Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
 
Betyg idag: 814 Besökare idag: 4 584
annons
annons
Problem och tankar om Bergman - Filmsnack
Du kan alltid läsa vad som står på våra forum, men om du vill skriva måste du logga in eller bli medlem.
Veckla ihop
Problem och tankar om Bergman
DVG2007  08:47 25/1 | Stäng | Nästa nya
Jämför man Bergmans människosyn med andra spirituella auteurer såsom Dreyer, Bresson och Buñuel så förefaller Bergman vara en primitiv regissör. I Bergmans filmer framställs känslor på ett fult och onyanserat sätt. Om Gud nu inte finns är det tydligen okej att begå misogyna och misantropiska saker i vardagen tycks vara Bergmans budskap (inget fel med att en film kan vara politiskt inkorrekt men här går det lite överstyr). På detta sätt är han en väldigt anti-humanistisk regissör. Om Bergman-fans ändå försöker envisas med att det finns en högre form av humanitet mitt bland Bergmans förakt för mänskligheten, så låt höra era argument.

Är det inte dags att nedgradera Bergman som filmregissör? Bergman hade en förhållandevis smal reportoar, både tematiskt och stilistiskt (hans breda reportoar fanns istället på teatern). Bergman (och Fellini) har blivit överskattade då deras försvarare ofta nedvärderat de mer substantiella och ambitiösa figurerna och deras respektive filmer såsom Dreyer, Rossellini och Antonioni. Om nu Bergman och Fellini verkligen är det bästa som filmkonsten kan erbjuda, då har ju verkligen de som åstadkommit eller ens försökt åstadkomma mer än dem alla åstadkommit för mycket. Bergman och Fellini är viktiga, men det är deprimerande om man verkligen tycker att Bergmans neurotiska, antiseptiska psykodramer och Fellinis tecknade surrealistspektakel är det bästa som filmmediet kan erbjuda, SPECIELLT med tanke på att båda dessa herrar hade en tendens att repetera sig själva in absurdum (med förnäma undantag såsom Persona och 8½).

Bergmans sista film, Fanny och Alexander, har t.ex. sällan visats i sin 5-timmars version (den enda version som Bergman menade var hans egna) men ingen av Bergmans anhängare verkar det minsta entusiastisk i att leta reda på den och se den. Det säger en del i hur många inskränkta filmkonsumenter och Bergmananhängare tar det som en personlig attack så fort man kritiserar Bergman (eller Fellini) utan att de själva egentligen är särskilt lojala till Bergman. I fallet Bergman handlar det väl om deras egen allvarstyngd beträffande (det de anser) Bergmans spirituella relation med aktning och vördnad.

En annan deprimerande insikt är att Bergman (och även Fellini) tydligen är rankad högre än titaner såsom Dreyer, Tarkovsky, Buñuel, Ozu och Bresson på TSPDT bland de mest hyllade regissörerna i historien. Bergman och Fellinis filmer ses också oftare än deras regissörskollegors filmer vilket är djupt beklagligt. En faktor bakom detta torde vara Woody Allen som har en sån enorm popularitet, inte minst i USA. Allen förlitar sig väldigt mycket på Bergman och Fellini i sina filmer. Förmodligen är det pga detta som Bergman fortsatt vara förhållandevis populär och känd, medan andra betydligt bättre regissörer än Bergman fallit lite i glömska bland medelkonsumenten. På ett sätt är det lite synd att inte Woody istället förlitat sig på Buñuel eller Dreyer, utan valt de två sämsta av de riktigt stora regissörsnamnen.

Frågan kvarstår om varför Bergman (och Fellini) ses som större än alla de andra nämnda regissörerna? För vem kan egentligen hävda att Bergman var mer substantiell och ambitiös än Tarkovsky och Buñuel, för att inte ens nämna Antonioni och Dreyer?
dels har du ett moraliskt perspektiv som jag inte tror är så vanligt. vi kan bortse från misogynin och misantropin.

dels pratar du om bredd, men är det så väsentligt? kan man inte se filmer av olika regissörer om man vill ha bredd?

sedan verkar du vara inne på substans, men det är så vagt att jag inte vet vart du vill komma med et.

bergman är populär för att hans filmer är sådana som folk vill ha film. det är sex, fysiskt och psykiskt våld, snyggingar av båda könen, gripande situationer och människor. det finns inget särskilt "fint" med detta, men det gör honom populär och därmed stor.

