Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
 
Betyg idag: 1 061 Besökare idag: 4 339
annons
annons
Pretty woman, reaganomics och det militärindustriella komplexet - Analys
Du kan alltid läsa vad som står på våra forum, men om du vill skriva måste du logga in eller bli medlem.
Veckla ihop
Pretty woman, reaganomics och det militärindustriella komplexet
kaj landberg  17/10 2017 | Stäng | Nästa nya
Pretty woman har för mig alltid framstått som något bland det mest bisarra som kommit ur Hollywood. Historien om horan som blir kär i sin torsk efter att han låtit henne shoppa loss hur mycket hon vill i Beverly Hills klädaffärer – allt förpackat enligt mallen för en mysig rom-kom – är så fullkomligt vansinnig att jag ibland föreställt mig att det rör sig om ett avancerat skämt av något slag. Att en praktcyniker till manusförfattare velat visa att man kan sälja in vilken smörja som helst genom att spela på vissa förutsägbara genrekonventioner. Eller något sånt. Men sen inser jag att det nog tyvärr inte ligger till så, utan att den nog är precis så unken som den förefaller.

För ett tag sen läste jag en riktigt intressant analys av filmen i Etc Magasin av Annie Hellquist, vilket i alla fall fick mig att vilja se om filmen. Annie Hellquist noterar en annan utvecklingslinje i filmen, nämligen den om hur den flyktige finanskapitalisten Edward (Richard Gere) förvandlas till stabil industrikapitalist. Detta parallellt med huvudstoryn om hur horan Vivian (Julia Roberts) förvandlas till ärbart flickvänsmaterial. Kan man rent av se Pretty woman som en beskrivning av det ekonomiska systemet? Efter min omtitt av filmen är jag benägen att svara ja på den frågan. Låt oss nu titta närmare på det.

Pretty woman är från 1990, efter ett årtionde av vad som i USA kallades ”reaganomics”, den politik som sjösattes av president Reagan och som innebar nedskärningar i välfärdssystemen, stora skattesänkningar och drastiskt ökande skuldsättning i de offentliga finanserna, det som i resten av världen brukar benämnas ”nyliberalismen”. Det är inte alls ovanligt att se kritik av reaganomics i Hollywoodfilmer från den här tiden. Mest uppenbart är det antagligen i Oliver Stones Wall Street, något subtilare i Paul Verhoevens Robocop medan den i John Carpenters They live är fullkomligt skoningslös. Pretty woman verkar alltså i en tradition här.

I filmens inledning får vi se den stora klasskillnad som råder mellan de båda huvudpersonerna. Edward lever i lyx och överdåd, Vivian balanserar på gränsen till att bli vräkt och hennes profession medför dessutom stora faror, vilket understryks av en scen där vi får veta att en prostituerad just blivit mördad. Vivian längtar bort. ”Don´t You wanna get out of here?” Säger hon till sin rumskamrat Kit som tillhör den mer luttrade skolan, de som rycker på axlarna och finner sig i sitt öde.

Och Vivian tar sig också ut medan Kit stannar kvar. Av en slump träffar hon Edward som köper henne för en timme, därefter för hela natten, och morgonen efter för en hel vecka, under vilken de blir kära och slutligen lever lyckliga i alla sina dagar. Horan jobbar sig (på bara en vecka!) uppåt i klassamhället till att sluta som flickvän eller kanske rent av hemmafru åt en miljardär. Ett strålande exempel på Den amerikanska drömmen.

Längs vägen får vi en del lärorika lektioner i nationalekonomi. Edwards sysselsättning består i att köpa upp krisande företag, stycka upp dem och därefter sälja med vinst. Anledningen till besöket i Los Angeles är att ta sig an Morse Industries, ett fartygsbolag vars grundare Jim Morse nu kämpar emot för att inte bli utmanövrerad från sitt livsverk av denna cynisk finanshaj som bara är ute efter snabba klipp. James Morse representerar här den gamla stabila industrikapitalismen. Han är en mysig gammal farbror, en self made man som oroar sig för vad som ska hända hans anställda. Hans barnbarn David är hans tilltänkta kronprins som ska ta över företaget. Den som har skapat ett företag bör bestämma över dess öde, anser familjen Morse. ”Män som farfar har skapat vårt land!” säger David. Familjeföretaget har också hittat en livlina som kan rädda dem. I sista stund har nämligen en stor beställningsorder på 10 stridsskepp inkommit från militären, och med denna order, värd 350 miljoner dollar, kan Morse fixa nya långivare som ser till att de kan behålla aktiemajoriteten och därmed hålla Edward borta från att ta över företaget. När detta kommer fram blir det först panik på Edwards kontor, men den luttrade finansmannen vet hur man löser detta. ”Vem känner vi i senatens anslagsutskott?” Frågar Edward sina rådgivare. ”Senator Adams”, blir svaret. Och snart är allt fixat. Genom att övertala ”sin” kongressman att frysa godkännandet av beställningsordern har Edward röjt undan alla hinder för att kunna genomföra sin affär.

