Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
 
Betyg idag: 552 Besökare idag: 4 868
annons
annons
Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta - Filmsnack
Du kan alltid läsa vad som står på våra forum, men om du vill skriva måste du logga in eller bli medlem.
Veckla ihop
Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta
Andra våningen  29/10 2018 | Stäng | Nästa nya
Läste om Mio min Mio för första gången i vuxen ålder härom året, och tidigare idag såg jag om Bröderna Lejonhjärta. Nu försöker jag jobba, men det är förbaskat svårt.

De här två historierna är ju väldigt lika. Som barn såg man dem som äventyrsberättelser av likartade slag, som vuxen är det dock svårt att inte se dem som fantasier av en ensam pojke på en parkbänk respektive en som är döende i lungsot. Astrid Lindgren understryker det senare perspektivet genom de sista sidorna i Mio min Mio där "verkligheten" återigen dyker upp, dock förklädd i negationer, och i Hellboms film blir det också tydligt, när Skorpan uppmanas att "hoppa", vilket han dock inte i bokstavlig mening gör, däremot ser han "ljuset", och i nästa scen tonar gravstenen fram.

De här "vuxna" läsningarna av historierna är rena klubborna, känslomässigt. De yttre skeendena är i Mio min Mio dystra men lätta att koppla bort sig från känslomässigt: killen får väl härda ut med sina fosterföräldrar, tänker man, och ta tillvara på stunderna med Benka. Sedan presenteras hans inre värld, dels idealtillvaron med fadern konungen, dels kampen mot riddar Kato, och när man sedan återvänder till de yttre förhållandena så går det inte att bara tänka: han får väl härda ut.

I Bröderna Lejonhjärta är det uppskruvat till tårarnas gräns från början, med den dödssjuke pojken och brodern som han mister. Återigen presenteras en inre värld av drömmar, och det är visserligen vackert, men oerhört brutalt, hur drömvärlden ställs mot sin torftiga motsvarighet i "verkligheten": en relief i sten av en duva.

Jag tycker också att det som sker i Nangijala mot slutet blir alltmer fragmenterat med allt större luckor i händelseutveckling och logik, allt mörkare bakgrundston, på det hela taget alltmer som en dröm, och detta bygger på känslan av vad som händer i den "verkliga" världen.

Fan, jag är inte gjord för sådana här känslor. Jag vet inte exakt vad Astrid Lindgrens agenda var, men hon verkar typ ha lyckats med mig i alla fall.

För övrigt är språket i Mio min Mio toppklass, liksom musiken och miljöerna i Hellboms film. Borde kanske läsa om den senare boken också om jag klarar det.

(Har även läst Ronja Rövardotter i vuxen ålder, men det är ju en helt annan typ av historia, kanske något mer vanligt.)
Inlägget är ändrat 29/10 2018.
Historik
Göm historik
Veckla ihop

sennight  29/10 2018 | Stäng | Nästa nya
är det här något slags stilexperiment från dig? du låter inte som dig själv.

det där är ju ett väldigt lindgrenskt drag. alltså att personer som har ett ganska hemskt liv drömmer sig bort. det är ju samma tema i sunnanäng, spelar min lind, sjunger min näktergal och säker flera andra. i allrakäraste syster är det väl i princip uttalat att det är en fantasivärld (men i den har jag för mig att huvudpersonen har ett helt okej liv i jämförelse med barnen i de andra historierna).
Veckla ihop

sennight  29/10 2018 | Stäng | Nästa nya
tror förövrigt att astrid lindgren är en av de starkt bidragande orsakerna till att jag som haft en ickereligiös uppväxt romantiserar att vara kristen. i många av de där sorgliga historierna som jag älskade som liten finns det ändå hopp eftersom det finns en tro på ett liv efter detta. jag har sett bröderna lejonhjärta-filmen oräkneliga gånger för att vi hade den som köpfilm när jag var liten. jag tyckte att den typ bästa scenen var slutscenen när den fina lite psalmliknande musiken spelas (samma som när skorpan träffar jonatan i nangijala första gången) och man ser gravstenen där det står att bröderna lejonhjärta vilar där "till uppståndelsens morgon". minns inte om det finns med i boken? är fortfarande inte troende.

sennight  29/10 2018 | Stäng | Nästa nya
ps. har säkert nämnt detta ett par gånger tidigare men min favoritgravsten numera är två systrars gravsten på gamla kyrkogården i uppsala där det står "för mig är kristus livet och döden en vinning" (citat från någon översättning av filipperbrevet). ds.
Nja, jag ser att jag har nåt slags recensentspråk, det var inte medvetet, men antagligen en följd av att jag försökte få in både vad jag kände och en förklaring till känslan med få ord (nu när jag läser det ser det ganska opersonligt och ickekänslosamt ut).

