Som besökare på Filmtipset samtycker du till användandet av s.k. cookies för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
 
Betyg idag: 372 Besökare idag: 5 038
annons
Laddar...

Recension av Dogville

Regissör: Lars von Trier
Ã…r: 2003
Till filminfo
Betygsätt:
Antal visningar (4442)    Forumdiskussion (0)
29/9 2003
Recenserad av weng-weng
O
m det skulle gå att hitta någon form av unison smak när det gäller film, går den ibland att uppskatta efter hur dess recensioner är skrivna. Nu menar jag inte åsiktsmässigt, utan med vilken passion de är formulerade, hur många och långa tankar de väckt hos recensenten. Hur stor möda som har lagts ner.

Om Dogville har det skrivits en drös riktigt passionerade rader. Två av de bättre texterna finns att hitta i DN. Först bidrog Johan Croneman med en recension som tilläts vara lika egen som filmen själv och sedan kom Mårten Blomkvists smått lysande krönika som på litet utrymme uträttar stordåd. Men som vanligt gäller det förstås att inte läsa någon av dessa texter innan man ser filmen.

Själv känner jag tydligt hur det bränner en aning i de ivriga fingertopparna som så gärna vill picka sönder mitt tangentbord.

Det är märkligt hur kort Dogville känns. Trots att den klockar in på tre timmar och fem minuter försvinner tiden.
Och på samma sätt försvinner snart själva bilderna, själva sättet som von Trier valt att framföra filmen på. Detta trots att estetiken inte liknar mycket annat, för att inte säga något annat, som visats på biografer.

Efter ett par duster med dogmamanifestet var det dags för von Trier att styra om sin arbetsbana. Men samtidigt som Dogville på flera sätt är en tydlig motpol till det som var dogmas styrka, är det inte alls ett avsteg. Von Trier styrs här, på samma sätt som vid produktionen av t.ex. Idioterna, av hårda ramar och krav som han själv satt upp. Inom snäva regler för bildlösningar och framställning har han skapat sig själv en sorts frihet att utforska vad som går att göra. Än en gång har han, innan själva filmen börjat, redan regisserat sig själv in i ett hörn som han sedan ska ta sig ut ur.

Man anar en regissör som är hårt hållen av sig själv, men samtidigt i full färd med att släppa ut all nyfikenhet och upptäckarglädje som väller fram.

Men samtidigt är det nästan svårt att se hur von Trier skulle lyckats göra den här filmen på annat sätt. Valet av det överdrivet, verklighetsfrånvända och teatrala har givit honom en alldeles speciell lekplats med egna spelregler. Regler som bara gäller där. När detta väl är förklarat för åskådaren har vi inte heller något problem att gå med på flera av filmens skeenden, som annars varit direkt omöjliga.

Dogville är namnet på en liten amerikansk stad. En dag anländer en kvinna som av okänd anledning är på rymmen från något eller någon och vädjar om hjälp. Efter det förändras allt för invånarna. Det är, åter en gång får man väl säga i von Triersammanhang, dags för kampen mellan det goda och det onda.

Von Trier håller en nästan litterär ton genom hela filmen. Utöver en suggestiv berättarröst (John Hurt) som med poetiska ord guidar åskådaren mellan scenerna är historien indelad i kapitel, precis som i Breaking the Waves. Det underlättar för att hålla greppet hela vägen.

En oundviklig fråga är förstås huruvida detta är filmad teater. Många kommer avfärda Dogville med detta argument, och det kan jag förstå. För på sätt och vis är det det, men på andra sätt inte.
Det är teater så till vida att flera scener skulle kunna ha varit ur en teateruppsättning, men samtidigt är detta ofta bara på ytan.
För inga filmade teateruppsättningar är filmade så här.
Kameran används som point of view- seende och i andra scener hittar von Trier lösningar som inte hade kunnat göras om det var en ”vanlig teater”. Klippningen är som vanligt ett av von Triers mest tacksamma arbetsmedel och han har ytterligare förfinat sina jump cuts och den uppbrutna stilen. Känslan blir istället den av ett möte mellan den gamla teatertraditionen som borgar för ett gediget spel, och filmen, som i detta sammanhang får kallas ett nya medium, hanterar det gamla med en ny touch.

Men framför allt är spelet inte detsamma som visas på en scen. Kameran letar upp och söker sig nära, ramar in och stänger ute oviktigheter. Här behövs inte scenens stora gester och åthävor för att tala. Det är mycket dialog, men den är på filmens språk, med ögonkast och repliker i samförstånd med tekniken.

Framför allt ska det dock sägas att känslan efteråt är: vem bryr sig om det är teater eller film?

