Som besökare på Filmtipset samtycker du till användandet av s.k. cookies för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
 
Betyg idag: 406 Besökare idag: 4 315
annons
annons
Laddar...

Recension av Arn - Riket vid vägens slut

Regissör: Peter Flinth
År: 2008
Till filminfo
Betygsätt:
Antal visningar (4379)    Forumdiskussion (0)
18/8 2008
Recenserad av blue velvet
S
å var den då här, den efterlängtade uppföljaren på Arn Tempelriddaren. Filmen tar vid i stort sett där den förra slutade. Cecilia avtjänar sitt straff i klostret där hon otåligt väntar på att Arn skall återvända från sitt uppdrag i Jerusalem, och det till trots att alla andra försöker pränta in i henne att Arn med största sannolikhet är död. Och så en dag så får man beskedet om att Jerusalem har fallit, och att den store muslimske ledaren Saladin med mannar tagit över makten. Även Cecilia börjar nu ge upp hoppet på att hennes trolovade skall återvända. Men så en dag så står han där på tröskeln till allas förvåning, hemkommen ifrån det förlovade landet. Redan från början så stöter det trolovade paret på motgångar. Det kommande giftermålet klingar inte så skönt i allas öron, men med den sluga drottningen Blankas (Fanny Risberg) hjälp så blir vigseln av till sist. De bygger ett hus på Forsvik där Arn och hans folk gör allt för att den mångåriga freden skall bestå. Men sverkarna vill ha tillbaka sin krona som de förlorade så snöpligt till Arns vän Knut, och han inser att ett krig snart är oundvikligt och börjar därför rusta upp för vad som komma skall.

Om den första delen var av mer lågmäld karaktär till mångas besvikelse, så har förväntningarna på denna andra och sista del i serien varit skyhöga när det gäller storslagenhet, och jag måste få säga att det började väldigt lovande. Efter en mörk och visuell inledande scen hos Cecilia i klostret, så förflyttas vi raskt över till Jerusalem och dess oändliga ökenlandskap, som på ett mästerligt sätt fångas upp av Eric Kress vackra och detaljrika filmfoto. Känslan av att sitta i biostolen med ökensand under fötterna och en gassande sol som frambringar feta svettdroppar på ens panna är så stark så att man har svårt att hålla inne på glädjetårarna. Sen att man blir indragen i en het hästjakt med en ensam Arn jagad av ett dussintal muslimska krigare gör inte saken sämre. Man satt helt enkelt med ett brett leende på läpparna och såg fram emot 128 minuter laddad äventyrsfilm.

Att det till en början var menat att bli en tv-serie på elva till tolv timmars speltid känner de flesta till. Sveriges television drog sig dock ur av vissa anledningar, och man beslöt sig därför att banta ner det hela till två biofilmer, på gott eller ont kan man ju fråga sig?

Arn är inte alla tiders bästa svenska film. Och inte är den sämst heller. Då pendeln slutar dingla, så ser vi att den hamnar någonstans i mitten, sådär lagom, som vi så gärna vill ha det. Tryggt och sakligt. Riskfritt. Samtidigt ett prestigeverk som absolut inte får misslyckas och man har spenderat mer pengar än någon annan filmmakare har gjort i Norden.

Den största bristen i filmen är dess oförmåga att sammanfoga två kontrastartade berättelser till en episk story. Jerusalemdelen känns både i regi och skådespel mer storslaget och respektingivande, medan den inhemska delen pendlar mellan känslan av medelmåttigt drama och svenskt bygdespel, med undantag för klostersekvenserna med en strålande Bibbi Andersson som Moder Rikissa. Där lyckas det skapa en visuell och mörk stämning med stänk av lite Bergmankänsla. Men sen tar det slut. Resten känns som en enda lång transportsträcka, där intrigerna aldrig hinner komma till sin fulla rätt. Det spelar ingen roll att man har med gräddan av den svenska skådespelareliten. Kan man inte förmedla en berättelse på ett bra och spännande sätt så faller även den starkaste ihop till slut.

