Som besökare på Filmtipset samtycker du till användandet av s.k. cookies för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
 
Betyg idag: 479 Besökare idag: 4 870
annons
Laddar...

Recension av Annie Hall

Regissör: Woody Allen
Ã…r: 1977
Till filminfo
Betygsätt:
Antal visningar (3975)    Forumdiskussion (0)
6/5 2003
Recenserad av weng-weng
I
ett intellektuellt New York glider Woody Allen runt på utställningar och kaféer tillsammans med sina andra intellektuella vänner och pratar om livets berg- och dalbana, eller snarare upplever den. Genom en partennismatch med ett par vänner blir han presenterad för den charmigt hispiga Annie Hall (Diane Keaton). Snart är de ett par också privat.

För alla som någon gång charmats av Allens språkbruk, manusarbete, hans sätt att leverera repliker, hans sätt att ?alltid spela samma roll- sig själv?, hans frenesi, utanförskap, intelligens och oförstånd, kategoriserande och dömande och hans bitande sylvassa blixtsnabba humor är det här filmen som framför allt inte bör missas.
Det är hans Vertigo, hans Det sjunde inseglet, hans Faster Pussycat Kill Kill. Eller vad man nu vill.
Inte endast för att det här möjligen är hans bästa film, utan också för att det är så mycket Allen. Det är Allen i kubik. En parodi på hans stil skulle inte komma närmare än så här.

Manuset är så nedlusat och inpyrt med one-liners att det skulle räcka för tio andra filmer och göra lika många manusförfattare stolta och garantera dem en fortsatt framtid i branschen. Men här dugger de så tätt att de tar ut varandra, dock utan negativ effekt, utan istället med den verkan att själva upplevelsen bara intensifieras.

För med ens när det står klart på vilken nivå filmens intelligens ligger sitter varje åskådare som vet sitt eget bästa på helspänn för att inte missa en endaste liten passage.

Trots detta är det omöjligt att vid endast en genomtittning hinna uppfatta allt som sker, och framför allt sägs, varför Annie Hall inte bara kan, utan bör ses om ett antal gånger. Ett dygn mellan varje titt kan jag tänka mig är en bra dos, en kur som bör ordineras ett par veckor.

Men filmen hade varit outhärdlig om det bara gällde för Allen att trycka in så många vitsar som möjligt på kort tid. Om det inte vore för att han samtidigt visar så mycket av sig själv och sina brister skulle manusets alla fyndigheter och komiska kommentarer inte ge samma effekt.

Tonen slås an redan i inledningsscenen, även den klassisk på sitt vis. Allen talar rakt in i kameran mot enfärgad bakgrund. Han berättar ett par historier från vilka han sedan drar paralleller till sin syn på livet. Det är småbittra, kalla konstateranden om sakers tillstånd, om vad han lärt sig och om var han står idag.

Just det utlämnande är här ett större nyckelord än annars i hans filmer (vilket inte vill säga lite). Flera moment och scener som också blivit omskrivna av andra, mer formmässiga och stilistiska anledningar, berättar alla om vad som sker inne i människan, mer än utanpå. ?Balkongdialogen? mellan Keaton och Allen är en klassiker där texter berättar vad karaktärerna egentligen tänker när de säger något helt annat. Scenen återkom senare i Adam och Eva av Måns Herngren och Hannes Holm.

Vid ett annat tillfälle raserar Allen för gott barriären, inte bara mellan åskådaren och mediet (denna gräns bryter han som sagt redan i inledningsscenen), utan också filmens egna ramar. När Allen irriterar sig över en besserwissers klumpiga uttalanden om kommunikationsforkaren Marshall McLuhans tankar tar han helt enkelt hjälp av McLuhan (som spelar sig själv och står och hänger i bildens utkant) för att få igenom sitt argument. Det är roligt och snillrikt och för den som är intresserad av McLuhans idéer blir det ytterligare stoff att fundera kring.

Bästa scenen i filmen är dock en hummerfight i ett kök där Allen och Keaton försöker tämja sin levande middag som kravlar kring över golvet. Båda skådespelarna är så uppskruvade av scenen att ingen av dem helt kan hålla rollen och resultatet blir ett utspel som ger lika delar fiktion och verklighet.
Och utöver dessa scener finns lika många till att förundras över.

Diane Keaton är för övrigt strålande i rollen som Annie. Hon pladdrar, fäller kommentarer, charmar och charmas av Allen. Hon är den perfekta motpolen och balansen till hans överdrivna ihållande svada som piskar fram genom hela filmen likt ett tätt sommarregn.

Annie Hall är en film att bli tillsammans till, att göra slut till, att se om, och komma ihåg varför man älskade någon för första gången och sedan känna allt på nytt. Den är ett bevis på att hjärna och hjärta kan gå hand i hand.

Recensera denna film själv (endast medlemmar)
Fler recensioner
Länkar
av samma film
weng-weng 35 har röstat
 
av weng-weng
Ett fall för Johnny Cousin
 0 har röstat
Dance of the Dwarfs
 0 har röstat
Tvätten
 1 har röstat
Det dödliga spelet
 1 har röstat
They Live
 2 har röstat
Sleeping Beauty
 8 har röstat
Friends with Benefits
 1 har röstat
F
 0 har röstat
Baby on Board
 2 har röstat
Apflickorna
 23 har röstat
 
Senaste recensioner
Cannibals
1 har röstat
The Favourite
0 har röstat
G.I. Joe: Retaliation
0 har röstat
Army of Darkness - Evil Dead III
0 har röstat
Ett fall för Johnny Cousin
0 har röstat
Olofs frostiga äventyr
2 har röstat
Slender Man
1 har röstat
Annie
0 har röstat
Mördaren - en helt vanlig person
1 har röstat
ReGOREgitated Sacrifice
3 har röstat
Unforgettable
1 har röstat
Love, Simon
1 har röstat
Evil Dead
0 har röstat
Den bästa sommaren
1 har röstat
Psycho II
0 har röstat
Spinal Tap
0 har röstat
Lilja 4-ever
0 har röstat
Den blomstertid nu kommer
3 har röstat
Mystic River
0 har röstat
Hobbit: En oväntad resa
2 har röstat
 
Adhype AB © 2000-2019 Om du vill kontakta oss gällande annonser, maila till info@adhype.se Om Filmtipset Kontakt Medhjälpare Länkar Hjälp Regler & Villkor