Som besökare på Filmtipset samtycker du till användandet av s.k. cookies för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
 
Betyg idag: 636 Besökare idag: 4 516
annons
annons
Laddar...

Recension av Blodröd sol

Regissör: Philip Kaufman
År: 1993
Till filminfo
Betygsätt:
Antal visningar (1360)    Forumdiskussion (0)
9/1 2010
Recenserad av ernils_l
M
ichael Crichton är känd för att alltid förebereda sina romanprojekt genom extrem faktainläsning. I State of Fear och Timeline blir detta särskilt tydligt genom hans bifogade källförteckningar; i andra av hans böcker kan man läsa det mellan raderna. Crichton var en storläsare som inte lämnade något åt slumpen och det han läste delade han även med sig av till läsaren.

Crichton står som manusförfattare till de flesta filmatiseringar av hans böcker och Blodröd sol är inget undantag. Problemet i det här fallet är att han tagit sig an ett ämne han inte egentligen behärskar. Crichton var läkare med stor förkärlek till vetenskap, men hans förståelse för mänsklig interaktion och kulturella mönster var märkligt snäv. Hans böcker präglas av en förenklad syn på mänskligt beteende, och det hela blir extra problematiskt när han gör detta till fokus för berättelsen. I Blodröd sol berättar Crichton om vad japaner gör och varför, och han ställer detta i relation till den amerikanska normen.

Jag vet vilken typ av böcker som ligger till grund för det japanska i boken såväl som i filmen. I Japan finns det en speciell genre av litteratur som kallas nihonjin-ron, böcker om japaner. Dessa produceras i hundratal på japanska såväl som andra språk (företrädesvis engelska) och beskriver i klassisk nationalistisk anda vad som är speciellt med Japan, varför japaner gör som de gör och varför ingen utlänning någonsin kommer kunna förstå Japan. Genren kritiseras starkt av akademiker inom och utanför Japan, men detta gör den inte mindre populär bland hobbyantropologer. Crichton är en av dessa och han har i sanning tagit genren till sig.

Blodröd sol handlar på ytan om ett mord begått på ett japanskt företags nybyggda kontor i Los Angeles. Två amerikanska poliser blir inkallade – Webster Smith (Wesley Snipes) och John Connor (Sean Connery) – men de inser snart att allt inte står rätt till. Överallt i undersökningen möts de av hinder från japanernas sida. Någonting är fel och för att komma igenom de kulturella hinder som står i vägen för undersökningen måste de använda Connors hela kunskap om japanska sedvänjor. Vad som följer bli en allt mer invecklad berättelse om korruption, sex och främmande sedvänjor.

Berättarmässigt är Blodröd sol en just film. Det är en mordgåta med tillräckligt mycket spänning för att hålla hela vägen ut och skådespelet är rakt igenom gediget. Connery är som han alltid är, samspelet mellan honom och Snipes håller fint, och de japanska karaktärerna spelas även de väl (inte minst av Mako i rollen som koncernchefen Yoshida-san). Sökandet efter den försvunna och modifierade videoskivan för filmen framåt och skapar en spänning som aldrig riktigt släpper, och de japanska miljöerna i Los Angeles är en intressant kuliss för berättelsen.

Det stora problemet med filmen är den förenklade och rasistiska synen på japaner. Boken skrevs 1992, filmen kom året därpå, och den präglas rakt igenom av den amerikanska rädslan för japanska storföretag. Innan den japanska bubblan sprack fanns en gedigen skräck i USA för att Japan skulle få ett allt för stort övertag och som tidsdokument är Blodröd sol intressant. Icke desto mindre irriteras man som tittare över de platta japanska karaktärerna. De är alla stereotyper av olika slag, från pimpen Eddie till underhuggaren Ishihara; de presenteras alla som orientalistiska Andra som tittaren kan förvånas över men inte känna igen sig i. De är perfekta skurkar, men det är just detta som gör filmen så rasistisk.

På ett intellektuellt plan avskyr jag Blodröd sol. Bilden av japaner – och även av folk som har med Japan att göra – är dum och endimensionell. Samtidigt kan jag inte tycka att det är en dålig film. Skådespelarna sköter sig för bra, berättandet är för skickligt. Jag upplevde samma känsla sist jag läste en bok av Crichton. State of Fear är en omåttligt enkelspårig och dum skildring av dagens klimatproblem, men samtidigt är den löjligt spännande. Det är samma sak med Blodröd sol. Det är inte en intelligent film, men den är välgjord. Crichton har mot min vilja än en gång fångat mig. Han var en stor berättare.

Recensera denna film själv (endast medlemmar)
Fler recensioner
Länkar
av samma film
ernils_l 1 har röstat
 
av ernils_l
Jack the Giant Slayer
 0 har röstat
Alexander
 3 har röstat
The Good, the Bad, the Weird
 3 har röstat
Blodröd sol
 1 har röstat
 
Senaste recensioner
Jurassic World: Fallen Kingdom
0 har röstat
Ella den förtrollade
0 har röstat
Måndag hela veckan
0 har röstat
The Lost Boys
0 har röstat
Get Out
0 har röstat
Repet
0 har röstat
A Moment of Innocence
0 har röstat
Den yttersta gränsen
1 har röstat
Kidnap
0 har röstat
Lolita
1 har röstat
En underbar jävla jul
0 har röstat
Evil Dead
0 har röstat
Evil Dead II
2 har röstat
The Edge of Seventeen
0 har röstat
Jimi: All Is by My Side
0 har röstat
A Child's Cry for Help
0 har röstat
Wind River
1 har röstat
Winston Churchill
0 har röstat
Den långa flykten
0 har röstat
Dödens leksaker
0 har röstat
 
SESN AB © 2000-2017 Om du vill kontakta oss gällande annonser, maila till info@sesn.se Om Filmtipset Kontakt Medhjälpare Länkar Hjälp Regler & Villkor