Om man misslyckats med att förmedla den rätta stämningen i den svenska delen, så har man lyckats med raka motsatsen i berättelsen om Jerusalem. Visst finns det brister även här, men inte alls i samma skala. Det mest tafatta är försöken till de stora stridscenerna. I och med att en svensk produktion inte kan bidra med tvåhundratusen statister så är kameravinklarna väl valda av fotograferna Vittorio Storaro eller Janusz Kaminski. De gör allt för att mindre ska se mer ut och därför så känns dessa sekvenser typiskt svenskt. Däremot så är man-mot-man scenerna välgjorda, dock lite korta för att man skall hinna smälta in riktigt i situationen.

Men de stora vinnarna i den utländska delen är skådespelarna. Milind Soman som den relativt sympatiska Saladin överglänser det mesta. Stora namn som Stellan Skarsgård och Michael Nyqvist glömmer man nästan bort att de är med överhuvudtaget. Hans ögon och minspel är så formidabelt briljant så man vill nästan hoppa in i bioduken och visa sin respekt genom att kyssa hans fötter. Sedan gör Joakim Nätterqvist i huvudrollen en gedigen insats, scenerna med Arn och Saladin spelandes mot varandra är det internationell klass på. Jag ser fram emot att få se Nätterqvist i fler större roller i framtiden. Tyvärr så blir samspelet mellan Arn och hans Trolovade Cecilia (Sofia Hellin) inte helt lyckat. Sofia gör inte en genomdålig insats, men hon klarar inte av att leverera hela Cecilias känslomässiga spektra på ett trovärdigt sätt, och hamnar därför markant i skuggan när hon spelar mot sin trolovade.

Peter Flinth kan inte ha haft det allt för lätt under skapandet av Arn-filmerna. Det märks på upplägget att detta i början var ämnat för television och inte för bioduken. Det måste ha varit ett nästan omöjligt arbete att klippa ner alla dessa timmar av filmning och få med hela den episka berättelsen på futtiga 4 timmar och 30 minuter. Det svävar en desperat atmosfär över klippningen där man har försökt att få med så mycket som möjligt på den korta speltiden. Man hinner aldrig smälta in riktigt i en situation förrän man har dragits in i nästa scen, viket gör att rytmiken i berättandet känns väldigt styltigt och energilöst. jag tror att hade det här släppts som miniserie i televisionen så hade det kommit mer till sin rätt, och jag hoppas innerligen att vi får uppleva detta någon gång i framtiden.

Arn-projektet håller inte som mastodontfilm utan framstår mer som en medelmåttig matiné än ett storslaget äventyr, viket gör att jag har mycket svårt att tänka mig att det här kommer att gå till svensk filmhistoria.

Recensera denna film själv (endast medlemmar)
Fler recensioner
Länkar
av samma film
zac2go 6 har röstat
blue velvet 18 har röstat
 
av blue velvet
Happy Feet 2
 1 har röstat
Shark Night
 2 har röstat
Policeman
 2 har röstat
Restless
 1 har röstat
En dag
 2 har röstat
Bobby Fischer mot världen
 3 har röstat
Savannens hjältar
 1 har röstat
En enkel till Antibes
 3 har röstat
Pangpangbröder
 5 har röstat
Conan O'Brien Can't Stop
 3 har röstat
 
Senaste recensioner
Olofs frostiga äventyr
2 har röstat
Slender Man
1 har röstat
Annie
0 har röstat
Mördaren - en helt vanlig person
1 har röstat
ReGOREgitated Sacrifice
3 har röstat
Unforgettable
1 har röstat
Love, Simon
1 har röstat
Evil Dead
0 har röstat
Den bästa sommaren
1 har röstat
Psycho II
0 har röstat
Spinal Tap
0 har röstat
Lilja 4-ever
0 har röstat
Den blomstertid nu kommer
3 har röstat
Mystic River
0 har röstat
Hobbit: En oväntad resa
2 har röstat
The Unsaid
0 har röstat
The Green Inferno
0 har röstat
Star Wars: The Last Jedi
3 har röstat
Ben Hur
0 har röstat
Lethal Invasion
0 har röstat
 
SESN AB © 2000-2017 Om du vill kontakta oss gällande annonser, maila till info@sesn.se Om Filmtipset Kontakt Medhjälpare Länkar Hjälp Regler & Villkor