Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
 
Betyg idag: 618 Besökare idag: 4 262
annons
annons
Avatar - disneyfierad antikolonialism i rymden - Analys
Du kan alltid läsa vad som står på våra forum, men om du vill skriva måste du logga in eller bli medlem.
Veckla ihop
Avatar - disneyfierad antikolonialism i rymden
kaj landberg  24/4 2017 | Stäng | Nästa nya
Civilisationskritik är ett återkommande tema i James Camerons filmskapande. Det märks inte minst i Terminatorfilmerna, men även i The Abyss och - i alla fall med lite fantasi - Titanic. Allra tydligast framkommer det dock i 2009 års blockbuster Avatar.

När Avatar kom hörde jag ofta folk säga, ungefär, att den har en fånig story men att den ändå har kvaliteter på grund av dess rafflande action och snygga specialeffekter. Jag tycker ungefär tvärtom. Specialeffekterna är verkligen usla, det ser ut som skit alltihop. Jo, jag vet. Av någon märklig anledning snackar folk i regel om specialeffekter som om det rörde sig om objektiva, mätbara fakta, inte subjektiva upplevelser. Som om "bra" specialeffekter var något alla skrev under på vad det var. Det köper inte jag. Nån chalmeristtyp kan orera hur engagerat som helst om hur mycket möda som lades ner av special effects-teamet och hur häftiga datorer de använde. Men jag skiter i om det gick åt hundra nördar med varsin superdator från NASA för att programmera en enda rymd-mygga, eller att en massa 3D-grafiker sattes på att designa tusen nya rymd-hitte-på-växter och allt vad det sägs om den här filmen. Det ser likt förbannat ut som en blandning mellan ett tv-spel och Disneys Pocahontas.

Det är istället storyn jag finner intressant, fast jag är den första att medge att den på många sätt är fånig. Jake Sully, en rullstolsburen marinsoldat, blir skickad till planeten Pandora för att ta över sin döde tvillingbrors plats i ett forskningslag. I framtiden har den moderna läkekonsten visserligen utvecklats så att det är möjligt att fixa Jakes ben, men det amerikanska sjukförsäkringssystemet tycks samtidigt ha utvecklats så att inte ens marinsoldater som blivit skadade i strid för sitt land (eller sin planet) täcks tillräckligt för att åtnjuta denna medicinska landvinning.

På Pandora får Jake dock möjligheten att gå igen, om än indirekt, genom sin Na´Vi-avatar. Na´Vi är Pandoras ursprungsbefolkning vilka ser ut som tre meter långa smurfer med svans, ungefär. För att kunna interagera och studera dessa blå jättealiens närmare har framtidens antropologer tagit konceptet "go native" till nya nivåer genom att skapa biologiska Na´ Vi-kroppar, vilka styrs genom att människorna lägger sig i en kuvös i ett labb och överför sitt medvetande till sin avatar. Forskningsteamet, som leds av Dr Grace, är dock bara en mindre del av den mänskliga närvaron på Pandora. Anledningen till att människor befinner sig på planeten är istället utvinningen av "unobtanium", en värdefull mineral som ett profithungrigt gruvbolag vill åt. Mineralen, ska det snart visa sig, råkar dessutom finnas i riklig mängd just under en av urinvånarnas hembyar och gruvbolaget behöver naturligtvis "beskydd" av militären, då urinvånarna av någon anledning tycks motsätta sig den mänskliga närvaron.

Det rör sig alltså om ett rent kolonialt upplägg förlagt till yttre rymden. Jakes uppdrag är att använda sig av forskarteamets relativa goodwill gentemot Na´Vi-befolkningen genom att studera deras omgivning och i hemlighet rapportera tillbaks till militären. Ju mer han kommer in i urbefolkningens samhälle, lär sig om deras seder och, inte minst, får känslor för den unga Na´Vi kvinnan Neytiri så blir Jake mer konfliktfylld i vilken hans egentliga roll är, och frågan är hur han kommer ställa sig inför en konfrontation. Kommer han att fullfölja sitt uppdrag som marinsoldat eller följa sitt samvete och byta sida? Nej. Det är naturligtvis aldrig ens en fråga. Det är fullkomligt uppenbart från allra första stund, inte bara hur Jake kommer agera, utan i princip hur hela filmen kommer spelas ut. Vilka som är onda och vilka som är goda markeras supertydligt genom hur de karikatyrartade representanterna för det koloniala projektet ställs mot det ädla, vackra och naturälskande Na´Vi-folket. Detta är ingen film med några vidare nyanser, den är närmast löjligt enkelspårig. Så när som på en punkt, forskarnas roll.

Graces forskargäng framställs även de karikatyrartat, men mer positivt. De är hederliga och godhjärtade men möjligen naiva. De tar Na´Vi´s parti gentemot gruvbolaget och militären, de drivs av genuin vetenskaplig upptäckarlust och humanistiska värderingar. Men vetenskapsmännen är i själva verket även de en viktig beståndsdel i det koloniala projektet. De naiva nördarna kompletterar i själva verket de andra koloniala instanserna, gestaltade genom den skjutglade machomilitären Quaritch och den ryggradslöse byråkraten Parker. Det profithungriga gruvkapitalet behöver inte bara militära muskler, de behöver också en legitimerande ideologi, och det är detta Grace och hennes kollegor bistår med. De startar skolor, de bygger vägar, de erbjuder urbefolkningen att ta del av civilisationens alla välgärningar. "Utveckling" är den överideologi som legitimerar exploateringen. Det sägs uttryckligen av Parker i filmens början att forskarnas roll är att vinna invånarnas "hearts and minds", en direkt referens till Vietnamkriget och den (även där totalt misslyckade) mjuka strategi som där användes parallellt med krigsinsatsen. I slutet av filmen genomför Quaritch även en "preemptive strike" mot de militärt underlägsna Na´Vi, en ganska tydlig markering mot George Bush och Irakinvasionen 2003. Men Avatar är framförallt en kommentar över USA:s konfliktfyllda historia med sin egen ursprungsbefolkning.