DVG2007  09:50 31/1 | Stäng | Nästa nya
Bortse från misogynin och misantropin: jovisst, filmer kan vara bra även om de är omoraliska och ideologiskt suspekta, men här handlade det om att Bergman-fans favoriserar Bergmans "humanitet" när han i själva verket hade ett stort förakt för mänskligheten. Frågan var mer var den s.k. humaniteten och medmänskligheten är hos Bergman (existerar ens den?), men ingen tycks kunna ge motargument på detta.

Om bredd: visst, förstår hur du resonerar. Om en regissör har en återkommande tematik som man gillar/uppskattar så kanske inte man kräver stor bredd, eller vill ha stor bredd. Man kan se filmer av olika regissörer, ja, men här var det en jämförelse mellan Bergman och andra titaner inom filmkonsten. Alla de andra auteurer som nämndes i första inlägget hade en betydligt större bredd än Bergman. Och detta trots att Bergman var mer produktiv än de flesta. Men om sanningen ska fram så gjorde Bergman ungefär samma film i över 50 år (med undantag som "Persona").

En bidragande orsak till Bergmans rykte som en av de främsta regissörerna torde vara pga hans produktivitet (och alltså att folk uppskattat den ständigt återkommande och igenkännande tematiken med all ångest och kvinnoskildringar), men jämför Bergman med mindre produktiva regissörer såsom Tarkovsky, Welles och Dreyer - eller Tati - så är det ganska uppenbart vilka som är de riktigt stora auteurerna. Om Bergman bara gjort 13 filmer istället för ca 50 så hade han nog inte alls varit lika stor.

Bergman som filmkonstnär var inte lika ambitiös som de andra och inte lika nyfiken på att uttrycka sig på nya sätt/experimentera med filmmediet utan "nöjde" sig med att iscensätta psykodramer.

Ang. sista stycket: visst, men mycket av detta kan man se hos andra storheter med större humanism eller större nyfikenhet på den filmtekniska biten, och hos regissörer med betydligt bättre mise-en-scene än Bergman. Det skulle gå att göra teateradaptioner utav många av Bergmans filmer och inte särskilt mycket skulle gå förlorat i överföringen. Detsamma kan ju inte sägas om Tati eller Tarkovskys filmer t.ex.
Det är möjligt att du har rätt, att Bergman är en i sammanhanget primitiv, misantropisk och onyanserad regissör. Förstår dock inte riktigt hur du får ihop ditt resonemang. Du öppnar t ex med att definera Bergman - tillsammans med några andra - som en spirituell auteur för att sedan klaga på att han upprepar sig in absurdum. Är det inte det auteurer gör? ;-)

Sen fortsätter du med att måla upp en bild av Fanny och Alexanders långa version som någon sorts svåråtkomlig graal a la Out 1/Greeds långa versioner som ingen eller knappt någon har sett. Visas väl snarare "ständigt" (flertalet vhs/dvs/br-utgåvor och när någon, typ Cinemateket orkar visa den på bio så klämmer de ju oftast/alltid till med långa versionen? osv osv)

Det blir bara märkligt. Ungefär som att Bergmans "reportoar" på film var smal tematiskt och stilistiskt, men bred på teatern. Udda jämförelse då han i princip bara skrev för filmen och satte upp andras verk på teatern. Hur mycket har du sett av Bergmans uppsättningar på teatern? Ingenting? (det börjar vara ett tag sen nu som gubben var aktiv eller ens levde)

Sen det här med det misantropiska... det är väl snarare någonting han stääändigt får klä skott för. Är väl en väsentlig del av hans persona och om 50 år kommer det väl fortfarande göras dokumentärer om vilken skitstövel han var, toppat med ett "stort avslöjande" där någon närstående eller anställd träder fram och berättar vilken tyrann han var.

