Som besökare på Filmtipset samtycker du till användandet av s.k. cookies för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
 
Betyg idag: 831 Besökare idag: 4 935
annons
annons
Laddar...

Recension av Antichrist

Regissör: Lars von Trier
År: 2009
Till filminfo
Betygsätt:
Antal visningar (5181)    Forumdiskussion (0)
21/5 2009
Recenserad av weng-weng
V
id sidan av historierna och de bilder von Trier hittar fascineras jag alltid över hans ständiga återkommande oräddhet. Varje film verkar dels tvinga fram ett nytt uttryck ur honom (hur olik är inte denna ”Direktören för det hele”), och dels få honom att när han väl vet vilket håll han ska åt, ta minst två kliv i taget. ”Antichrist” är som vanligt när det gäller von Trier – överflöd.

Bara öppningsscenen är en liten bit filmperfektion – en fullkomlig och tillsluten värld med början mitten och slut och med ett uttryck som är nytt för regissören, men ändå helt hans eget. Fallande tjocka vattendroppar, ett älskande par i vackert silverglänsande och riktigt trög svartvit slow-motion till tonerna av Händel. Så ett par sekunder öppen penetration. Och så påbörjas korsklippning av samlaget med bilder av deras sons väg mot ett öppet fönster, och så hans slutliga fall ut och ner mot döden, den lilla död som hans föräldrar samtidigt beger sig mot. Det vackra, enkla och elaka i samma bild – det är farligt nära det pretentiösas gräns.

För att bearbeta sorgen och kvinnans (karaktärerna har inga namn) paniska tillstånd av rädsla och ångest beger de sig till sin ensliga stuga i skogen. Mannen, som är terapeut, har tagit på sig att behandla sin fru som om hon vore hans patient och han är fast besluten om att enda sättet att läka henne är att hon får konfrontera sina rädslor. Stugan visade sig vara den plats som väcker mest rädsla hos kvinnan (något som man inte kan klandra henne för).

Även om varken offermentalitet, religiösa motiv eller straffade kvinnor är nya teman för von Trier, paras de här med så helt nya estetiska grepp att det aldrig blir fråga om en andra ”Breaking the waves”, som denna ändå ligger närmast (också med en liknande kapitelindelning). Åter igen är kvinnans lott i världen uppe till diskussion, men von Trier verkar mer arg än förr – inte minst känns vissa av de mycket explicita bilderna som uttryck för det (inte bara känsliga personer varnas).

Berättarmässigt är det sådär lagom slingrigt för att skräcken inte ska försvinna, lite i taget släpper von Trier på hemligheten, även om han inte riktigt lyckas behålla greppet fullt ut. I en värld där allt tassar kring som potentiella metaforer är det ibland svårt att få fäste och historien får ofta stå tillbaka. Samtidigt är det ett helt eget konstverk, det känns ibland nästan stående fritt från sin tid, även om klassiskt vidunderligt naturmåleri och ”Evil Dead” bitvis är möjliga referenspunkter, eller varför inte Annika von Hausswolffs utomhusfotografier med rå blixt in i mörkret. I sina svagaste stunder känns filmen även lite för nära Karim Hussains misslyckade psykskräckförsök, åtminstone tematiskt.

Mobiltelefoner är utskrivna ur manus och samtidens markörer är borta eller bearbetade så kärnan om livets lidande villkor hamnar oavkortat i fokus. Färgerna är ömsom nedtonade, dova och elektriska som om Gainsbourg svävade fram på en catwalk i den lurande skogen, eller en reklamstilist varit framme. Kameran rör sig ofta med simmig spöklik lins och Anthony Dod Mantle bevisar än en gång sin storhet. Om von Triers insats någon gång vacklar är fotot direkt världsklass rakt igenom.

Även musiken, dova mullrande toner som sväller i örat, är imponerande i all sin enkelhet och länkar ihop verkligheten med en möjlig drömvärld. Med den blir allt det som är konkret; smuts, träd och stenar plötsligt besjälade föremål och naturen får än mer liv än vi är vana vid.

Att von Trier slår samtliga tortyrpornografer på händerna i det avslutande kapitlet är roligt i sig (särskilt obekvämt blir det förstås eftersom det är så vackert ljussatt och redovisat), men framför allt är det skönt att se något så fysiskt obehagligt sättas i en så mörk kontext. Tankarna går till franska ”Martyrs” som också lyckades hitta visuella visioner för historiens galenskap, även om det här är mer jordnära.

Antichrist är ingen fullträff. Däremot visar den en regissör som, även om han kanske inte är världens bästa just nu (vilket han själv hävdade på presskonferensen i Cannes) lyckas kanalisera sitt mörker genom sitt skapande, få oss att äcklas och minnas att värna det goda vi har så länge vi har det. För är det verkligen galenskap att bli galen av att mista sitt barn? Vore det inte värre att, som fadern här, verka sansad? Oavsett vad man väljer att se att Antichrist handlar om är det en mycket sevärd film.

Denna gång var det inte lika mycket hjärta med, men hjärnan och de små danska allseende ögonen har jobbat på högvarv.

Recensera denna film själv (endast medlemmar)
Fler recensioner
Länkar
av samma film
Linus film 2 har röstat
Lenkan 11 har röstat
weng-weng 39 har röstat
 
av weng-weng
Dance of the Dwarfs
 0 har röstat
Tvätten
 1 har röstat
Det dödliga spelet
 1 har röstat
They Live
 2 har röstat
Sleeping Beauty
 8 har röstat
Friends with Benefits
 1 har röstat
F
 0 har röstat
Baby on Board
 2 har röstat
Apflickorna
 23 har röstat
Åsa-Nisse - Wälkom to Knohult
 25 har röstat
 
Senaste recensioner
Olofs frostiga äventyr
2 har röstat
Slender Man
1 har röstat
Annie
0 har röstat
Mördaren - en helt vanlig person
1 har röstat
ReGOREgitated Sacrifice
3 har röstat
Unforgettable
1 har röstat
Love, Simon
1 har röstat
Evil Dead
0 har röstat
Den bästa sommaren
1 har röstat
Psycho II
0 har röstat
Spinal Tap
0 har röstat
Lilja 4-ever
0 har röstat
Den blomstertid nu kommer
3 har röstat
Mystic River
0 har röstat
Hobbit: En oväntad resa
2 har röstat
The Unsaid
0 har röstat
The Green Inferno
0 har röstat
Star Wars: The Last Jedi
3 har röstat
Ben Hur
0 har röstat
Lethal Invasion
0 har röstat
 
SESN AB © 2000-2017 Om du vill kontakta oss gällande annonser, maila till info@sesn.se Om Filmtipset Kontakt Medhjälpare Länkar Hjälp Regler & Villkor