|
I en tid där människans uteslutande drivkraft för ett kärleksförhållande är självbekräftelse visar bräckligheten snabbt upp sitt ansikte. Den moderna människans största rädsla, rädslan för ensamheten, visar sig hos var och en av de fyra storstadskaraktärerna vars liv vävs samman i denna film.
Eftersom filmen är baserad på en pjäs är det självklart dialogen som för filmen framåt och denna levereras av lysande skådespelare. Fotot är snyggt, och människorna är ännu snyggare. Den tilltalande estetiken väger tyvärr inte upp saknaden av ett djupare budskap.
Man vill genom filmen förtvivlat sätta in dessa människors cyniska hållning till kärlek i större frågor så som; handlar verkligen kärleken till en annan människa uteslutande om kärleken till sig själv, sedd genom den andres ögon? Vad är det egentligen som driver oss? Man vill förtvivlat läsa in samhällskritik; a la Roy Anderssons ”Sånger från andra våningen”, som belyser (och parodierar över) dagens ego/yta/slit och släng/självförverkligande- samhälle och dess följder på mänskigt handlande. Då blir cynismen ett medel, här verkar den tyvärr vara ett självändamål.
Vi får ta del av karaktärernas rädsla över att lämna ut sig själv samtidigt som dessa törstar efter självbekräftelse, egokickar och trygghet. Denna flyktiga trygghet som kommer med denna paradoxala önskan är det närmaste vi kommer kärleken. ”Closer”, närmare vill man inte komma kärnan. Eller, i alla fall, vågar man inte. N. Portmans roll belyser detta utomordentligt.
För riktig kärlek, den där, där man låter sig falla, lämna ut sina innersta farhågor och tankar existerar inte i denna film.
Vad vill egentligen regissören förmedla? För nog måste det ligga en bakomliggande tanke. Och visst måste det i så fall 2005 finnas mer provocerade medel än sex?
|
