Som besökare på Filmtipset samtycker du till användandet av s.k. cookies för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
 
Betyg idag: 807 Besökare idag: 4 774
annons
annons
Laddar...

Recension av Braveheart

Regissör: Mel Gibson
År: 1995
Till filminfo
Betygsätt:
Antal visningar (6185)    Forumdiskussion (0)
14/1 2009
Recenserad av apmannen
B
raveheart är en film som på ytan handlar om den skotske nationalhjälten William Wallace och hans revolt mot den engelske kungen någon gång på den glada medeltiden, då kvinnor var kvinnor och män hade frisyrer du inte trodde fanns. Men filmen är så mycket mer: En medioker huvudrollsinnehavares kamp mot den skotska dialekten, nymessianska stämningar, en sällan skådat dyrkan av lemlästning och tortyr samt en rejäl portion förakt mot homosexuella.

Men grunden är dock konflikten mellan skottar och engelsmän. I sin enfald, armod och primitiva ritualer så kan man såklart omöjligt känna någon sympati för skottarna vilket givetvis utvecklas till en av filmens stora svagheter. Den hyfsat civiliserade filmtittaren när helt enkelt en accelererande längtan efter att engelsmännen ska komma och dunka lite vett i neandertalhögländarna. Engelsmännen verkar åtminstone ha kontakt med omvärlden, riktiga hus och frisörer.

Ett i filmen intressant estetiskt sammanträffande är att när regissören vill illustrera medeltida skottar så väljer han att låta dom se snarlikt ut som de kärnvapenskadade postapokalyptiska överlevarna från Mad Max-filmerna. Andra gemensamma nämnare hos skottarna är stokastiskt placerade flätor, tveksamma dialekter samt att det verkar vara en dygd att vara rejält skitig i ansiktet. Lite som Skottland är än idag alltså, vilket trots allt ger filmen en realistisk prägel.

Att märkliga scener avlöser varandra i svindlande tempo är inget som direkt förvånar i denna episka soppa, men ibland väcks man till liv av plötsliga chockvågor som går genom hjärnan. Som till exempel i en av de mer framträdande stridsscenerna, då vår hjälte plötsligt dyker upp på slagfältet med blåmålat ansikte, en syn som får samtliga detektorer av tragikomik inom en mils radie att explodera. Är det för att kamouflera sig mot himmelen? Är det för att ingjuta skräck i engelsmännen (”Herregud, en man med BLÅTT ANSIKTE! Fly!”)? Är det för att blått är flott? Bara Mel Gibson vet.

Att manuset innehåller kaviteter, grottor och motorvägsstora hål likt dom i huvudet på en gammal thinnersniffande punkare från Göteborg är inget jag reagerar över då detta trots allt är en film i genren ”grotesk epik”. Det som däremot oroar, och som tydligt framträder om man extrapolerar allt det som är märkligt, sjukt och löjeväckande med Braveheart, är själva Mel Gibson, regi, huvudrollsinnehavare och en av producenterna. Vad vill han egentligen säga med filmen? Jag kan köpa den abnorma fixeringen vid sadism, tortyr och lemlästning. Vi går alla igång på olika saker och det står var och en fritt att uppskatta stympning som estetisk hållning. Jag kan köpa det uppenbara föraktet mot homosexuella, Mel är ju ändå någon slags kristen fundamentalist med allt vad det innebär av aparta åsikter på sin agenda. Utan att avslöja för mycket av den ytterst utdragna slutscenen så misstänker jag att svaret på frågan är att han helst av allt skulle vilja ha gjort en film om Jesus (och som ju mycket riktigt kom senare), alternativt önskar att han var Jesus själv, för det är rejäla mängder hybris som spökar i den här filmens kulisser.

Slutligen så är soundtracket värt ett hedersomnämnande. Slå upp ordet ”etnoporr” i valfritt lexikon så kommer filmens ledmotiv per automatik slungas mot dina stackars trumhinnor. Musiken är generellt lagd lika subtilt som en slagborr som körs in i din neocortex. Misären kulminerar efter någon timme då ett panflöjtsparti [sic!] är utvalt att illustrera höglandsproletärernas vedermödor. Att samtidig exponering för säckpipa och panflöjt i försök på Karolinska Institutet höjt suicidalfrekvensen hos råttor med 3800 procent är inget producenterna verkar ha tagit del av.

I den enda intervju jag kan påminna mig ha sett med Mel Gibson passade han på att lansera barnmisshandel som en lämplig metod för uppfostran. Det enskilda uttalandet tror jag gör att man kommer ungefär lika nära Mel Gibsons underbara värld som en titt på filmen Braveheart får en att göra, med den reservationen att man utan filmen missar tre timmars miserabel höglandsaction av allra sämsta slag förstås. Filmen är, kort sagt, som kokain, minus de bra effekterna.

Recensera denna film själv (endast medlemmar)
Fler recensioner
Länkar
av samma film
apmannen 68 har röstat
rhide 15 har röstat
Jämte 12 har röstat
jackass 30 har röstat
 
av apmannen
Braveheart
 68 har röstat
 
Senaste recensioner
Trassel
0 har röstat
Röjar-Ralf
0 har röstat
Tryggare kan ingen vara
0 har röstat
Vad hände med Baby Jane?
0 har röstat
The Mole People
0 har röstat
Tin Man
0 har röstat
Carrie
0 har röstat
Cannibal Holocaust
0 har röstat
Gul gul gul är vår undervattningsbåt
0 har röstat
Psycho
0 har röstat
Super Mario Bros.
2 har röstat
Harry Potter och fången från Azkaban
2 har röstat
Psycho
1 har röstat
Rent
0 har röstat
Rock 'n' Roll High School
1 har röstat
10 orsaker att hata dig
1 har röstat
Nosferatu
1 har röstat
Vaiana
0 har röstat
Berättelsen om Beach Boys
0 har röstat
Simpsons - Filmen
2 har röstat
 
Entertainity AB © 2000-2016 Om du vill kontakta oss gällande annonser, maila till ads@n24g.se Om Filmtipset Kontakt Medhjälpare Länkar Hjälp Regler & Villkor