Som besökare på Filmtipset samtycker du till användandet av s.k. cookies för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
 
Betyg idag: 583 Besökare idag: 4 734
annons
Laddar...

Recension av Eternal Sunshine of the Spotless Mind

Regissör: Michel Gondry
Ã…r: 2004
Till filminfo
Betygsätt:
Antal visningar (2467)    Forumdiskussion (0)
23/9 2004
Recenserad av error11
O
m ni vill veta vad "Eternal Sunshine of the Spotless Mind" handlar om kan ni sluta läsa nu. Jag tänker inte ge er några detaljer om handlingen. Det som följer härnäst är nämligen bara ett vältrande i superlativ och en beskrivning av hur man faktiskt kan bli kär av en film. Inte i - av.

Jag hade inte hört någonting överhuvudtaget om Eternal Sunshine, förutom att min storasyrra hade sett den i London och tyckte att den var "helt fantastisk" - men det tyckte hon om "A Beautiful Mind" också, så hennes åsikt diskvalificerades för längelängesedan. Måttligt engagerad gjorde jag mig därför bekväm i biofåtöljen med jackan omvirvlad mig och mössan långt nerdragen i ansiktet. Jag ville vara ifred en stund, och kanske somna lite som jag gör ganska ofta på bio nuförtiden - även till filmer som jag tycker är bra, som "Dag och Natt" eller "Big Fish".
Men så fel jag hade, att ens kunna blinka längre än en nanosekund var omöjligt. För jag knockades stenhårt och totalt av den här himla underbara jäkla filmen.

Det var inte lätt att titta på Eternal Sunshine, om ni tror det. Istället var det lite som känslan man får när man petar in nageln mellan tänderna i underkäken - det gör ont och är skönt på samma gång. Så var det med Eternal Sunshine; i en timme och fyrtioåtta minuter satt jag med en stenhård klump magen som skrek: "Om de inte får varandra på slutet så dör jag, jag dör, jag dör, jag döööör..!". Och samtidigt som denna ångesten bultade i magen så satt jag med världens saligaste leende på läpparna fyrtio centimeter upp. Schizofrent och plågsamt och totalt underbart.

Det värsta och bästa var på slutet. När de flesta filmer barmhärtigt lägger in tio minuters utfyllnadsstory efter att den sorgligaste scenen ägt rum (så att man ska kunna torka tårarna), så slutar Eternal Sunshine precis och exakt när känslorna är i svall som mest, och givetvis tänder den sadistiske biokillen lamporna i samma sekund som eftertexterna börjar rulla. Jag satt som en fisk på land och kippade efter syre, för det var totalt omöjligt att göra något annat än att gråta. Jag blinkade inte en enda gång - det vågade jag inte - och ändå så bara droppade tårarna. Och det skönaste var att jag grät på riktigt, inte för att någon sabla stråkorkester manipulerade mig till det.

Sedan kan jag ju givetvis inte avslöja varför jag grät. Men när jag gick därifrån så var jag kär.



Recensera denna film själv (endast medlemmar)
Fler recensioner
Länkar
av samma film
Joaquim 8 har röstat
Nemralis 10 har röstat
cineasten89 20 har röstat
Caspian 34 har röstat
error11 54 har röstat
seriost 21 har röstat
hultent3 13 har röstat
bobbot 19 har röstat
Gabriel 24 har röstat
 
av error11
Eternal Sunshine of the Spotless Mind
 54 har röstat
 
Senaste recensioner
Olofs frostiga äventyr
2 har röstat
Slender Man
1 har röstat
Annie
0 har röstat
Mördaren - en helt vanlig person
1 har röstat
ReGOREgitated Sacrifice
3 har röstat
Unforgettable
1 har röstat
Love, Simon
1 har röstat
Evil Dead
0 har röstat
Den bästa sommaren
1 har röstat
Psycho II
0 har röstat
Spinal Tap
0 har röstat
Lilja 4-ever
0 har röstat
Den blomstertid nu kommer
3 har röstat
Mystic River
0 har röstat
Hobbit: En oväntad resa
2 har röstat
The Unsaid
0 har röstat
The Green Inferno
0 har röstat
Star Wars: The Last Jedi
3 har röstat
Ben Hur
0 har röstat
Lethal Invasion
0 har röstat
 
Adhype AB © 2000-2019 Om du vill kontakta oss gällande annonser, maila till info@adhype.se Om Filmtipset Kontakt Medhjälpare Länkar Hjälp Regler & Villkor