|
A ngel är en ung och enormt egoistisk flicka i England någon gång vid det förra sekelskiftet. Då hon inte odlar sina hybrisdoftande författardrömmar spenderar hon sina dagar med att vara missunnsam mot sin hårt arbetande mor, och att förkasta sin arbetarklassbakgrund. Då en förläggare i London vill publicera en av hennes romaner tar hon sitt pick och pack och ger sig iväg mot storstaden. Detta blir avstampet för både hennes framgångsrika författarkarriär, en fullkomligt banal kärlekshistoria och Francois Ozons bitvis smått outhärdliga melodrampastisch.
Att de svenska distributörerna valt att inte ha kvar originaltiteln ”Angel” är visserligen fullt förståeligt – det förekom ju visst en annan film på repertoaren i år som man med all sannolikhet inte vill förknippa sig med – men det svenska titelvalet ”Hennes envisa hjärta” är väl ändå osedvanligt menlöst? I och för sig klingar det lika smörigt och utslätat som det stoff Ozon fullpackat sitt ironiska pekoral med, så helt opassande kanske det inte är. Från förtexternas rosa skrivstilsfont, genom ljudspårets hiskeliga stråkarrangemang, till det oundvikligt förutsägbara slutet, med sin oundvikligt förutsägbara sensmoral, andas filmen en brinnande självmedvetenhet som gör allt i sin makt för att fjärma åskådaren från det den ser. Det går inte att ta ”Hennes envisa hjärta” på allvar.
Ozon sparar inte på krutet: När Angel är ledsen regnar det, när hon är glad skiner solen. När Angel träffar sina drömmars man tiltar kameran upp mot en airbrushad regnbåge över himlavalvet till tonerna av den sliskigaste Disneyromantiska musik man kan tänka sig. Ozon skrattar säkert gott, jag skulle bara vilja kunna tappa det intresse jag borde ha fått för länge sedan, men inte har. Det är just den här oviljan att involvera åskådaren som gör ”Hennes envisa hjärta” till ett sådant långdraget sömnpiller. Det erbjuds inga möjligheter att bry sig om vare sig Angel eller någon annan. Bitvis är det för parodiskt, oftast är det för meningslöst. Till slut blir hela schabraket en tvådimensionell yta, målad med för stora och förvirrade drag. Bortsett från ett par fina skådespelarinsatser från Sam Neill och Charlotte Rampling finns det ingen som helst anledning att orka med det här.
|