osv osv

Men visst, Bergman är väl kändare och mer populär än de andra du nämner (förmodligen med något undantag, typ Allen/Fellini). Trots att du upplever honom som sämre, onyanserad, misantropisk osv. Det kan man ju störa sig på, men det är förmodligen inte så mycket att göra åt. Eller?
Veckla ihop

DVG2007  10:03 31/1 | Stäng | Nästa nya
De flesta stora auteurer/regissörer har ju som du är inne på en återkommande tematik, helst ska den ju vara konsekvent. Kubrick återkom ju hela tiden med samma tematik i sina filmer, trots att nästan alla filmer är exempel från olika genrer.

Det är en viss distinktion från att behålla sin tematik och upprepa sig. Welles, Kubrick, Tati, Buñuel, Dreyer, Tarkovsky behöll sin tematik men upprepade sig sällan. Bergman (och även Woody Allen och Fellini) behöll också sin tematik men upprepade sig betydligt oftare. Welles, Tati och Godard - för att nämna tre större regissörer - försökte ju hela tiden på något nytt i sina filmer, och det är nåt som Godard tillämpar och tacklar än idag. Godard utklassar Bergman i att han ständigt försökt uttrycka sig på nya/annorlunda sätt på film.

Visst finns det folk som sett den långa versionen av Fanny och Alexander, men så gott som ingen verkar göra ett "case" av den som Bergmans magnum opus.

Bergmans reportoar på film var relativt sett smal både tematiskt och stilistisk. Hur ofta studerar man mise-en-scene i en Bergmanfilm? Det är något man gör i andra mer filmiska regissörers filmer såsom Tati, Tarkovsky, Welles.

Det är svårt att inte störa sig på att Bergman lyfts upp medan andra auteurer som förtjänar att lyftas upp mer glöms orättvist bort. Av alla de regissörer som nämnts hittills i denna tråd är väl Bergman (näst efter kanske Fellini och Allen) den regissör vars repertoar man minst vill ta med sig på en öde ö. Varför? Upprepande filmer, har sämre reprisvärde, mycket kunde lika gärna vara teateruppsättningar etc.
Veckla ihop

unseen  11:49 31/1 | Stäng | Nästa nya
Tror saken handlar om vad man värderar. Du verkar uppenbarligen lägga väldigt stort värde i att en film typ ska ta alla konstformens särdrag i anspråk. Att verkligen utnyttja mediet och uttrycka någonting som inte skulle vara möjligt med någon annan konstform typ litteratur, foto/måleri, teater, musik, arkitektur osv.

Jag tror inte det är exempelvis det är en premiss som delas av... alla de som nu gjort Bergman så stor, hyllad och öh... allstädes närvarande heh. Tror t ex inte de kritiker och regissörer som satt ihop listorna i TSPDT har haft det som sitt främsta kriterium. Att t ex Bergman är - om man ska vara elak - avfilmad teater vilket bara är en liten del av vad Film med stort F kan vara... spelar det någon roll för deras val? Förmodligen inte.

Skulle det varit så skulle väl... ja säg Godard och ett gäng avantgardister varit topp-topp. Det är de inte.

Bergman själv pratade väl förvisso om filmkonsten som unik och ett medel genom vilket man kan uppnå saker inte möjliga inom andra konstformer (möjligtvis musiken borträknad) men jag tror inte han var så särkilt brydd i att t ex hans visuella uttryck och stil var... slätstruken. Att det inte fanns någonting särpräglat "Bergmanskt" där, att det enda han har som någorlunda signum väl är närbilden, ansiktet. Tror han hade planer på att göra en film med en enda lång närbild, men det blev det ingenting av. Hade varit intressant.

Nåja... alla kan inte vara Cocteau, vissa är bara... Bergman. Teatergubbe i filmens värld.

