Som besökare på Filmtipset samtycker du till användandet av s.k. cookies för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
 
Betyg idag: 478 Besökare idag: 5 631
annons
Laddar...

Recension av Body Double

Regissör: Brian De Palma
Ã…r: 1984
Till filminfo
Betygsätt:
Antal visningar (2585)    Forumdiskussion (0)
25/3 2004
Recenserad av weng-weng
D
et här är ytterligare en film om en man vars voyeuristiska ådra ska komma att bli hans fall. Det är när han börjar intressera sig lite väl mycket för sin kvinnliga granne (som spenderar kvällarna med att dansa halvnaken bakom sina panoramafönster) som det bär av utför och snart är han indragen i en klurig mordhistoria.
Vem hade kunnat ana det?

Nja, det är inte överraskningarnas afton när Brian De Palma bjuder på skräckthriller. Det blir egentligen varken bättre eller sämre av att regissören lånar friskt från andra regissörer. Det är kanske inte den mest uppfinningsrika metod man kan tänka sig, men till hans försvar får man säga att han i alla fall lånar från de främsta.

Body Double är som ett skamlöst lapptäck hopsatt av det bästa Hitchcock (plus ett par andra säkert) gjort. De Palmas egen Blow out har nog också varit i visst minne och filmens slutscen, som på ett kul sätt plockar upp filmens titel, är mer än bara en liten nick mot regissörens egna Dressed to kill.

Men det tar på krafterna att hela tiden mäta sig mot klassiker och De Palma är nog väl medveten om att han måste anstränga sig till det yttersta för att komma undan helskinnad från sina kritiker. De Palmas tappningar av gamla scener, kommer kanske något till korta vad gäller nyskapande, men det är knappast heller meningen med hans insats. Istället vill han använda genrens välkända grepp för att kunna addera något eget, en råare ton än vad de flesta gör.

Framför allt handlar det, som så många gånger förut i denna genre, om elementen skräck och erotik, eller snarare spänningen däremellan. Och om tittandets psykologi; i dessa sammanhang som bekant en direkt livsfarlig sjukdom med given väg mot ett mörkt öde.
De Palma är knappast politiskt korrekt, men han utnyttjar fint den klassiska spänningen, ofta på ett rent fetischerande sätt och skapar otvivelaktigt både nervositet och hetta här och var.
Faktum är att det är så proppfullt med vouyeristiska under- och övertoner att den freudian som ger sig på ens den ytligaste analys omedelbart borde bli helt matt.

Allt med vad filmen lider börjar man dock undra vem det egentligen är som är mest voyeuristisk; De Palma eller hans huvudroll. Inte minst för de återkommande kvinnofientliga inslagen är det omöjligt att inte uppröras av filmen, men paradoxalt nog blir det till viss draghjälp för själva handlingen. I pendlingen mellan ilska och skräck hamnar man i ett tillstånd av just den vanmakt som filmen i mycket handlar om. Särskilt behagligt är de inte.

En del scener rent hopplöst dåliga, som när de Palma ska gestalta romantik på ett dröm/verklighetsplan. Även om det inte är tänkt att stå för någon realism är det så helt utan trovärdighet att det passar bättre i komedifacket. Här hjälper dock ofta De Palmas smaklösa ton (omedvetet?) till att förvandla filmen till något nytt. Ungefär som när italienska skräckfilmer ofta vinner på att vara dubbade, just för att det blir en så märklig stämning.

Vad som skadar filmen mer är i så fall en del väldigt irriterande ologiska element som glider omkring mitt i alla gastkramande partier, som att poliser inte vill gripa mördare och att folk handlar irrationellt i allmänhet. Detta underminerar minst sagt karaktärernas trovärdighet och särskilt när det har med huvudrollen att göra ramlar man ibland ur illusionen.
Ibland känns det också som att De Palma velat greppa för mycket; filmen vill kommentera och samtidigt bidra till den genren den kommenterar. Visserligen har de Palma då redan hunnit fyra av de värsta skräcksalvorna och båten är så att säga redan i hamn, men det känns ändå lite onödigt.

Craig Wasson är ganska trist och saknar all möjlig karisma som den teleskopberoende antihjälten i huvudrollen. När filmen kom fick den en del uppmärksamhet för att Melanie Griffith spelar porrfilmsskådis (med branschnamnet Holly Body), men det måste nog främst bero på rollen än hennes insats.
Bättre är den ofta anlitade Pino Donaggio, som också gjorde musiken på Dressed to kill. Han har gjort ett bra jobb även här. Plus också för Dennis Franz som är lika rapp och obekväm som vanligt.

Vare sig man tycker det är en skitfilm eller en klassiker (jag kan tro att många gärna skulle sortera in den i nåt av dessa läger) är det inte en film man bör gå förbi. Den passar antingen som sen visning under en skräckfilmskväll, som källmaterial för universitetets genuskurs eller bara som en mindmap över hur det nu var igen som man gjorde en skräckis.

Recensera denna film själv (endast medlemmar)
Fler recensioner
Länkar
av samma film
weng-weng 11 har röstat
 
av weng-weng
Ett fall för Johnny Cousin
 0 har röstat
Dance of the Dwarfs
 0 har röstat
Tvätten
 1 har röstat
Det dödliga spelet
 1 har röstat
They Live
 2 har röstat
Sleeping Beauty
 8 har röstat
Friends with Benefits
 1 har röstat
F
 0 har röstat
Baby on Board
 2 har röstat
Apflickorna
 23 har röstat
 
Senaste recensioner
Cannibals
1 har röstat
The Favourite
0 har röstat
G.I. Joe: Retaliation
0 har röstat
Army of Darkness - Evil Dead III
0 har röstat
Ett fall för Johnny Cousin
0 har röstat
Olofs frostiga äventyr
2 har röstat
Slender Man
1 har röstat
Annie
0 har röstat
Mördaren - en helt vanlig person
1 har röstat
ReGOREgitated Sacrifice
3 har röstat
Unforgettable
1 har röstat
Love, Simon
1 har röstat
Evil Dead
0 har röstat
Den bästa sommaren
1 har röstat
Psycho II
0 har röstat
Spinal Tap
0 har röstat
Lilja 4-ever
0 har röstat
Den blomstertid nu kommer
3 har röstat
Mystic River
0 har röstat
Hobbit: En oväntad resa
2 har röstat
 
Adhype AB © 2000-2019 Om du vill kontakta oss gällande annonser, maila till info@adhype.se Om Filmtipset Kontakt Medhjälpare Länkar Hjälp Regler & Villkor