Som besökare på Filmtipset samtycker du till användandet av s.k. cookies för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
 
Betyg idag: 746 Besökare idag: 4 449
annons
annons
Laddar...

Recension av Fear and Loathing in Las Vegas

Regissör: Terry Gilliam
År: 1998
Till filminfo
Betygsätt:
Antal visningar (4486)    Forumdiskussion (0)
18/12 2007
Recenserad av Örebromangel
B
oken Fear and Loathing in Las Vegas: A Savage Journey to the Heart of the American Dream, som filmen är baserad på, är skriven av journalisten Hunter S. Thompson år 1971. Detta är Thompsons mest kända bok, i denna skickas han och hans nära vän, advokaten och författaren Oscar Zeta Acosta, iväg för att bevaka en MC-tävling i Nevadaöknen. Istället för att rapportera om MC-tävlingen bestämmer sig duon för att hitta hjärtat av den amerikanska drömmen, alltjämt påverkade av en ansenlig mängd droger. Boken filmatiserades alltså med Johnny Depp och Benicio Del Toro i huvudrollerna 1998 och regisserades av Monty Python's Flying Circus (1969) animatör Terry Gilliam som tidigare gjort bland annat filmen Twelve Monkeys år 1995.

Som journalist och författare har Hunter inspirerat många av sina amerikanska kollegor på vänsterkanten och Fear and Loathing in Las Vegas anses av många vara en av sin tids viktigaste böcker. Under deras resa till Las Vegas hade Hunter med sig en bandspelare på vilken han spelade in mycket av det dom upplevde, samtidigt som han antecknade i sitt anteckningsblock. I extramaterialet till Criterion-utgåvan berättar han att medan de var i Las Vegas och han arbetade på artiklarna om The Mint 400 samt The National District Attorneys' Conference så brukade han samtidigt göra anteckningar om sina upplevelser i Las Vegas vilka senare ledde fram till boken. Boken bidrog starkt till att skapa en personkult kring Thompson, som genom sin vänsterliberala hållning och positiva inställning till droger tilltalade många likasinnade. Han var också väldigt kvicktänkt och hade alltid svar på tal, oavsett om det gällde politiska eller kulturella frågor. Thompson gjorde sig känd för att ständigt bära solglasögon, cigarrettmunstycke och ofta solhatt samt grällt mönstrade skjortor. Han var också portalfigur för och upphovsman till den så kallade gonzojournalistiken, som kännetecknas av en hypersubjektiv inställning till objektet. Traditionell objektivitet får träda tillbaka till förmån för reportern och dennes sökande efter sanning.

Det var med denna stil Hunter försökte förmedla berättelsen i Fear and Loathing in Las Vegas. Detta är kanske en av Thompsons viktigaste böcker. Den beskriver hans upplevelse av, och uppgörelse med, hippierörelsen och dess krampaktiga försök att hänga kvar som en kontrast till konservatismen och det själlösa sökandet efter rikedom i ett USA vars illusioner sargats av Vietnamkriget.

Filmen producerades under sommaren 1998, lite som en hyllning till återutgivningen av boken som kom under juni månad. Filmen gjorde dock inte så bra ifrån sig på biograferna runt om i USA och den togs emot svagt av alternativkulturen som var dess huvudgrupp. Inte ens en imponerande lista med gästframträdanden hjälpte, insatser från skådespelare som till exempel Cameron Diaz, Cristina Ricci, Gary Busey, Lyle Lovett, Verne Troyer ("Minime" från Austin Powers), Tobey Maguire och Flea (Basisten i Red Hot Chilli Peppers). Filmen har dock med tiden fått en viss ”kultstatus”.

Många anser att filmen är boken trogen då Johnny Depp läser direkt ur boken i filmen. Den anses också återskapa känslan och atmosfären som fanns i västra USA under början av 70-talet på ett sällsynt utomordentligt sätt trots Hunters uttalande:

"No explanation, no mix of words or music or memories can touch that sense of knowing that you were there and alive in that corner of time and the world."