Medveten om vilken film det skulle bli och vad som skulle krävas av skådespelarna har von Trier också omgett sig med en mycket namnkunnig ensemble. Det är starka och trygga namn med stabilitet, inte minst i ansiktena.

Jag har inte sett Kidman bättre förut. Hon bär upp sin huckleburna huvudroll med direkt perfektion. Ömsom med sprödhet, ömsom arbetsamt svettig. Hon har ett sting i blicken som är rädd, bråkig och farlig på samma gång.
Giganterna Harriet Andersson och Lauren Bacall är med båda två men utnyttjas ganska knappt. Man kan fråga sig varför. Möjligen säger det en del om vilket material von Trier har att arbeta med i övrigt på skådissidan. Det kan verka som slöseri, men samtidigt är det inte alla skådespelare som klarar av en sån här produktion.

Paul Bettany, Stellan Skarsgård och Ben Gazzara gör också helt fullkomliga porträtt av sin roller. Lika strålande som hemska.
Och Udo Kier är naturligtvis med i en liten roll.
För att bara nämna några.

Vad är det då von Trier vill säga? Vad handlar filmen om?
Den nakna iscensättningen visar möjligen att detta skulle kunna hända var som helst. Det är på flera sätt en universell historia. Det känns onekligen som att både staden och historien har citationstecken omkring sig.
För samtidigt som det är så nära det verkligaste verkliga, det vi ser här händer någonstans i någon form varje dag, är det avstängt från realismen.
Det är en prototyp för mänskligt leverne. Av husens och stadens infrastruktur är bara kvar tillräckligt mycket för att det ska räcka till ett skådespel, en lek, ett spel. Ett svep över förhållanden.

Dogville är tänkvärd. Den är estetiskt vacker i bild och poetisk i ord. Den är spännande, utmanande och nyskapande. Den slår ner i så många delar av kroppen att det omöjligt går att värja sig helt.
När eftertexterna börjar rulla (till ett för övrigt helt perfekt låtval) blir känslan av allvar överväldigande. Von Trier är en regissör som kramat musten ur sig själv för att verkligen få sagt något han tycker är viktigt. Åter en gång har han visat att det går, eller kanske är att föredra, att sammanföra nya berättarspråk med tunga ämnen. Det blir inte, som man annars kanske skulle befara, en batalj om uppmärksamhet mellan form och innehåll, utan istället en samverkan.

Dogvilles enda svaghet är dess oförmåga att föra samman det intellektuella och emotionella. Jag funderar på helspänn hela tiden, och visst träffas jag också i hjärtat flera gånger, men inte lika ofta som jag hade velat. Trots den geniala uppbyggnaden som sedan resulterar i smärtsamma urladdningar står jag lite vid sidan av.

Trots detta går det nog att konstatera att von Trier är ett mindre geni och definitivt en av vår tids piggaste och intressantaste regissörer. Han fortsätter att bevisa att han är en av de stora. Och för varje gång han lyckas med det blir han ännu större.

Recensera denna film själv (endast medlemmar)
Fler recensioner
Länkar
av samma film
BroadWay 22 har röstat
film_Alex 10 har röstat
GinNTonic 19 har röstat
tvoj 16 har röstat
thrawn 9 har röstat
weng-weng 46 har röstat
 
av weng-weng
Ett fall för Johnny Cousin
 0 har röstat
Dance of the Dwarfs
 0 har röstat
Tvätten
 1 har röstat
Det dödliga spelet
 1 har röstat
They Live
 2 har röstat
Sleeping Beauty
 8 har röstat
Friends with Benefits
 1 har röstat
F
 0 har röstat
Baby on Board
 2 har röstat
Apflickorna
 23 har röstat
 
Senaste recensioner
Cannibals
1 har röstat
The Favourite
0 har röstat
G.I. Joe: Retaliation
0 har röstat
Army of Darkness - Evil Dead III
0 har röstat
Ett fall för Johnny Cousin
0 har röstat
Olofs frostiga äventyr
2 har röstat
Slender Man
1 har röstat
Annie
0 har röstat
Mördaren - en helt vanlig person
1 har röstat
ReGOREgitated Sacrifice
3 har röstat
Unforgettable
1 har röstat
Love, Simon
1 har röstat
Evil Dead
0 har röstat
Den bästa sommaren
1 har röstat
Psycho II
0 har röstat
Spinal Tap
0 har röstat
Lilja 4-ever
0 har röstat
Den blomstertid nu kommer
3 har röstat
Mystic River
0 har röstat
Hobbit: En oväntad resa
2 har röstat
 
Adhype AB © 2000-2019 Om du vill kontakta oss gällande annonser, maila till info@adhype.se Om Filmtipset Kontakt Medhjälpare Länkar Hjälp Regler & Villkor