Som besökare på Filmtipset samtycker du till användandet av s.k. cookies för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
 
Betyg idag: 333 Besökare idag: 4 399
annons
annons
Laddar...

Recension av Life Aquatic

Regissör: Wes Anderson
År: 2004
Till filminfo
Betygsätt:
Antal visningar (5112)    Forumdiskussion (6)
10/5 2005
Recenserad av horvendile
D
et är alltid mycket svårare att hylla en film än att såga den. Ibland hamnar man dock i ett sådant läge att ingen annan utväg än hyllning tycks finnas, och då gäller bara att göra det bästa av situationen. Där är jag nu. Jag har sett Life Aquatic, och efter två dagar kluckar jag fortfarande.

Den bedagade undervattensfilmmakaren Steve Zissou har just, under inspelningen av en film, sett sin långvarige kompanjon och vän bli uppäten av en haj av dittills oupptäckt art. Han bestämmer sig för att göra en ny film där han letar upp hajen och dödar den. Varför? Hämnd, säger han som vore det en självklarhet. Med på sin båt, i sig ett om inte storslaget så fantastiskt scenbygge, har han sitt trogna Zissou-sällskap och några nykomlingar. Det är hopplöst att försöka presentera dem, för praktiskt taget varenda en lyckas bli en Karaktär - vilket inkluderar killen som filmen igenom sjunger Bowie-låtar i portugisisk tappning, och den filmande sikhen (min gissning) som nästan inte säger någonting. Jakten på hajen är allt annat än spikrak, och oftast mindre viktig än spelet mellan filmens karaktärer.

Uttryck som "svart komedi" är slitna, men kanske av en anledning. Det råkar nämligen vara en bra beskrivning av Life Aquatic. För flera av karaktärerna finns det anledning att ifrågasätta om de är helt nöjda med sitt liv. Bill Murray, trots hård konkurrens filmens klarast lysande stjärna, har förut och mest prominent i Lost in Translation visat hur lysande han kan spela en trött, desillusionerad gubbe med taskig hållning. I denna film tar han som Zissou med avsevärd svärta detta gebit ännu längre, samtidigt som det inte går att komma ifrån att filmen är stor komedi. Enbart att se Zissou digga - trött och desillusionerat, visst, men ändå digga - sin nintendoitiska musik är värt kostnaden för biobiljetten. Det var sällan jag skrattade högt under filmen, men nästan konstant satt jag och vibrerade av förnöjsamhet över den hart när oändliga räcka lågmälda absurditeter som serverades mig.

Jag har funnit att jag är svag för filmer med lätt skruvad verklighet. Med det menas att filmens verklighet i grunden är vår verkliga värld, men på något sätt lite tillvriden. Det kan vara relativt halsbrytande hopp som i Being John Malkovich, eller mer diskreta dissonanser som i Royal Tenenbaums. Påfallande ofta i dylika filmer finner jag att sitter och jublar för mig själv: "Ja! Ja! Det här är så bra, det är så rätt!" I Life Aquatic finns gott om tillfällen att tänka sådana tankar.

En av de övergripande saker som fick mig att falla pladask är filmens suveräna förakt för allt vad realism heter. Det betyder inte att filmen är orealistisk. Det faller mig aldrig in att tänka att något är orealistiskt. Nej, ett bättre ord är arealistisk. Den är ingen Armageddon som vomerar på all vederhäftighet och avslutar med att ge realismen en smäll på käften, dymedelst motiverande nördar som undertecknad att anföra mängder med tekniska klagomål. I stället spatserar Life Aquatic vid sidan om det realistiska, tillräckligt nära för att man ska förstå att den är medveten om realismens existens, men tillräckligt långt bort och tillräckligt avmätt för att man ska förstå att realism taktfullt kommer att ignoreras. Realismen sköter sitt, Life Aquatic sköter sitt, ingen stör den andre. Mycket snyggt. Resultatet är ett skönt, melankoliskt off-beat-flyt där det inte är trivialt att på förhand gissa vad som ska hända.

Medan man sveps med av detta lugna men obevekliga flyt kan man gott kosta på sig att ägna bildkonsten lite uppmärksamhet. Filmens färger har en pastellanstrykning som särskilt väl framhäver såväl Zissou-uniformens ljusblå våtdräkt och röda mössa som den lätta overkligheten (eller a-verkligheten), och som fick mitt biosällskap att tänka på semesterfilmer från sextiotalets Italien.

Som mer än antytts så ligger mycket av filmens storhet i en mästerlig kollektion av små detaljer. Bara hur Zissou pekar på en karta skrattar jag tyst åt i flera dagar. Sådant faller naturligtvis inte alla på läppen, men att det är synd om människorna visste vi redan. Själv uppgraderar jag Murray till favoritskådis, bugar mig för Wes Anderson och föresätter mig att se om Royal Tenenbaums.

Recensera denna film själv (endast medlemmar)
Fler recensioner
Länkar
av samma film
horvendile 76 har röstat
 
av horvendile
The Imaginarium of Doctor Parnassus
 22 har röstat
Troja
 3 har röstat
Arn - Tempelriddaren
 34 har röstat
Mission: Impossible 3
 13 har röstat
Starship Troopers
 34 har röstat
Berättelsen om Narnia - Häxan och lejonet
 41 har röstat
Life Aquatic
 76 har röstat
Det stora blå
 34 har röstat
Den stora kapplöpningen
 11 har röstat
Sagan om konungens återkomst
 40 har röstat
 
Senaste recensioner
Olofs frostiga äventyr
2 har röstat
Slender Man
1 har röstat
Annie
0 har röstat
Mördaren - en helt vanlig person
1 har röstat
ReGOREgitated Sacrifice
3 har röstat
Unforgettable
1 har röstat
Love, Simon
1 har röstat
Evil Dead
0 har röstat
Den bästa sommaren
1 har röstat
Psycho II
0 har röstat
Spinal Tap
0 har röstat
Lilja 4-ever
0 har röstat
Den blomstertid nu kommer
3 har röstat
Mystic River
0 har röstat
Hobbit: En oväntad resa
2 har röstat
The Unsaid
0 har röstat
The Green Inferno
0 har röstat
Star Wars: The Last Jedi
3 har röstat
Ben Hur
0 har röstat
Lethal Invasion
0 har röstat
 
SESN AB © 2000-2017 Om du vill kontakta oss gällande annonser, maila till info@sesn.se Om Filmtipset Kontakt Medhjälpare Länkar Hjälp Regler & Villkor