Som besökare på Filmtipset samtycker du till användandet av s.k. cookies för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
 
Betyg idag: 873 Besökare idag: 5 413
annons
annons
Laddar...

Recension av Lost in Translation

Regissör: Sofia Coppola
År: 2003
Till filminfo
Betygsätt:
Antal visningar (1698)    Forumdiskussion (0)
22/4 2004
Recenserad av Poivoroinen
T
okyos glittrande reklamskyltar svischar förbi, höghusen sträcker sig mot himlen och trafiken tutar skränande förbi. Förundrad över stadens glittriga glamor ser så slutligen skådespelaren Bob Harris (Bill Murray) sig själv på en av de enorma reklamskyltarna med ett glas whiskey i handen och ett klämkäckt leende utsmetat över sitt skrynkliga ansikte.

Bob är i Tokyo för att fortsätta reklamkampanjen för whiskeyn. Men han är inte ensam. Medelålderskrisen har släpat sig med och följer honom inte längre i hans fotspår, utan är närvarande i skornas blanka spegelbild, tittandes upp på den olycklige Bob. En gång i tiden var han en stor skådespelare, nu är han degraderad till ett ansikte som japaner köper i ett av de största konsumtionssamhällena på jorden.

I Tokyo möter han Charlotte (Scarlett Johannson), en tjugoårig före detta Yalestuderande tjej som själv är vilse i livet. Tillsammans börjar den osannolika duon göra stan. Och vi får se hur de hittar sig själva igen, och inte minst varann i en av de mysigaste kärlekshistorierna man bjudit oss på länge.

Betrakta Bill Murray. En enkel lyftning på ögonbrynet är allt som behövs för att man ska falla som en fura för honom, fnissa glatt och mysa som det vore Julafton framför en öppen eld. Men det är inte allt. När Murray sänker sina ögonbryn kan han bli den elakaste, djävligaste och mest sarkastiska mannen sedan Groucho Marx. Han har skänkt spydig och sadistisk glädje i filmer som Ghostbusters (Ivan Reitman, 1984), Hur mår Bob? (Frank Oz, 1991) och Måndag hela veckan (Harold Ramis, 1993). Hans komik bygger oftast på det minimala i jämförelse med Marx mer stora och spretiga stil. I Lost in Translation får Murray plats för både mys och sarkasm i en underbar blandning.

Scarlett Johannson, mest känd för sin fina rolltolkning i Ghost World (Terry Zwigoff, 2000) gör ett strålande jobb att matcha Murrays avspända, tokroliga gubbe. Kameran panorerar ofta och länge över hennes tomma men sorgsna anlete då hon betraktar Tokyo från sitt fönster. Även om hon inte får mycket att säga mot Murray som mest fäller ”one-liners” efter annan som hon brister ut i skratt till så är hon en pålitlig stjärna med god framtid i drömfabriken i Hollywood.

Sofia Coppola började sin väg i filmens Mecka med en roll i faderns Gudfadern (Francis Ford Coppola, 1972), blott ett år gammal. Tjugosju år senare kom hennes debutfilm som regissör själv, The Virgin Suicides (1999) som genast fick gott renommé världen över. Men att hon redan med sin andra film skulle lyckas så bra är imponerande.

Den före detta designern visar sig ha en fin fingertoppskänsla med många av filmens beståndsdelar. Den melankoliska tonen i filmen sätts igång tidigt med långa svepande tagningar över staden, stunder i baren då Bob bara sitter och sveper sin reklamwhiskey, en ständig tv-apparats matande bilder av populärkultur i Japan som både är jobbig och rolig på en och samma gång. Kameran springer efter Bob och Charlotte i Tokyos myller, för att därefter titta ner på dem från taket där de ligger i hans säng och diskuterar livet. Kanske inte det mest sinnrika bildspråket man sett men Tokyos skönhet och Bob och Charlottes livskris framhävs tydligt med detta grepp.

Musiken i filmen är ännu bättre. Den framhäver väldigt effektivt filmens lugna tempo och är samtidigt cool och medryckande. Speciellt karaokekvällen är riktigt roligt då Murray svänger sina lurviga och glatt basunerar ut texten till ”Peace, Love and Understandning” och filmens avslutningsmusik ger mig en glädjefylld gåshud.

Filmens behandlande av Bob och Charlottes livskris är inte direkt djuplodande och förklaras lätt nog med att alla behöver en sann vän att lita på. Charlotte är rädd för att hon inte har några drömmar eller någon idé om vad hon vill bli och Bob bubblar om att det blir lättare med åldern. Det uttalandet känns en aning krasst men allt är förlåtet när Murray sedan stilar loss bland japaner i whiskeyreklamen med sina ögonbryn vilt dansandes i pannloben.

Recensera denna film själv (endast medlemmar)
Fler recensioner
Länkar
av samma film
RasmusOrsén 32 har röstat
Galivan 58 har röstat
Greenleaf 7 har röstat
Snurre Sprätt 17 har röstat
cineasten89 18 har röstat
Bokuto 52 har röstat
Orvar_Säfström 41 har röstat
Poivoroinen 15 har röstat
Mara Jade 58 har röstat
velodrom 16 har röstat
 
av Poivoroinen
Riddarfalken från Malta
 10 har röstat
Open Range
 17 har röstat
O Lucky Man!
 22 har röstat
Lost in Translation
 15 har röstat
Big Fish
 16 har röstat
Universums sista dagar
 14 har röstat
Braindead
 16 har röstat
Den gode, den onde, den fule
 46 har röstat
Fyra fula fiskar
 9 har röstat
 
Senaste recensioner
Unforgettable
0 har röstat
Love, Simon
0 har röstat
Evil Dead
0 har röstat
Den bästa sommaren
0 har röstat
Psycho II
0 har röstat
Spinal Tap
0 har röstat
Lilja 4-ever
0 har röstat
Den blomstertid nu kommer
2 har röstat
Mystic River
0 har röstat
Hobbit: En oväntad resa
2 har röstat
The Unsaid
0 har röstat
The Green Inferno
0 har röstat
Star Wars: The Last Jedi
3 har röstat
Ben Hur
0 har röstat
Lethal Invasion
0 har röstat
Farligt experiment
0 har röstat
Captain America: Civil War
0 har röstat
Barnjungfrun
1 har röstat
Jurassic World: Fallen Kingdom
1 har röstat
Ella den förtrollade
0 har röstat
 
SESN AB © 2000-2017 Om du vill kontakta oss gällande annonser, maila till info@sesn.se Om Filmtipset Kontakt Medhjälpare Länkar Hjälp Regler & Villkor