|
D et finns ingen dålig PR som man säger, och ett hemskt (i den mest bokstavliga bemärkelsen) passande exempel på detta måste väl vara Polanskis nya film. Om jag vore en konspirationsteorist skulle jag kunna postulera att hela gripandet av Polanski endast var ett spel för gallerierna. Jag har haft väldigt hettade debatter kring Polanski; Chinatown och Repulsion är två av mina favoritfilmer. Mitt argument har alltid varit att politik inte har med film att göra, men samtidigt vet jag att det självklart inte är så, film är ett av de mest politiska medierna på jorden. Därför har jag bestämt mig för att dela upp min uppfattning i två tankesätt, den rent filmkonstnärliga, personliga uppfattningen, och den samhällsmedvetna. Den här recensionen kommer att vara dedikerad till den personligt filmiska uppfattningen.
”The Ghost Writer” är en hyfsat noggrann adaption av Robert Harris roman från 2007, och även om jag inte läst boken har jag förstått att detta inte är nödvändigt, då nästan alla sidor är exakt omskrivna till duken. Premissen är att en framgångsrik spökskrivare (Ewan McGregor) blir tilldelad rollen som spöke till den före detta premiärministern Adam Langs (Pierce Brosnan) memoarer, något som vilken ambitiös spökskrivare som helst skulle tacka ja till (250 000 dollar i förskott skadar aldrig).
Själva utgångspunkten är redan intressant, en man utan ett förflutet, spöket, måste låtsas vara en man med det mest intensiva förflutna en person kan ha. Intrigen tätnar när vi förstår att Langs tidigare assistent, som var tilldelad memoarerna, omkommit i en olycka. Det är en klassisk thriller, omsvept i rökridåer och lögner. McGregors Spökskrivare dras in i Polanskis berömda teman om korruption och omdömeslöst maktutövande. Filmen är mycket likt Chinatown, i det att filmen byggs upp likt en klassisk thriller, med ett lik som öppningsscen, för att sedan utveckla en komplex och obarmhärtig sjö under ytan.
Brosnan och McGregor är utomordentliga i sina roller, speciellt tillsammans. Deras verbala maktkamper och subtilt psykologiska vapen sitter som en viktoriansk korsett, och man blir lika andlös. Dock har dessa två redan fått mycket beröm, och min personliga favorit är Olivia Williams porträtt av Adam Langs fru, Ruth. Williams blickar tycks innehålla så mycket, och allt avslöjas i slutet. Det värsta med Polanski är att gubben vet hur man gör film, och för alla sina personliga snedsteg tycks hans filmer alltid innehålla visdomar som motsäger hans egna snedsteg.
Det märks att filmen är regisserad av någon som är helt bekväm med sitt hantverk, och helt bekväm i genren han valt. Polanski har alltid tillhört (med Kubrick, Hitchcock, Lynch och Von Trier) den typ av regissör som kan och vill skada sin publik emotionellt. Där Polanski förr i tiden skulle ha utnyttjat blod har han nu tagigt Hitchcocks råd om terror och spänning, snarare än överraskande thrillerklyschor. Filmen är mogen, och det är kul att se en utomordentligt skicklig regissör som tillhör den generation där hantverk var viktigare än uttryck och personliga egenheter. Filmen är helt enkelt mästerlig, slutbilden är nästan profetisk i sin skicklighet. Detta är filmen Hitchcock skulle ha gjort om han var en ex-pedofil och fortfarande levde.
|
