|
A tt biografiska filmer om kontroversiella personer är skiten i Hollywood just nu har väl inte många missat. Företeelsen är förvisso knappast ny, men bara de senaste åren har vi sett bland annat Jamie Foxx som Ray Charles, Joaquin Phoenix som Johnny Cash och Philip Seymour Hoffman som Truman Capote. Och nu har trenden nått Frankrike. Olivier Dahans ”La vie en rose” handlar om 1900-talsikonen Edith Piafs liv från uppväxten på en bordell och på cirkus till varietétiden, till det internationella genombrottet och de stora scenerna och slutligen till bortgången vid den ringa åldern av 47.
Berättelsen är uppbyggd omväxlande med scener från slutet runt 60-talets början och tillbakablickar till de tidigare decennierna. Dahan använder formen av en klassisk melodram, det vill säga med mycket känsloyttringar och smäktande stråkar (och ja, ”horan med ett hjärta av guld” finns med även här), för att ge filmen nerv och energi. Marion Cotillard, känd från ”En långvarig förlovning” och ”Big Fish”, klarar sig mycket bra i huvudrollen. Som sig bör i den här typen av film är hon också mycket porträttlik sin förlaga.
På pappret ser det alltså ut att inte kunna misslyckas. Men ändå räcker det inte hela vägen fram, av flera anledningar. Filmens största problem är manus och klippning. Det ständiga hoppandet mellan dåtid och ”nutid” är väl tänkt att ge filmen ett alibi av originalitet, men resultatet blir istället bara förvirrande. Det blir inte mer begripligt av att det finns ett flertal luckor i intrigen, av typen karaktärer som försvinner utan förklaring, eller karaktärer som ”återkommer” utan att vi fått veta att de någonsin varit borta. Ett annat problem är att man utelämnar viktiga delar av Piafs liv - jag tänker här främst på hennes engagemang i motståndsrörelsen under kriget, något som i ”La vie…” inte alls nämns. Varför Dahan istället väljer att prioritera andra saker, som till exempel en överdrivet lång och totalt malplacerad boxningsscen (!), framstår för mig som obegripligt.
Trots sina brister får ”La vie en rose” ett godkänt betyg, men inte mer än så. Cotillard är sevärd i huvudrollen, och tack vare filmens känslospäckade framtoning har tittaren aldrig tråkigt. Dock kan hon eller han inte räkna med att filmen kommer lämna ett bestående avtryck.
|