Musiken är en bidragande faktor till detta, den är noggrant utvald för att bygga på känslan av att det är i USA under tidigt 70-tal som historien utspelar sig. Musikstycken framförda av bland annat Bob Dylan, Jefferson Airplane, The Yardbirds och Rolling Stones finns med. I boken nämns musikstycken dom lyssnar på i radion till exempel White Rabbit med Jefferson Airplane. Hunter refererar i boken ofta till texten i Rolling Stones låt Sympathy for the Devil.

När man talar om filmer som är baserade på en tidigare utgiven bok kommer man för eller senare in på diskussionen om filmen är boken trogen förlagan. Var och en har sin uppfattning om huruvida en film bör vara trogen sin förlaga och huruvida en specifik film har lyckats med detta.

Adaptionen av Hunter S. Thompsons språk var av stor vikt, därför var användningen av voice-over som berättarsätt nödvändigt att få med. Johnny Depp som huvudkaraktären Raoul Duke beter sig väldigt oroligt, paranoid samt talar på ett lite flummigt sätt. Samtidigt som man hade denna drogpåverkade karaktär på duken ville man ha med ”journalisten” Hunter. Detta gjordes genom att när Johnny Depp pratar i filmen använder han sig av en annan röst än den han använder sig av som voice-over berättare. Som berättare har han en lugn och sansad röst, samtidigt som man ser denna flummiga karaktär på duken.

Under överföringen av boken till det audiovisuella mediet pratade man med Hunter S. Thompson och frågade vad det var för slags kläder han använde under den tiden. Detta ledde till att Johnny Depp fick låna kläder av Thompson som han hade på sig under 70-talet. Thompson gjorde sig känd för att ständigt bära solglasögon, cigarrettmunstycke och ofta solhatt samt grällt mönstrade skjortor, dessa fick Johnny Depp låna under inspelningen av Fear and Loathing in Las Vegas för att skapa en realistisk känsla samt för att komma originalet så nära som möjligt. Den röda cabrioleten som används under filmens första del tillhör också Thompson. Johnny Depp spenderade mycket tid med Hunter och lyckades absorbera hans manér, sättet han pratar och rör sig på.

Fear and Loathing in Las Vegas är ett utmärkt exempel på hur de två medierna kompletterar varandra, i boken presenteras inte mycket information gällande karaktärers utseende, den saknar den atmosfär filmen skapar via bilderna. Det är färgglada miljöer och karaktärer samt psykedeliska mönster som genomsyrar filmen vilket bidrar till känslan av ett Las Vegas under tidigt 70-tal.

Recensera denna film själv (endast medlemmar)
Fler recensioner
Länkar
av samma film
Örebromangel 22 har röstat
dexedrine 5 har röstat
vamstad 17 har röstat
JoeZ 32 har röstat
zippe8 21 har röstat
 
av Örebromangel
Fear and Loathing in Las Vegas
 22 har röstat
 
Senaste recensioner
Olofs frostiga äventyr
2 har röstat
Slender Man
1 har röstat
Annie
0 har röstat
Mördaren - en helt vanlig person
1 har röstat
ReGOREgitated Sacrifice
3 har röstat
Unforgettable
1 har röstat
Love, Simon
1 har röstat
Evil Dead
0 har röstat
Den bästa sommaren
1 har röstat
Psycho II
0 har röstat
Spinal Tap
0 har röstat
Lilja 4-ever
0 har röstat
Den blomstertid nu kommer
3 har röstat
Mystic River
0 har röstat
Hobbit: En oväntad resa
2 har röstat
The Unsaid
0 har röstat
The Green Inferno
0 har röstat
Star Wars: The Last Jedi
3 har röstat
Ben Hur
0 har röstat
Lethal Invasion
0 har röstat
 
SESN AB © 2000-2017 Om du vill kontakta oss gällande annonser, maila till info@sesn.se Om Filmtipset Kontakt Medhjälpare Länkar Hjälp Regler & Villkor