Varför måste man göra ett case av Fanny och Alexander? För att den blivit typ folklig? Förstår inte alls dina resonemang om anhängare osv, som att regissörer är någon form av fotbollslag som man håller på i vått och torrt. För eller emot. Nåväl, om man ska säga någonting om F+A i det här perspektivet är det väl att Bergman i den trycker in alla sina olika teman i en enda stor gräddtårta till film. För även om du tycker han spelar samma låt om och om igen - vad det nu är för fel med det om nu både en själv och andra verkar gilla det - så hade han väl ett par olika strängar på sin lyra. Inte bara gud och tvivel utan även kvinnan och äktenskapet eller konsten och förhållandet till den...

unseen  12:04 31/1 | Stäng | Nästa nya
Sen ska jag väl kanske tillägga att ja, jag håller väl med om att Bergman på sätt och vis kan vara lite tråkig. Förutsägbar. Historia, typ kammarspel, med början, mitt, slut. Kameran ljuger inte. Inte heller utmanar den. osv. osv. På ett sätt McDonalds, men på ett annat förjävla bra. Ibland.

Inte sett eller brytt mig om gubben på några år nu. Kanske skulle se om någonting snart.
Intressanta iakttagelser.

Ja, ju mer filmisk en film blir, desto större chans har den att vara eller bli ett mästerverk.

Därmed inte sagt att en teatral Bergman-film kan vara dålig, tvärtom. Men det upprörande är att akademiska kretsar tror och utgår från att Bergman är "den stora filmkonsten" när sånt egentligen ligger mycket närmare de andra storheter till auteurer som tidigare nämnts. Typ 3 st Godard-filmer har mer att komma med vad gäller reflexiva egenskaper och tillämpanden av filmiska uttrycksmedel/filmtekniska bitar än hela Bergmans filmografi. Godard, Dreyer, Tati, Kubrick etc - alla förnyade de konstformen med varje film de gjorde medan Bergman bara använde filmmediet för att efterhärma teatern och filma ansikten/samtal på film.

Bergman använde sig sällan av konstformens alla särdrag vilket är lite beklämmande. Om han som du säger pratade om filmkonsten som unik och sakar man kan uppnå med den som inte är möjliga inom andra konstformer så är det ironiskt att han sällan tillämpade detta i praktiken. Men Bergman föraktade som bekant konstformen film (se exempel om Saraband) men låtsades inte om det/dolde detta så egentligen kanske det inte är så konstigt.

Man måste inte göra ett case av F&A. Visst får man gilla regissörer olika mycket och vara fan av de man gillar. Det är bara det att i fallet Bergman så stöter man aldrig på någon som säger sig är stor Bergmananhängare som ens sett långa versionen av F&A. Att den är 5 timmar lång är ingen ursäkt direkt om man är ett hängivet fan.

En mer hängiven anhängare av Orson Welles har ju sett alla 5 versioner av Touch of Evi och fans av Kubrick har ju sett båda versionerna av The Shining. Hängivna fans av Hitchcock har sett alla hans filmer. Hängivna fans av Tarkovsky, Dreyer och Bresson har sett dessa herrars filmer minst ett par tre gånger. Men så gott som inget hängivet uttalat Bergman-fan har sett långa versionen av F&A.
storheten med bergman , för mig, är att när jag ser hans filmer har karaktärerna /filmerna sådant djup.
Hans filmer för mina tankar till Freud och måleriets expressionism pga komplexiteten, djupet och dualiteten i personan, tankarna o livet hos karaktärerna.

En regissör som bland sina kollegor: Kubrick, Kurosawa, Allen mfl hålls så högt kan väl knappast placeras i något annat fack än det högst upp!?
Men upplevelsen och bedömningen av en Auteur, dens plus och minus, är väl relativt subjektiv hos lekmän (o även hos experter)

Har alltid hållit Bergman väldigt högt, men på senare år har hans stjärna dalat något för mig.. då jag sett mycket mera film och kanske upplever han som lite tjatig i sina teman. men tjatiga är väl i ärlighetens namn de flest regissörer.
Veckla ihop