Indianen har förekommit på vita duken ända sen Hollywoods begynnelse. Först som en ond och våldsam figur, ett hinder för den vite mannens utveckling och upplysning. Sedan Soldier Blue (1970) har kritik mot USA:s rasistiska historia gentemot indianerna mer och mer vunnit mark och är numer snarare regel än undantag. Den ädle och vise vilden har kommit att ersätta den tidigare mer öppet rasistiska stereotypen. I Dansar med vargar (1990) är man inte bara på indianernas sida mot de vitas våld och förtryck, man tar rent av avstånd från civilisationen som sådan och framhåller istället indianernas primitiva samhälle. Men Soldier Blue och Dansar med vargar har ändå något ödesmättat och tragiskt över sig. Sympatin med indianerna är grundad på det faktum att de är historiens förlorare. Då åren gått och generationer kunnat njuta frukterna av de framgångar som skapats efter utrotandet av Nordamerikas indianer så kan vinnarnas ättlingar nu kosta på sig att tycka synd om förlorarna. Det förändrar ju ändå inget i nuet. Civilisationens utbredning må ha varit tragisk, men ändå oundviklig. Utvecklingens pil går bara i en riktning, och det finns inget vi kan göra åt det.

Här blir Avatar intressant. Det rör sig såklart om en idealisering av urbefolkningen. Na´Vi´s är allt vad idealisten drömt om att indianerna hade kunnat vara. Det finns inga korrupta Na´Vi´s, det finns inga förrädare, det finns ingen Na´Vi-hövding som säljer ut sitt land för billiga glaspärlor och några lådor whisky. Och, viktigast av allt, de är alla enade. De krigar inte sinsemellan, de låter sig inte bli till marionetter i imperialisternas ledband utan bekämpar istället den gemensamma fienden tillsammans. Men mer än så. De avsäger sig helt undantagslöst hela civilisationen. De kommer inte ge upp sitt land för "lättöl och jeans", som Jake konstaterar, "Vi har inget som de vill ha". Men Na´Vi vill inte heller ha utbildning, upplysning eller sjukvård. De är nöjda med vad de har och tänker inte tolerera något angrepp på deras kultur. Det är inte något snack om gradvis utveckling eller ens fredlig samexistens. Människorna måste sticka från Pandora, annars dödar vi er, lyder Na´Vi´s devis. Och det är också vad som sker. Civilisationen förlorar, naturen vinner. Detta gör Avatar till en ovanligt radikal film.

Jag har många gånger fantiserat om vad Avatar hade kunnat vara. Var det verkligen nödvändigt att göra detta ändå väldigt intressanta upplägg till en barnfilm? Tänk - bara tänk! - om de gett samma story och samma budget till Paul Verhoeven istället. Tänk en blandning mellan Avatar och Starship Troopers! Mer gråzoner istället för onda mot goda, mer politik, jättemycket superbrutalt våld och en riktigt snuskig sexscen mellan de där blåa aporna istället för den disneyfierade vaniljiga djungel-älskog vi nu måste stå ut med. Det hade kunnat bli hur bra som helst. Men nu är det här Hollywood, och säkraste sättet att tjäna in den astronomiska filmbudgeten är att sätta en 11-årsgräns, med all den censur som då följer. Så lyder nämligen den kapitalistiska logiken som inte heller en film med ett antikapitalistiskt budskap kan bortse ifrån.
Inlägget är ändrat 25/4 2017.
Historik
Göm historik
Veckla ihop

zonk  26/4 2017 | Stäng | Nästa nya
Intressant läsning, tackar o bockar! Håller med om att storyn är starkare än det visuella, men sen tyckte jag liksom du att det visuella var rätt genomgräsligt, så det säger kanske inte lika mkt för min del. Kul såklart att se kolonialisterna åka på däng, men ja. Ett annat tema som påminner om Pocahontas är ju white Messiah-grejen - de stackars infödingarna klarar inte av att reda ut vad de ska göra själva, utan det måste dyka upp en vit man och förklara det för dem. Utan honom är de stekta. Det är jag inte lika såld på.
Ja, det är ju såklart en komplicerande sak som minskar det radikala upplägget en hel del. Dock så anpassar sig ju Jake fullt ut till deras kultur, han kommer inte, som Grace och forskarna, med en massa utomstående ideologiskt tankegods, ny teknik eller annat. Och då filmen renodlar allt till det banalast möjliga så blir, rent bokstavligt, Jake en Na´Vi. Då han i slutscenen byter kropp har han fullt ut och oåterkalleligen tagit ställning och kan aldrig återgå till sitt gamla samhälle.

zonk  28/4 2017 | Stäng |
Det är ju ett plus. Samtidigt så får man ju lite samma känsla som när Tom Cruise är på omslaget till den siste samurajen. Det görs väl för att sälja in filmen hos vita män och det kanske ofta försvaras som en finansiell nödvändighet, men det känns fortfarande lite knas. Men ja, fint att han iaf har den goda smaken att "go native" fullt ut, och bränner sina broar, så han inte bara kan hoppa av tåget när han tröttnar.
SESN AB © 2000-2017 Om du vill kontakta oss gällande annonser, maila till info@sesn.se Om Filmtipset Kontakt Medhjälpare Länkar Hjälp Regler & Villkor