Som besökare på Filmtipset samtycker du till användandet av s.k. cookies för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
 
Betyg idag: 615 Besökare idag: 4 552
annons
annons
Laddar...

Recension av Bert - den siste oskulden

Regissör: Tomas Alfredson
År: 1995
Till filminfo
Betygsätt:
Antal visningar (2366)    Forumdiskussion (2)
24/8 2008
Recenserad av Sunnan
J
ag skäms för att älska en film med den här titeln och den här affischen/omslaget. "Men det blir ju inte rent! Det blir mjukt och sladdrigt!" Jag är inte speciellt förtjust i böckerna, och den här filmen lyckas inte heller fånga den typiska Jacobsson/Olsson-stämningen. Den är något helt annat, något mycket bättre.

"Liknande filmer: Sunes sommar"? Nej. Nej, nej, nej.

Det här är en värld där allt är konstgjort, främmande och sjukt. Att vara ung, kåt och limerent.

Memer, slogans och jinglar susar genom luften. Klara färger på dagen och nattsvart mörker i regnet. En frånvarande, hånfull Gud.

Det handlar om en tonårsklass, främst Bert och den nyinflyttade Victoria, och om deras relationer till familjemedlemmar, släktingar, vänner, lärare, media och kärleksintressen. Bert ser det som livsmål att hitta en meningsfull sexuell relation så fort som möjligt, och sökandet efter det är filmens huvudtråd.

Att köpa framgången, att spela en roll, mot att vara eller ens leta efter sig själv. Den delen, och flera, snuddar klichéerna men allt är skildrat genom ett kaleidoskop som ger en underbar verfremdungseffekt, något som gör vad som annars skulle vara skoningslöst naket och hårt till en komedi.

"Världen" filmen utspelar sig i känns konsekvent och lika avlägset som allt gjorde när jag var tonåring. Skolan är en stor, susande malström. Lärarna är blinda. Föräldrarna går igenom sina egna liv. Kompisarna likaså. TV och bio bara spyr ut dynga.

I böckerna är tjejerna Berts beundringsobjekt – rekvisita – och blir sällan mer än så. I filmen har Victoria en egen tråd och ett eget liv – i skuggan av Bert som har huvudrollen, men med många bra, underdrivna scener som ny i skolan.

Ni som sett Fucking Åmål; kommer ni ihåg skildringen av Elins och Johans relation? När jag såg den filmen första gången tänkte jag tillbaka på skildringen av Victorias och Carl-Philips relation i den här filmen; den här filmen säger det tydligare och starkare. Att bli kär i den man förväntas vara kär i, och hur tomt det är. Johan i Åmål är mer människa än karikatyren Carl-Philip, på bekostnad av perspektivet.

Kom, ta min hand! Låt oss vandra in i solnedgången.

Recensera denna film själv (endast medlemmar)
Fler recensioner
Länkar
av samma film
Sunnan 14 har röstat
 
av Sunnan
Bert - den siste oskulden
 14 har röstat
 
Senaste recensioner
Olofs frostiga äventyr
2 har röstat
Slender Man
1 har röstat
Annie
0 har röstat
Mördaren - en helt vanlig person
1 har röstat
ReGOREgitated Sacrifice
3 har röstat
Unforgettable
1 har röstat
Love, Simon
1 har röstat
Evil Dead
0 har röstat
Den bästa sommaren
1 har röstat
Psycho II
0 har röstat
Spinal Tap
0 har röstat
Lilja 4-ever
0 har röstat
Den blomstertid nu kommer
3 har röstat
Mystic River
0 har röstat
Hobbit: En oväntad resa
2 har röstat
The Unsaid
0 har röstat
The Green Inferno
0 har röstat
Star Wars: The Last Jedi
3 har röstat
Ben Hur
0 har röstat
Lethal Invasion
0 har röstat
 
SESN AB © 2000-2017 Om du vill kontakta oss gällande annonser, maila till info@sesn.se Om Filmtipset Kontakt Medhjälpare Länkar Hjälp Regler & Villkor