vill kontakta oss gällande annonser, maila till info@sesn.se Om Filmtipset Kontakt Medhjälpare Länkar Hjälp Regler & Villkor