arväl Falkenberg” av Jesper Ganslandt utspelar sig i den lilla småstaden Falkenberg på Sveriges västra kust. Det är mitt i sommaren och livet går sin gilla gång. Filmens handling kretsar framförallt kring huvudpersonen Davids tankar och funderingar över vänskap och livet. Vi får också följa hans barndomsvänner. Vi har Holger med de jättelika röda polisongerna, Jesper som ingen lägger märke till och Jörgen, Falkenbergs eget ”Bad ass” som tillsammans med Holger spenderar dagarna med att röka gräs och klättra in i folks villor och spela piano.
Det är socialrealism, Svenssons och småstadspetitesser. Med skakig kamera får vi följa med till vardagliga situationer och konversationer. Vi får fragmentariska inblickar av triviala konversationer om väder och fotboll. Men vi får också följa med David och Holger på deras eskapader till skogen och havet. Tillsammans klär de av sig nakna, äter hallucinogena svampar och filosoferar om livets väsentligheter. Trots deras harmoniska tillvaro av förtrolig vänskap och sommarglädje finns ångesten och uppbrottets vemod ständigt närvarande.
”Farväl Falkenberg” är ingen slätstruken film. Den suggestiva stämningen, de ”realistiska dialogerna” och det långsamma berättandet tilltalar mig stundtals. Tyvärr så har dessa filmfenomen sina motpoler, vilket ”Farväl Falkenberg” visar. De ”superrealistiska” dialogerna blir ibland så långsamma och dåligt formulerade att de får motsatt effekt och känns tillgjorda. Scenerna med David och Holger är inte helt lätta att köpa. Det känns autentiskt ibland, Davids känsliga och spröda karaktär och Holger som den bäste vännen som förstår allt men ändå inte når riktigt ända fram. Jag frågar mig dock, blir de inte lite väl naiva och luddiga i sina tafatta samtal? Pratar folk verkligen så där? Kanske kan det rättfärdigas med att de är höga på svamp större delen av filmen, vad vet jag.
Härmed utesluts inte att dialogen på många ställen funkar, till exempel när två gubbar sitter i baren och dricker öl och pratar om den varma sommaren och fotboll, eller när Jesper småpratar med sin far. Konversationerna känns autentiska och typiskt svenska med favoritämnet ”väder och sommar”
Filmen lyckas nästan med att gestalta ett par förvirrade småstadsungdomar i 2000-talets Sverige på ett trovärdigt sätt. Den obligatoriska Thailandresan, beslutsångesten, rädslan för vuxenlivet, allt finns där. I kanske lite för hög dos kan tyckas för de här ungdomarna verkar inte ha någon som helst koll alls. De trallar runt i bar överkropp, badar näck, kramas, pratar som dagisbarn och käkar svamp. Det är som en slags mix av Astrid Lindgren och Lars von trier som ibland fungerar och ibland inte. Fotot är pittoreskt, poetiskt. Musiken bygger upp en stämning men blir i längden lite väl enformigt tung med sina pianoslingor.
Sammanfattningsvis är ”Farväl Falkenberg” ingenting för den otålige. Inte heller bör den ses av någon som har svårt för svensk film, för ”Farväl Falkenberg” är trots sin säregenhet en ganska typiskt svensk film om ett typiskt svenskt samhälle. Vi får följa med på en David och hans vänner till deras käre hemstad, en resa av vänskap, sorg och minnen, lätt kryddad med en näve hallucinogen svamp.