Det här är faktiskt en ganska intressant beskrivning av det ekonomiska systemet. Vi har till att börja med det historiska skiftet, den äldre industrialisten på dekis och den unga finansvalpen som tar över.
Detta är en av flera markörer för den nya ordning som började skönjas från Bretton Woodssystemets kollaps i början av 70-talet. VD:n, inte sällan en person med ingenjörsbakgrund, började förlora sin maktställning inom företagen till förmån för ett mer passivt, anonymt och flyktigt aktiekapital. Den så kallade finansialiseringen som då tog fart fullkomligt exploderade under 80-talet när tillgångarna på världens börser snart översteg tillgångarna i den reala ekonomin flera gånger om, till stor del en effekt av dem amerikanska statens allt större skuldsättning. Wall Streets unga finansvalpar blev under detta decennium den sinnebild för kapitalismen som fabriksdirektören tidigare utgjort samtidigt som inkomstskillnaderna sköt i höjden.

Men i scenen framkommer också något annat väldigt väsentligt för USA:s ekonomi, nämligen det militärindustriella komplexet. Det är ju flottan, alltså skattebetalarna, som beställt 10 båtar för 350 miljoner dollar. Med begreppet ”det militärindustriella komplexet”, som en gång i tiden myntades av president Eisenhower, menas den nära kopplingen mellan politik och ekonomi som finns i denna bransch. Man talar ofta om de ”svängdörrar” som finns mellan pentagon och försvarsindustrin, där före detta politiker och politiska tjänstemän blir till vapenföretagare och vapenföretagare blir till politiker eller politiska tjänstemän. Då köparen (försvaret) dessutom ofta är direkt involverade i själva utformandet av produkten (missilen, flygplanet, båten, osv.) och dessutom samtidigt delar ut stora forskningsanslag kan man inte tala om försvarsindustrin i de termer vi är vana vid när vi pratar om ekonomi, som ”marknader”, ”tillgång och efterfrågan” och så vidare. Då det inte råder någon egentlig konkurrens, ännu mindre en marknad, blir politiska kontakter allt viktigare. Utöver rena militära företeelser är även datorn, internet, GPS:en och många andra saker vi idag använder oss av i vår vardag utvecklade av militären och alltså betalda av amerikanska skattebetalare. Och det är naturligtvis detta militärindustriella komplex som drar den amerikanska ekonomin framåt, ett faktum som brukar maskeras av ett mytiskt språkbruk om fria marknader och driftiga entreprenörer. Men inte i Pretty woman. Här är det Edward som har trumf på hand i affären, helt enkelt till följd av att han kan styra politiska beslut genom ”sin” kongressman. Korruption är vägen till ekonomisk framgång.
Men Edward är ändå inte glad. Han är rik och lyckosam i sitt yrke, men han är inte lycklig.

I sin bok När karaktären krackelerar från 1998 tecknar sociologen Richard Sennett en vemodig bild av samtiden. Människan i Den nya ekonomin är rotlös och olycklig menar han. Boken berättar bland annat historien om Enrico, en gammal vaktmästare, och hans son Rico som har gjort en ordentlig klassresa, blivit konsult och nu tillhör de rikaste fem procenten i landet. Med dessa två generationer belyser Sennett skiftet i samhället. Enrico jobbade utan att klaga för ett tydligt mål, att köpa ett hus i förorten och för att kunna sätta sina barn i college och där med ge dem en bättre framtid. Jobbet var kanske slitigt, men tryggt och förutsägbart, och Enricos mål blev också med tiden uppfyllda. Rico däremot flyttar ständigt runt och kan aldrig rota sig, hans jobb kräver ständig förändring vilket leder till konflikt med hans identitetsbyggande och karaktär. Det är egentligen sinnebilden av den amerikanska drömmen. Föräldern som kan lämna ett bättre arv till sitt barn, sonen som klättrar upp från sin arbetarklassbakgrund och blir rik. Men arbetslivets omorganisering som skett under tiden, med flextid, hög personalomsättning och ökad automatisering, har gjort folk rotlösa. Cynism är ett kännetecken för människan i Den nya ekonomin. Till skillnad från den vanligt förekommande vänsteranalysen av globaliseringen (eller finansialiseringen, nyliberalismen, post-fordismen, reaganomics... kärt barn har många namn) där de ökade klasskillnaderna gjort de rika till vinnarna och arbetarklassen till förlorarna, så tycks Sennett mena att även de rika inte mår särskilt bra. I När karaktären krackelerar lyser vinnarna med sin frånvaro. Några år senare bekräftades denna bild i den uppmärksammade Jämlikhetsanden, en sammanställning av en rad olika studier där forskarna Kate Picket och Richard Wilkinson slog fast att samhällen med stor ojämlikhet enligt nästan alla mätbara faktorer också var olyckligare. Även för de i toppen av inkomstskalan.

