lubb-DJ:n Casim bor i Glasgow med sina föräldrar och två systrar. Både han och äldsta systern Rukhsana är just på väg att gifta sig, och i enlighet med Pakistansk tradition har familjen haft mer än ett finger med i spelet när det gäller valen av deras respektive gemåler. Men när Casim möter sin yngsta systers musiklärare Roisin startar bekymren. Han blir nämligen kär på riktigt.
Den har åter igen blivit dags för den outtröttlige brittiske regissören Ken Loach att tackla diverse socio-kulturella problem på hemmaplan. I hans nya film står kultur- och religionskrockar i fokus och Loach belyser här konflikten mellan starka familjetraditioner, olika trosuppfattningar och kärlekens förmåga att ställa sig över det mesta.
När Roisin och Casim inleder ett förhållande uppstår en rad svåra dilemman som Casim tvingas brottas med. Hur ska han berätta för människorna i sin omgivning vad som har hänt? Kan han undvika att dra skam och vanära över sina närstående och är det möjligt att dra sig ur det planerade giftermålet utan att familjen tar avstånd från honom?
Casims konflikt med sin familj är naturligtvis ofrånkomlig, men situationen blir svår även för Roisin, eftersom hon arbetar på en katolsk skola där somliga inte ser med blida ögon på det faktum att hon vill leva ihop med en muslimsk man. Och filmens hårdaste känga skickas egentligen ut till den katolska kyrkan, vilken (med all rätt) framställs som gammalmodigt inskränkt och fördomsfull.
Handlingen gör det lätt att dra paralleller till filmer som ”East is East” och ”Skruva den som Beckham”, vilka också tar upp ämnen som arrangerade äktenskap och asiatisk-brittiska kulturskillnader. Men Loach har förmågan att som få västerländska filmare berätta sin historia utan pekpinnar, och han ger en nyanserad bild av situationen där åskådaren lätt kan leva sig in i problematiken men samtidigt ofta får svårt att ta ställning. En stor del av äran bör också gå till författaren Paul Laverty vars manus ligger bakom flera av Loachs filmer, bland annat ”Mitt namn är Joe” och ”Sweet Sixteen”.
Som vanligt utgörs en stor del av ensemblen av amatörskådisar, och de flesta gör ett alldeles strålande jobb. Det gäller bland andra Atta Yaqub som spelar Casim, liksom resten av hans släktingar i filmen. Men bäst är ändå Eva Birthistle i rollen som Roisin, den irländska läraren och tillika föremålet för Casims kärlek. Birthistle är inte någon amatör och i scenerna mellan henne och Yaqub blir närvaron påtaglig och agerandet övergår i nästintill fullkomlig realism. ”En om kyss” är en stark och angelägen kärlekshyllning som inte borde lämna någon oberörd.
