Trött på dålig film? Proffsrecensioner med andras värderingar?
Här får du personliga rekommendationer utifrån din egen smak!
Att sajten dessutom har mängder med välskrivna recensioner, uppdaterade filmlistor,
aktiva filmforum, trailers och mycket mycket mer gör inte det hela sämre!
Filmtipset har helt enkelt allt kring film. Givetvis gratis.
ed The Purple Rose of Cairo försöker Woody Allen visa filmens betydelse för människor och hur nödvändig den är för att vi ska klara av vår gråa och trista vardag.
Vi får följa karaktären Cecilia (Mia Farrow) trista liv i 30-talets New Jersey, som drabbats hårt av den rådande depressionen. Hon är gift med den arbetslösa, alkoholiserade och våldsamma Monk (Danny Aiello) och tillsammans är de långt ifrån lyckliga. Inte blir det bättre när hon blir av med sitt servitrisjobb. Mitt i all misär går hon på äventyrsfilmen The Purple Rose of Cairo och trots den naiva filmens brist på realism blir hon förälskad i karaktären Tom Baxter (Jeff Daniels).
Hon blir så förtjust i filmen att hon går på den om och om igen, tills Tom Baxter helt plötsligt kliver ner från bioduken och ut i verkligheten. Panik utbryter hos filmbolaget och skådespelaren bakom Baxter, Gil Shepard, ger sig ut för att fånga sin karaktär. Allt medan Cecilia och Baxter förälskar sig i varann.
Trots skillnaderna blir Cecilia kär i både den verkliga och den ”overkliga” Shepard och ett högintressant triangeldrama inleds. Det är imponerande att se hur Allen får ihop storyn, samtidigt som den innehåller både humor och sorg. Dialogen är som vanligt mästerlig och bjuder på citat som ”I just met a wonderful new man. He’s fictional but you can’t have everything.” Han passar även på att driva med många filmklyschor, även om han gör det med kärlek. Filmen är ju i mångt och mycket en hyllning till alla dessa klyschor.
Farrow är fantastisk och det här är definitivt en av hennes bästa insatser jag sett. Även om jag har rätt många osedda Farrows kvar, så är det ändå full pott till henne. Jeff Daniels är också riktigt bra i sina roller. Han gör verkligen båda till helt olika karaktär och bevis på det märks när han spelar mot sig själv i några scener.
Slutet är pricken över i:et och bevisar Allens budskap om att film alltid kommer hjälpa människor att gå vidare i livet, eller i alla fall fly iväg till en lyckligare plats för en stund. Bara den lilla stunden kan vara guld värd. Imponerande Allen!