Men långt innan några sociologer eller epidemiologer hade fastslagit detta faktum var den girige och cyniske finansmannen en etablerad figur i populärkulturen. Så också i Pretty woman. Men Edward börjar förändras då han träffar Vivian. Edward är nämligen inte någon cynisk börshaj innerst inne. Pengarna gör honom inte lycklig.

Edward har nämligen klass, även i en annan bemärkelse. Han är inte nyrik utan kommer från en gammal rik familj. Hans exerciser i finansbranschen är snarast ett uppror mod fadern, som nu har avlidit efter att de inte setts på 14 och ett halvt år. Men Edward är inte klippt och skuren för den här branschen. Han börjar tvivla och börjar känna sympati med Morse. ”Vi varken bygger eller tillverkar” säger han till sin advokat Philip, som oförstående invänder att vi tjänar pengar. Men nu börjar Edward visa sin verkliga, genuina sida. Utöver att han lär Vivian äta med salladsbestick och klär henne i cocktailklänningar så tar han även med henne på Verdis opera La Traviata, läser Shakespeare och lär henne spela schack. Det klipps mellan en scen med Philip där han sitter vid sin kontorsbänk och spelar något löjligt minibiljard-spel. Edward har mer än god ekonomi, han har även den förfinade smak och kultivering som passar sig för den gamla sortens överklass. Han har mer gemensamt med Morse än sin odräglige advokat. Och snart börjar bitarna falla på plats. Han gör en helomvändning och beslutar sig för att gå samman med Morse för att fortsätta det anrika företagets verksamhet istället för att stycka upp det. Men hur gör vi med frusna kontraktet med flottan? Frågar Jim. ”Det blev bara lagt på is”, säger han leendes och de båda skrattar vänligt då de lämnar styrelserummet tillsammans. Jim säger att han är stolt över Edward som nu gjort det rätta och fått något av en fadersfigur på köpet. Ordningen är nu återställd. Finanskapitalet bidrar till utveckling och jobbskapande tillsammans med industrikapitalet istället för att utmanövrera det, och de mutar tillsammans sin politiker för att få de skattepengar som gagnar de bådas ekonomiska intressen istället för att träta sinsemellan. Därefter når filmen sitt crescendo då Edward byter ut sin tillfälliga ekonomiska relation till Vivian för att ge sig på en djupare, långvarigare och känslomässigare dito. Så slutar ”prostitutionsmysdramat”, (som Annie Hellquists så fint kallar det) lyckligt.

Pretty woman är således kritisk mot reaganomics, men det är en väldigt konservativ sådan. Det var bättre förr, lyder budskapet. Och enda vägen ur armod är genom den individuella klassresan. Vi kan dessutom från vår tidshorisont konstatera att Edward och Vivian nog förlorade i det långa loppet. Kanske kan man se Steven Soderberghs The girl friend experience från 2009 som en slags uppföljare med dess uppdaterade syn på hur både ekonomi och prostitutionsindustri förändrats under åren. Men det är en annan historia.
Jag är övertygad. Men frågar mig också om inte filmen är ett eko av den klassiska hollywoodfilmen från 30-40-talen då liknande konservativa reaktioner på girigheten var vanliga. Tänker t ex på Livet är underbart.
Veckla ihop

kaj landberg  17/10 2017 | Stäng | Nästa nya
Kan du nog ha rätt i, tror inte jag har sett Livet är underbart.

KyLLo  07:10 12/6 | Stäng | Nästa nya
Jag har faktiskt inte sett Pretty Woman, åtminstone inte sedan ungdomsåren. Ingen film jag längtar efter att se. På förhand har jag så svårt att föreställa mig att den ska vara bisarr och intressant. Och att en 90-talsfilm i genren romantisk komedi kan väcka så starkt motstånd hos folk. Men jag ska ge den en chans någon gång eftersom det känns som att det hör till allmänbildningen. Och jag har inget emot att bli överraskad.
Inlägget är ändrat 07:15 12/6.
Historik
Göm historik
Snyggt kaj!! Bra läsning!!!
Intressant läsning!

kaj landberg  14:46 5/6 | Stäng |
Tack så mycket!
SESN AB © 2000-2017 Om du vill kontakta oss gällande annonser, maila till info@sesn.se Om Filmtipset Kontakt Medhjälpare Länkar Hjälp Regler & Villkor