Som besökare på Filmtipset samtycker du till användandet av s.k. cookies för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
 
Betyg idag: 502 Besökare idag: 4 344
annons
Laddar...

Recension av Breakfast Club

Regissör: John Hughes
Ã…r: 1985
Till filminfo
Betygsätt:
Antal visningar (5824)    Forumdiskussion (0)
30/9 2005
Recenserad av connya
J
ag började egentligen enbart älska college-filmer av ett enda skäl när jag var mindre; och det var för rummen i korridorerna. Jag tyckte det verkade så otroligt coolt att dela rum med någon helt okänd, ha korridorsfest och leva hela sitt liv inom de väggarna. De flesta filmer i den genren brottades sedan med stereotypa karaktärer och samma intriger men det spelade inte så stor roll så länge min dröm om ett amerikanskt college kretsade kring just de där korridorerna och delade rum.

The Breakfast Club är dock annorlunda; en historia om fem karaktärer som av olika skäl fått kvarsittning. Det är fem olika människor - men ändå med någonting gemensamt; och de timmarna de spenderar på kvarsittningen förändrar dem som personer. På samma vis som filmen egentligen bara kretsar kring rummet de har sin kvarsittning i drivs den också egentligen bara fram av välskrivna dialoger och bra skådespeleri. Regissören och manusförfattaren John Hughes har placerat sina fem skådespelare i centrum och även om rektorn Richard Vernon (Paul Gleason) dyker upp i mindre partier handlar det som sagt egentligen enbart om hur fem personer med olika bakgrund, olika livsstilar och olika sorters sätt att se på skolan talar sig igenom en hel dags kvarsittning.

Andrew (Emilio Estevez) är brottaren vars liv går ut på att han inte får vara en förlorare medan Brian (Anthony Michael Hall) är plugghästen och tillika losern. Bender (Judd Nelson) är killen som skiter i allt och Claire (Molly Ringwald) den fina flickan och så Allison (Allison Reynolds) som mest bara är konstig och annorlunda.

Breakfast Club är en väldigt enkel film; det är inte särskilt svårt att veta vad karaktärerna drivs av och hur de i olika situationer kommer att reagera på saker eftersom de är precis lika stereotypiska som i de flesta andra filmer. Skillnaden ligger dock i de gripande rollprestationerna. Tycker man att långa samtal om människor som öppnar sina hjärtan är tråkigt att se på och hellre vill se college-fester finns det andra filmer i genren som tilltalar det betydligt mer. Men även om jag egentligen aldrig blir riktigt överraskad är det tack vare skådespelarna och det lite vridna manuset som jag skrattar och tar till mig de bästa scenerna.

Breakfast Club är förmodligen inte livsförändrade på det sättet att dess publik på åttiotalet fick killen som förstod att han var som Bender och inte brydde sig om någonting att han kanske skulle satsa lite mer på skolan, och det fick förmodligen inte plugghästen att ta av sig glasögonen och försöka bryta alla fördomar folk hade emot honom - men filmen avger ändå precis den där gnutta av värme och hopp som gör att känslan "Det är vi mot hela världen" - infinner sig och hade jag varit sjutton år och gått i gymnasiet när jag såg den här filmen hade jag förmodligen anlänt lite mer modig och starkare till skolan dagen efter. På ett vis påminner den mig om de där sommarloven när allting bara kändes som att det gick perfekt - även om den inte alls utspelar sig under den perioden. Men den ger mig ändå känslan av hur människor kan finna varandra, prata med varandra och se saker ur ett litet annorlunda perspektiv efteråt utan att vara de där endimensionella varelserna som vi oftast upplevs att vi är av allmänheten.

För den kanske viktigaste poängen i Breakfast Club kommer en bit in i filmen då Brian frågar om de kommer vara vänner på måndagen när skolan öppnar igen, om de ser varandra i korridoren kommer de komma fram och säga hej? Just under detta samtal, som är en av filmens bästa konversationer, finns det så mycket att läsa in och bli berörd utav. Jag tror att det är precis här som greppet att använda en kvarsittning för att berätta om dessa människor istället för att göra det till en renodlad skolfilm kommer in.

Breakfast Club lyckas väl med avvägning mellan drama och komedi och även om den inte når riktigt hela vägen fram känns ändå inblicken i de här fem människornas liv väldigt stark. Det känns på något vis skönt att vi slipper den obligatoriska festen och när man ser filmen förstår man var många manusförfattare som de kommande åren skrev tonårskomedier hämtade sin inspiration ifrån. Så sett ur det perspektivet är Breakfast Club givetvis oumbärlig - och för de som upplevde just denna perioden 1985 kan jag förstå att det förmodligen var något alldeles extra.

Sedd 20 år "för sent" blir det också en av de charmigaste och roligaste skildringarna av ungdomars skoltid jag kan minnas. Även om det då "bara" är en kvarsittning.

Recensera denna film själv (endast medlemmar)
Fler recensioner
Länkar
av samma film
connya 24 har röstat
 
av connya
Flickan
 14 har röstat
2012
 31 har röstat
Terminator Salvation
 10 har röstat
Taken
 15 har röstat
The Dark Knight
 25 har röstat
Cloverfield
 11 har röstat
Next
 4 har röstat
Tenacious D - världens bästa rockband
 23 har röstat
Livet är underbart
 13 har röstat
En långvarig förlovning
 11 har röstat
 
Senaste recensioner
Cannibals
1 har röstat
The Favourite
0 har röstat
G.I. Joe: Retaliation
0 har röstat
Army of Darkness - Evil Dead III
0 har röstat
Ett fall för Johnny Cousin
0 har röstat
Olofs frostiga äventyr
2 har röstat
Slender Man
1 har röstat
Annie
0 har röstat
Mördaren - en helt vanlig person
1 har röstat
ReGOREgitated Sacrifice
3 har röstat
Unforgettable
1 har röstat
Love, Simon
1 har röstat
Evil Dead
0 har röstat
Den bästa sommaren
1 har röstat
Psycho II
0 har röstat
Spinal Tap
0 har röstat
Lilja 4-ever
0 har röstat
Den blomstertid nu kommer
3 har röstat
Mystic River
0 har röstat
Hobbit: En oväntad resa
2 har röstat
 
Adhype AB © 2000-2019 Om du vill kontakta oss gällande annonser, maila till info@adhype.se Om Filmtipset Kontakt Medhjälpare Länkar Hjälp Regler & Villkor