Som besökare på Filmtipset samtycker du till användandet av s.k. cookies för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
 
Betyg idag: 1 120 Besökare idag: 5 496
annons
annons
Laddar...

Recension av Seven

Regissör: David Fincher
År: 1995
Till filminfo
Betygsätt:
Antal visningar (5152)    Forumdiskussion (0)
16/5 2007
Recenserad av film_Alex
"
Only in a world this shitty could you even try to say these were innocent people and keep a straight face. But that's the point. We see a deadly sin on every street corner, in every home, and we tolerate it. We tolerate it because it's common, it's trivial. We tolerate it morning, noon, and night. Well, not anymore. I'm setting the example. What I've done is going to be puzzled over and studied and followed... forever."

Aldrig förut har en mer realistisk psykopat skapats på film och sällan ser man så här bra och spännande thrillers som denna. Seven handlar kort och gott om en mördare som dödar människor efter de sju dödssynderna på mer eller mindre finurliga sätt och det är upp till detektiverna David Mills (Brad Pitt) samt William Somerset (Morgan Freeman) att stoppa honom innan hans "mästerverk" hinner bli avslutat. Filmen lyfts ytterligare av ett oförutsägbart och väluttänkt slut samt en väldigt dyster stämning som genomsyrar hela handlingen.

Livet är verkligen skit och regissören David Fincher gör allt han kan för att förstärka den här mörka synen på livet med väluttänkta dialoger och smarta knep med de visuella effekterna. Grått väder och mörka, smutsiga miljöer förstärker den här dunkla stämningen och man kan se tydliga likheter i hans andra filmer; därbland Fight Club som också innehåller samma stämningsfulla knep.

Allt detta är en del av en väldigt spännande thriller, men filmens största charm ligger i John Doe-karaktären som verkligen är den mest realistiska psykopaten som någonsin skapats på film och vad bättre är så förstår jag hans sätt att tänka. John Doe är ingen vanlig filmpsykopat som tycks mörda ganska slumpmässigt i ren galenskap, utan han har en logisk tankegrund som han utgår från. När jag lyssnar på honom så förstår man varför morden begicks. Jag följer med i hans resonemang och jag börjar nästan hålla med honom!

Överallt vi går ser vi synder: I tidningen läser man om giriga Skandiachefer som roffar åt sig pengar, på TV får man se frosseriet i vårt överflödssamhälle och i vardagen hör man om hur nästan alla tycks vara otrogna mot sina partners. Trots detta, och mycket därtill, så blundar dom flesta av oss och gör ingenting. Ibland känns det till och med som att vi lever i ett moraliskt förfall där allt mer (för mycket?) blir allmänt okej och vanligt i vardagen.

Det är en sjuk värld vi lever i och John Doe är egentligen en motreaktion. Han statuerade "bara" några exempel och man kan fråga sig; vad är egentligen sjukast? Världen vi lever i, eller John Doe som är motreaktionen?

John Doe spelas av Kevin Spacey som är helt magnifik i sin rolltolkning. Han har ett visst lugn över sig som person samtidigt som han begår de mest avskyvärda dåd. Hans tal innehåller en passion för sin övertygelse och man känner av den förtyckta vreden som bubblar precis under den lugna ytan. Då och då kokar han över och man får känna av det verkliga hatet mot mänskligt avskum (läs syndare) och det moraliska försummandet som är så utbrett i vårt samhälle.

Det finns få rolltolkningar som ens går att jämföra med den här underbara insatsen. Tankarna förs genast till Anthony Hopkins i När Lammen Tystnar, eller Jack Nicholson i The Shining, men jag föredrar ändå Kevin Spaceys rolltolkning framför båda dessa utmärkta insatser. Mycket är tack vare den väluttänkta John Doe-karaktären, men när jag tillslut ser Kevin Spacey framträda tydligt i bild så kan man inte låta bli att skrämmas. Helt lugn och med iskall blick står han där med blodfläckade kläder och ett tydligt mål inom räckhåll, varvid i samma ögonblick man känner hur galenskap har blivit personifierad.

Allt som allt blev jag helt tagen av den här filmen som inte bara drog med mig i den spännande handlingen och chockerade mig på slutet. Den lyckades även träffa någon nerv inom mig och stimulera till tankar om vår samtid, vilket är ett minst sagt lyckat resultat som jag uppskattar väldigt mycket. Detta är helt klart en av 90-talets bästa filmer samt en personlig favorit som jag gärna rekommenderar och ser om och om igen.

Recensera denna film själv (endast medlemmar)
Fler recensioner
Länkar
av samma film
100tonvalspäck 9 har röstat
film_Alex 13 har röstat
Joel K 7 har röstat
cineasten89 17 har röstat
Liberator 19 har röstat
Henkan 145 har röstat
 
av film_Alex
Freedom Writers
 24 har röstat
Seven
 13 har röstat
Saw 2
 11 har röstat
The Departed
 17 har röstat
Casino Royale
 9 har röstat
Dogville
 10 har röstat
Saw
 14 har röstat
The Thing
 9 har röstat
Dr. Strangelove eller: Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska bomben
 90 har röstat
United 93
 10 har röstat
 
Senaste recensioner
The Roommate
0 har röstat
The Revenant
0 har röstat
Ett päron till farsa firar jul
0 har röstat
The Voices
0 har röstat
Star Wars: The Last Jedi
2 har röstat
Bright
0 har röstat
Mupparna på Manhattan
1 har röstat
Den onda cirkeln
0 har röstat
The Prophet's Game
0 har röstat
Hajen
1 har röstat
Split
0 har röstat
Låt den rätte komma in
0 har röstat
House on the Hill
0 har röstat
Dennis firar jul
0 har röstat
Tomtetass och jakten på julen
0 har röstat
Skräcken i svarta lagunen
0 har röstat
Austin Powers: The Spy Who Shagged Me
2 har röstat
The Square
2 har röstat
Summer of Sam
0 har röstat
Maniac
1 har röstat
 
SESN AB © 2000-2017 Om du vill kontakta oss gällande annonser, maila till info@sesn.se Om Filmtipset Kontakt Medhjälpare Länkar Hjälp Regler & Villkor