|
R oy Anderssons come back på den svenska filmduken. Sånger från andra våningen är en framtidsvision i ett Sverige där inget hopp finns kvar, ingen lycka eller framtidstro.
Vi får följa ett antar individer som precis som alla andra har fastnat i ett mönster som de inte kommer ur. Människor gör märkliga saker, det är trafikkaos överallt och folk orkar inte göra mer än att hänga på signalhornen. En kille är intagen på sjukhus för han klassas som dum i huvudet, hans far säger vid upprepade tillfällen - Min son skriver dikter så han blivit dum i huvudet, saken är kanske den att han är en av de få verkliga människorna kvar.
I denna film har Andersson en mycket sparsam, modig, bildbehandling och det är endast vid ett tillfälle en kamera åkning görs. Annars är alla bilder fyrkantiga rätt upp och ner, inga klipp inom scenerna, inga närbilder, inget engagemang som på ett ypperligt sätt förstärker det långsamma tempot, människorna i sina förutbestämda mönster.
Betyget då? En mycket enkel, sparsam men innehållsrik film. Svårtolkad för den som inte kan tänka bort actionrullar med specialeffekter och stunts. Jag ser vissa likheter mellan "mjölkpallen" och "Sånger från andra våningen", den eviga väntan och det lugna tempot, tick tack, tick tack. Man kan nästan filmen igenom känna en långsam puls som varken blir snabbare eller långsammare, fast i ett mönster så får filmen en femma.
|
