Close, but no cigar” kan vara ett passande omnämnande för denna Mike Nichols-kreation, en film som är snygg och melodisk men ändå inte riktigt når fram till allra högsta betyg. Berättelsen om två par vars liv genom tillfälligheter korsas och sammanflätas – med själsliga konflikter och brustna illusioner som följd – är både skarpögd och klyftig, men blåser understundom lite väl kylig andedräkt mot sin betraktare.
En sjyst isskulptur man inte gärna klappar alltså.
Closer som helhet är för övrigt en film som kräver både uppmärksamhet och engagemang, som stirrar sin åskådare i ansiktet och utmanar såväl som stimulerar intelligens och känsloregister. Dialogen är oerhört välskriven och fyndig, både på ett tankeväckande och mörkt humoristiskt sätt.
De fyra huvudrollerna samspelar i en löjligt perfekt combo och känns äkta och ofiltrerade; Clive Owen överraskar mig positivt avseende sin egensinniga och imponerande personifiering, Natalie Portman får resning för sin begåvning efter ett antal år av halvmesyrer, Julia Roberts är sällsynt nog inte Julia Roberts utan bara talangfull fotograf och alltigenom självklar som sådan, Jude Law bryter igenom sitt till nackdel bildsköna yttre och agerar med ömtålig hud utan att hämmas av sin egen personlighet (vilket jag upplevt varit fallet i en del tidigare filmer med skådespelaren).
Alla väcker de inledningsvis sympati, dock snart förbytt i både förakt och medlidande. Karaktärerna är lätt igenkännliga från den egna vardagen och framstår som verkliga människor; som sådana kan de också bli föremål för ett publikt ogillande vilket stannar hos aktörerna och inte omfattar berättelsen i sig. Många så kallade pretentiösa filmer är lätta att tycka illa om för att de som en samlad enhet uttrycker både illvilja och överlägsenhet, men i Closer är ramen för historien neutral och endast en spelplan för det som händer i ensemblens hjärtan och själar. Jag gillar därför filmen, även om dess tema och personernas handlingar framkallar både förundran och i viss mån anstöt hos mig.
Closer har för övrigt getts en passande färgskala där varje scen är fylld av mustigt ljus och där ingenting av det som försiggår i berättelsen kan gömma sig. Den enkla och samtidigt precisa scenografin bildar en lämplig fond åt händelserna, kläder och frisyrer understryker men tar aldrig överhanden för att själva bli föremål för betraktarens uppmärksamhet. Det är skickligt och vittnar om omsorg ner i minsta detalj från filmteamets sida.
Efter biobesöket tvangs jag inför denna recension noga tänka igenom Closer och försöka finna ord för varför jag både tycker om den, men samtidigt inte betraktar den som någon speciell höjdpunkt eller milstolpe bland alla filmer jag sett på senare tid.
Kanske är det så att just avkrävandet av eftertanke – för filmens skull och för min egen upplevelse av den – är skäl nog för att jag kommer att minnas den utan någon logisk anknytning till varför det blivit just så.