Intressant... Tror bara jag känner till Spela min lind av böckerna du nämner och knappt att jag minns den. Men det kanske inte är riktigt så medvetet dubbeltydigt som jag tänker mig. I Pippi Långstrump så kan man ju läsa det som att Tommy och Annika ser det där tomma huset och fantiserar ihop Pippi, men ett stycke in i historien får fantasin eget liv, och sedan blir det i sin tur Pippi som fantiserar ihop en pappa i Söderhavet. Till slut dyker även han upp...

Men just Mio min Mio känns så exakt på något vis när man läser den. Varje mening tycks finnas där av en anledning och det verkar så tydligt att hon vill påminna en om att verkligheten i Vasaparken finns kvar.

Nu när jag såg filmen så tyckte jag definitivt att just den scenen var bäst jag också. Minns inte boken, men Astrid Lindgren står som manusförfattare, hon måste väl ha haft någon tanke med att återknyta till ursprungsvärlden. Har inte ens reflekterat över den kristna kopplingen. Man skulle förstås kunna se Nangijala som en väntan på det "riktiga" livet-efter-detta, vilan, uppståndelsen etc. Jag fastnade mer för det sorgliga och grymma i döden symboliserad av en orörlig vittrande sten i kontrast till lägereldar och ritter bland körsbärsblom. (Är agnostiker, fast ger ändå visst erkännande till kristendomen som religion.)
Veckla ihop

sennight  30/10 2018 | Stäng | Nästa nya
jag har inte läst mio min mio i vuxen ålder och kommer inte ihåg någonting av den. det stämmer säkert det du skriver.

i bröderna lejonhjärta är det kanske inte så mycket kristna referenser (eller jo, det tror jag nog egentligen) utan i det där fallet tänkte jag nog mer på sunnanäng och spelar min lind, sjunger min näktergal. men i både bröderna lejonhjärta och mio min mio är det ändå så att det finns något mer bortom vår verklighet. även om det är fantasi tycker jag (som inte är religiös) att det är besläktat med religiösa föreställningar om livet efter döden.

jag tror att jag har (kanske bara på grund av musiken) tolkat det som att det finns en parallell mellan gravstensscenen och scenen när skorpan och jonatan träffas i nangijala för första gången. precis som att de (i fantasin) får träffas i nangijala kommer de få träffas vid tidens slut. (var inte du mer troende förut?)
(innan jag svarar på det andra: nej, jag var inte mer troende förut, men jag vet att jag gett det intrycket några gånger, t ex har jag nog nämnt att jag i perioder bett fader vår dagligen för att det hjälpt mig härda ut jobbiga saker -- jag har försatt mig i ett troende tillstånd kanske man skulle kunna säga, och nu när jag läser gamla forumtrådar ser jag också att jag för mycket längesedan skrev rakt ut att jag var troende och gick i kyrkan i en tråd där man skulle svara på en massa frågor om sig själv, men där hittade jag bara på, liksom jag hittade på en massa annat, eftersom jag var trött på filmtipscommunityn och den jag var här.)

sennight  7/11 2018 | Stäng | Nästa nya
(då mindes jag rätt. jag har inget emot att låtsas saker.)
-

det finns åtminstone något av idealism eller humanism, och om inte annat väcks frågan om vilken värld som är den verkliga, men jag tycker nog att en filosofisk ickereligiös analys av filmen är fullt rimlig.

det låter troligare nu när du säger det.
Mio min Mio gjordes ju som en internationell samproduktion med rysk regissör, engelska skådisar och f vet allt. Lejonhjärta däremot gjordes av Hellbom.

Lindgren sa tydligen förresten att Lejonhjärta var den med det budskap hon var mest stolt över, att hon lärde barn att inte se döden som alltför sorglig.
Mio min Mio som film ger jag inget för. En av mina tidigaste minnen av att vara en kritisk filmtittare har jag från att jag såg den filmen i skolan och tyckte att det var rena dyngan. Tror inte jag skulle glla den så mycket mer idag.

Aha, intressant. Fast jag är tveksam till att hon lyckades så bra.


Eller kanske ändå förresten. Jag vet inte.
Vi såg den också i skoltiden (såg om den på senare år och den var sådär) På den tiden fattade man ju inte att det var en ikon som Christopher Lee som spelade Kato, det är väl det mest intressanta.

jlam  29/10 2018 | Stäng | Nästa nya
Plus en viss senare Batman och Bateman...
Problemet är ju att det är Christopher Lee och inte Riddar Kato. Han är för mycket människa helt enkelt. Annars är väl de stora problemen att det är dubbat och att historien är ganska ofilmbar.
Intalar mig själv att musiken fortfarande var väldigt bra, både låten till själva filmen samt panflöjtsspelandet i den. Det är de enda egentliga minnena jag har kvar från filmen.

lucius  4/11 2018 | Stäng |
Dana Dragomir. Första instrumental-artist att ta sig in som etta på svensk-toppen. Det du!

SESN AB © 2000-2017 Om du vill kontakta oss gällande annonser, maila till info@sesn.se Om Filmtipset Kontakt Medhjälpare Länkar Hjälp Regler & Villkor