Som besökare på Filmtipset samtycker du till användandet av s.k. cookies för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
 
Betyg idag: 540 Besökare idag: 4 563
annons
Laddar...

Recension av The Favourite

Regissör: Giorgos Lanthimos
Ã…r: 2018
Till filminfo
Betygsätt:
Antal visningar (141)    Forumdiskussion (0)
18/6 2019
Recenserad av AgnesPetter
I
The Favourite av Yorgos Lanthimos får vi se 1700-tals-drottningen Anne som kämpar med gikt, depression och själviska rådgivare i ett barockt, krigshärjat England. Den adelsfödda men utfattiga Abigail får arbete som piga på slottet men lyckas snart ta sig fram i de förnäma salarna. nyckelord: Makthunger, karriärklättring, triangeldrama.

The Favourite är ett historiskt kostymdrama med en tydligt satirisk twist; den är skruvad, komisk, brutal. Maktkampen utspelas mellan tre kvinnor, männen är endast där som spelbrickor eller betjänter. Intrigerna och girigheten som visar människans sämsta och råaste sidor kontrasteras och på så vis förstärks av den sofistikerade settingen i de kungliga gemaken. Samtidigt finns där nåt i den barocka, överdådiga, sirliga dekoren på väggar och inredning, vars dramatiska mönster speglar de stormar man kan ana pågår i karaktärernas inre.

I huvudrollsensemblen ingår alltså Olivia Colman (från Peep show!) tillsammans med Emma Stone, Rachel Weisz samt Nicholas Hoult. Colman har fått otroligt mycket ros för sin prestation som drottning Anne, vilket är enkelt att förstå. Hennes gestaltning av drottning Anne pendlar vasst mellan självömkan, förtvivlan, flegma och ursinne. Hennes blick är så otroligt kommunikativ och den växlar från en sekund till en annan. Och det är också något barnsligt och naivt över henne, som rimmar väl med det bisarra liv en monark av England levde: isolerat, skruvat.

Filmen porträtterar dessa karaktärer i en något vriden och upphöjd värld, där de dramatiska kamerasvepningarna och fish eye-effekten på kameralinsen förstärker den (om än subtilt) förvrängda känslan. Kostymen och filmens tolkning av 1700-talet och dess seder och traditioner är dessutom i sig något överdriven. Som i festscenen, där lady Sarah och en av hovets män dansar den löjeväckande pardansen som är som en slags förhöjd, överdriven och ganska löjlig version av 1700-talets danskultur. Och karaktärerna känns nästan uttalat utklädda, som för att förstärka människans eviga skådespeleri och plottande och det tragikomiska däri. De manliga perukerna har utan tvekan dragit iväg i överdrivna proportioner. Extra tydlig blir satiren när Abigail faktiskt tar på sig en av männens ganska skrattretande peruk och hånar honom för sin fåniga dräkt - “That’s quite an outfit.”

Stilen på skådespeleriet i Lanthimos filmer är ofta den lite upphöjda, den lite onaturliga och stela. Samtliga karaktärer i The Favourite spelar roller av sig själva och är liksom förklädda filmen igenom, bildligt talat (men alltså faktiskt också bokstavligt med de överdrivna traditonella dräkterna). Man vet aldrig riktigt när en karaktär är sig själv, om ens någonsin. I The Favourite smids ständigt ränker i karaktärernas inre som sedan uträttas med elegans och subtilitet.

Samtidigt är däremot karaktärernas yttre, KROPPEN, ständigt utsatt i Lanthimos filmer. Den blir puttad nedför en kulle, släpad bakom en häst. Den blir kastad saker på. Den får upprepade slag mot sitt ansikte av en bok. De ränkesmidande slugheten i kontrast till det brutala och köttiga i hanterandet av kroppen speglar också den filmens tema: det råa och primitiva i människans natur kontra det förhöjda och det överkultiverade. Och det är detta som i min mening gör Lanthimos filmer så otroligt obehagliga. Det strikta och rigida (ibland nästan apatiska) som så plötsligt övergår i brutalitet. I Just The Favourite finns det också något nästan komiskt över hur exempelvis Abigail kan spela maktspelet bäst hon vill, i slutändan krävs det inget mer än en liten putt för att få henne ur balans och tappa näsan.

Hand i hand med detta spelar skådespelarna med just hela kroppen! Drottning Anne är så förtvivlad att hon bara faller ner på golvet som en pöl (eller som en femåring) och Abigail sitter utanför drottningens rum med krum rygg, benen rakt ut och armarna hängandes, högljutt bölande. Man kan här se likheter med Kurosawa, hur han uppmanade sina skådespelare att gestaltade sina känslor med hela kroppen. Det skapar ett extra lager av uttryck som förstärker detta satiriska, förvridna och upphöjda skådespel som filmen är.

Recensera denna film själv (endast medlemmar)
Fler recensioner
Länkar
av samma film
AgnesPetter 0 har röstat
 
av AgnesPetter
The Favourite
 0 har röstat
Ben Hur
 0 har röstat
A Moment of Innocence
 0 har röstat
Turinhästen
 4 har röstat
Tekkonkinkreet
 1 har röstat
Vi som älskade varann så mycket
 0 har röstat
Var är min väns hus?
 1 har röstat
Taxi Teheran
 1 har röstat
Natt och dimma
 2 har röstat
Min lycka
 2 har röstat
 
Senaste recensioner
Cannibals
1 har röstat
The Favourite
0 har röstat
G.I. Joe: Retaliation
0 har röstat
Army of Darkness - Evil Dead III
0 har röstat
Ett fall för Johnny Cousin
0 har röstat
Olofs frostiga äventyr
2 har röstat
Slender Man
1 har röstat
Annie
0 har röstat
Mördaren - en helt vanlig person
1 har röstat
ReGOREgitated Sacrifice
3 har röstat
Unforgettable
1 har röstat
Love, Simon
1 har röstat
Evil Dead
0 har röstat
Den bästa sommaren
1 har röstat
Psycho II
0 har röstat
Spinal Tap
0 har röstat
Lilja 4-ever
0 har röstat
Den blomstertid nu kommer
3 har röstat
Mystic River
0 har röstat
Hobbit: En oväntad resa
2 har röstat
 
Adhype AB © 2000-2019 Om du vill kontakta oss gällande annonser, maila till info@adhype.se Om Filmtipset Kontakt Medhjälpare Länkar Hjälp Regler & Villkor