DVG2007  10:16 31/1 | Stäng | Nästa nya
Tati, Bresson, Tarkovsky, Buñuel, Kubrick, Welles, Renoir, Antonioni, Ozu, Dreyer, Rossellini - alla dem har betydligt djupare och reprisvänligare filmer. Och av alla dessa så är Bergman den mest tjatiga.

foppa99  16:09 31/1 | Stäng | Nästa nya
haha. jo.. jag kan bara hålla med.
men trots att det du säger stämmer så är Bergman me på min 10-i-topp
Varför just jämföra med dessa regissörer? Hur menar du att t ex Hitchcock, Kurosawa, Fellini, Coppola, Ford, Lang, och Godard står sig mot Bergman i sammanhanget?

Jag tycker för övrigt inte att Bergman är "djup", i den mening att det finns en massa underliggande meningar, men att han är så pass explicit är ju del av hans storhet. Inte så att alla hans filmer är bra, men han prickade en hel del utöver Persona. (Smultronstället har jag sett fyra gånger och även om jag inte upptäckt något nytt så har den varit bättre än nästan vad som helst alla gånger).
Veckla ihop

DVG2007  10:37 1/2 | Stäng | Nästa nya
Syftet är ju att belysa de tankar och problem kring Bergman och dela med sig av dem. Regissörerna jämförs med Bergman därför att egentligen förtjänar de högre uppskattning än de får, och vice versa med Bergman, en regissör som tar för mycket plats inom internationell film som gör att andra betydligt vassare och mer substantiella regissörer såsom Dreyer (nordens främsta regissör alla kategorier) negligeras.

Intressant att du tar upp Kurosawa. Han har hittills inte nämnts annat än av foppa99. Kurosawa är faktiskt en japansk Bergman i den mån att han också blivit överskattad och storheter som Ozu och Mizoguchi oförtjänt fått stå i skuggan. Men visst, Kurosawa flörtar oftare med västerländska teman (Shakespeare-adaptioner, John Ford-imiteringar etc) än de mer japanskt traditionella samt universala Ozu och Mizoguchi och är därför initialt lättare att ta till sig.

Och Fellini är en italiensk Bergman när det kommer till överskattning. Verkligen upprörande att han höjs till skyarna när Italien har betydligt mer substantiella regissörer såsom Antonioni, Rossellini, Bertolucci osv.

Sammanfattningsvis: är det tre regissörer som får alldeles för mycket plats så är det Bergman, Fellini och Kurosawa. Tati, Bresson, Buñuel, Ozu, Rossellini, Dreyer, Godard, Renoir, Welles, Tarkovsky - utklassar dessa herrar med hästlängder.
Veckla ihop

leffotrak  11:43 1/2 | Stäng | Nästa nya
I sammanhanget av diskussionen kanske man ska fråga sig varför dessa åsikter höjs till skyarna som en del av din argumentation? (Åsikter aka kritikeråsikter aka TSPDT _statistik_)

Och försök lämna ut en del subjektiva sanningar som den att kunskapen om tradition per automatik är en högre värd tematik, därmed en regissör som bör ha ett högre värde bland kritiker.

Tycker du de andra regissörerna förtjänar mer erkännande än Bergman så finns det andra sätt att lyfta fram det på. För att bygga vidare lite på 'det här om kritiker' så är ju en del av deras uppgift att lyfta/vägleda fram sånt (bra/dåligt) som den allmänna publiken möjligen annars missar.

Diskussionen som sådan är ointressant för mig då jag tycker den grundas på för personliga åsikter som är presenterade som fakta. Håller inte heller med om omoraliska budskap bör värderas som lägre värde än motsatsen eller att det har en relevans i diskussionen för den delen.

Sen vadå anti-filmisk med 1 film (Saraband) som exempel, kritikercitatet du presenterar blir ju ur kontext om man ser till den slutsatsen du drar.

För att klargöra mig så ställer jag mig varken i kamp Bergman eller kamp valfri-annan-nämnd-regissör.
Veckla ihop

DVG2007  15:58 1/2 | Stäng | Nästa nya
Varför åsikterna "höjs till skyarna": TSPDT är kanske det bästa verktyget för att presentera hur pass hyllade auteurer är internationellt. Problemet är varför Bergman fortfarande är i topp 10 (samma sak med Fellini) när egentligen nästintill alla som är rankad 11-20 studeras betydligt flitigare. Så det är en paradox och en sak som stör en med TPSDT (och därmed alltså kritikers insisterande på Bergman och Fellini före betydligt vassare regissörer såsom Dreyer, Bresson, Buñuel etc).

Det är lite så att både Bergman och Fellini är daterade regissörer vars filmer var stora art-house event en gång i tiden (Det sjunde inseglet/Det ljuva livet) med en idag daterad tematik. Förstnämnda film är ett pekoral med nån slående bild. Utforskandet av Fellini måste ha droppat med många procentenheter och han har fått maka åt sig till förmån mot Antonioni och Rossellini vars filmer åldrats bättre.

Om kanske 20-25 år kanske rankingen på TSPDT uppdaterats till det bättre: då har förhoppningsvis Dreyer gått om Bergman och Ozu/Mizoguchi gått om Kurosawa och 4-5 italienska regissörer gått om Fellini. Det är de riktiga giganterna vars filmer ger en annan dimension av "lasting impression" än vilken Bergman-film som helst. Generellt sett är ju en Godard-film värd lika mycket som 20 Bergman-filmer.

Kunskapen om tradition...vilka/vilken tradition syftar du på? Den enda tradition som är störande i denna tråd är som sagt kritikers insisterande på att Bergman är "högsta formen av filmkonst" än alla de andra betydligt mer FILMISKA regissörer som förtjänar ett högre rykte.

Mer nyfiken på vad som får folk att insistera på Bergman. Ingen har ju sagt något om var den högre formen av humanitet finns (exiterar ens den?) bland Bergmans enorma människoförakt.

Det är inte bara Saraband som är anti-filmisk, utan tänk t.ex. på den ständigt upprepande fascinationen Bergman hade av närbilder på ansikten, kammarspel, små dramer (visserligen var några TV-produktioner), besattheten i dialoger som lika gärna hade kunnat gå upp på teatern. Bergmans mise-en-scene är också väldigt svag i jämförelse med andra titaner.

Frågan är ju också varför Bergman inte gjorde fler Persona-liknande filmer (väldigt filmiska) utan nöjde sig med att upprepa sig på ett teatralt och anti-filmiskt tillvägagångssätt.

leffotrak  19:33 1/2 | Stäng | Nästa nya
För egen del kan jag inte mer än spekulera att Bergman är mer tillgänglig för medelkritikern som ingått i undersökningen. Det är ju ingenting som säger att alla dessa kritiker gått genom varenda filmografi och resultatet reflekterar detta. Tänk efter vilka du själv stött på under din uppväxt via TV och media, lika relevant vilka du inte stött på.

TSPDTs individuella ranking bör tas med en nypa salt, om man ser till dess förutsättningar, snarare än ett bevis på filmkonstens höjd. Är man intresserad av som du säger "det bästa verktyget för att presentera hur pass hyllade auteurer är internationellt." så är du säkerligen mer intresserad än jag.

Läste traditionella som traditioner, är varken insatt i Ozu eller Mizoguchi och trodde du hänvisade tradition som en del av deras tematik vs kurosawa.

Vassare, "lasting impressions" (inget universalt för människan), 1 godard > 20 bergman osv. Säger vem?

Den ofta, här, förekommande termen filmisk, som kan tolkas som de möjligheter filmen har i förhållande till andra konstformer(?). Jag håller med om dess värde, men jag tycker inte det är så simpelt som att säga X är bättre än Y, det är ofta en kombination av fler faktorer som inte frånkommer subjektiva bedömningar.
När du hela tiden säger att hans filmer är så teatraliska och lika gärna kunde vara teateruppsättningar, då måste jag faktiskt fråga, hur bekant är du med teater?
Jag har både spelat och går regelbundet på teater, och förstår faktiskt inte riktigt vad du menar.
Ja, i vissa hänseenden är han teatralisk, absolut, men att påstå att hans filmer lika gärna kunde varit pjäser, kan jag inte gå med på.
Ett konkret exempel om varför Bergman är anti-filmisk: Saraband visar upp Bergmans förakt mot filmen som konstart och uttrycksmedium, utan Bergman är mer intresserad av att fånga teatrala samtal på film. För att citera en kritiker: "he [Bergman] makes no attempt whatever to hide his contempt for the medium apart from its usefulness as a recording device."

Alla andra av de stora regissörerna hade aldrig detta förakt mot film som uttrycksmedium som Bergman, vilket gör att Bergman måste klassas som oerhört överreklamerad inom filmkonsten.

daniel77  12:59 3/2 | Stäng | Nästa nya
Fast det där är ju bara dumheter. Att han hyste ett stort intresse för den rörliga bilden som konstart är ett odiskutabelt faktum. I texter och intervjuer framstår ju intresset närmast som en besatthet.

Du har dessutom gjort en felläsning av Rosenbaums recension av Saraband. Mediet han pratar om här är inte film generellt, utan digital video. Jag vill minnas att jag läste att det var en del problem under inspelningen, främst med ljudupptagningen eftersom dåtidens digitalkameror väsnades.
https://www.chicagoreader.com/chicago/saraband/Film?oid=1057257
Under mina 15 år på FT så hade jag framför allt till en början mina fadersuppror mot den störste av de största. Framför allt F&A har väl alla Bergman-fans fått krupp på i jämförelse med hans existentiella grejer. När jag såg den på bio 1983 kvävdes jag nästan av påskilska. Jag hade ju hört att Bergman var en djup typ och istället var allt vitt och svart och dessutom Jarl Kulle och hans jävla julmiddag.

Nu är jag mer beskedlig i kritiken. Jarl Kulle är fortfarande en jobbig typ i de tre (?) bergmanfilmer han medverkar i men det uppvägs av att Bergman annars bara använder superskådisar som Max, Harriet, Erland, Björnstrand, Lindblom och Thulin mm. Jag har t o m lärt mig gilla Ingrid Bergmans och Liv Ullmans sammandrabbningar i Höstsonaten.
Ingmar Bergmans grej är kanske att han tar bästa möjliga skådis och använder den på bästa möjliga sätt.

DVG2007  10:24 31/1 | Stäng | Nästa nya
Ja, där borde Bergman få ett erkännande: vem kan klandra insatserna i en Bergmanfilm? Det utmärkta skådespeleriet tydliggör samtidigt att det är psykodramer och karaktärsdrivna dramer vi pratar om när det kommer till Bergman (hyfsat närbesläktat teatern).

Det är just där som det tar "stopp" för hos Bergman. Bortsett från skådespeleriet, vad har Bergman att komma med i den mer filmiska och filmtekniska biten? Han var ingen innovatör såsom Orson Welles, ständig filmmedieutforskare såsom Godard, eller särskilt bra på mise-en-scene såsom Tati/Hitchcock. Han var ingen humanist som Renoir, eller kliniskt filmtekniskt geni såsom Kubrick. Det märkliga är att många andra auteurer också hade utmärkta skådespelarinsatser i deras filmer men det blir oftare sekundärt och "glöms bort" då dessa filmkonstnärer uttrycker sig på ett mer filmiskt plan än att just bara använda sig av utmärkt skådespel.

"Persona" är Bergmans mest hyllade film, och det är den för att den är den mest reflexiva och filmiska av hans skapelser (och en av få gånger han inte upprepade sig), inte nödvändigtvis för att den har fenomenalt skådespeleri.
Inlägget är ändrat 10:25 31/1.
Historik
Göm historik
Jag tycker att Bergman är kalas och har sett den långa versionen av Fanny & Alexander ett gäng gånger.

Puss&hej.
SESN AB © 2000-2017 Om du vill kontakta oss gällande annonser, maila till info@sesn.se Om Filmtipset Kontakt Medhjälpare Länkar Hjälp Regler & Villkor