Gå och Se” var producerad för att vara ett minnesmärke över 40-års jubileumet av Sovjets triumf över Nazi-Tysklands i Andra Världskriget. Denna film andas bokstavligen död, misshandel, våldtäkter, svält och fattigdom rakt igenom. Bortblåst är all Hollywood patriotism, inspirerande tal, hjältemässiga dåd och lyckliga slut. ”Gå och se” tar oss istället in mitt i krigets grymhet, där man får bevittna människors förtvivlan, skräck, apati men också mod i en kamp för överlevnad. En sak är säker: detta sovjetiska 40-års jubileum kommer jag sent att glömma.
Filmen utspelar sig i Vitryssland år 1943 mitt under kriget. I en landsbygd nära polska gränsen får vi träffa den unga pojken Florya (Aleksej Kravtjenko) och hans familj. Florya beskrivs som en charmig och glad bondpojke och med ett nyfunnet gevär har han nu planer på att ansluta till Partisanerna för att slåss i motståndskampen mot den nazistiska ockupationen. Floryas mor blir utom sig när hon förstår vad hennes unga son är på väg att göra, men hennes protester och vädjanden är lönlösa. Han lämnar sin mor och hans två yngre systrar för att bege sig in i skogen tillsammans med Partisanerna.
Efter en plötslig bombräd kommer han ifrån sina trupper, och tvingas ta sig hem igen. Till sin förskräckelse upptäcker han att hans by är tom och öde. När han sedan finner de uppradade liken bakom en bondgård börjar hans mardrömliv att ta fart. Han är nu övergiven, halvt galen och har dessutom fått hörseln förstörd vid bombräden. Ödets påhitt kastar honom vidare i sin förtvivlan och ångest till en by som har blivit dödsdömd av Nazisterna.
När sluttexterna rullade förbi satt jag kvar stum och illamående, ”Gå och Se” är i mina ögon den mest kraftfulla och skoningslösa krigsskildring som gjorts. Aleksander Adamovitjs och regissören Elem Klimovs manus är bland de bästa som skrivits och det kommer inte lämna någon oberörd. Klimovs regi är vacker och fruktansvärd och han lyckas på ett häpnadsväckande sätt att kombinera skådespelarna, ljudet, fotot, och klippningen. Hans användande av ljudet skapar en otäck stämning i filmen: Exempelvis när världen skildras ur pojkens perspektiv så hör man enbart ett dovt eko, medan i andra stunder så dras ljudet plötsligt upp till en nivå som skär i öronen. Fotot är andlöst vackert, med scener långsamt tagna över skog, slätter, fält och den sargade miljön efter kriget.
Som så ofta i Ryska/Sovjetiska filmer är skådespeleriet av världsklass. Undrar om inte Aleksej Kravtjenko roll som Florya är den bästa rolltolkning som gjorts på film, helt makalöst bra är han. Sällan får man se hur en karaktär kan innehålla så mycket skräck, hat och smärta. Detta syns tydligt på hans ögon under filmens gång, i början av filmen hade han ett barns glada ögon, men i slutet fanns det bara en inre tomhet i ögonen. Allt som Florya har hållet kärt är dött, och det reflekteras på ett ohyggligt sätt i hans ögon, och är det något som etsats sig fast i mitt minne så är det just hans blick. Det är imponerande att se att en så ung skådespelare som Aleksej Kravtjenko förmådde genomföra inspelningen. Klimov har till och med berättat i en intervju att de använde sig av hypnos och psykologer för att hjälpa Aleksej Kravtjenko att klara av inspelningen av filmen mentalt.
Det som filmen lyckas med bäst av allt är ändå att skildra krigets sanna identitet. I krig finns det aldrig några segrare, bara offer. Vi får uppleva den verklighetstrogna ”mardrömmen” tillsammans med Florya där enbart död existerar. Om du överlever eller inte beror på en grym slump där det oftast inte finns någon rättvisa. ”Krig är inte som helvetet, eftersom helvetet enbart straffar de skyldiga” (Tagen ur en bok om Förintelsen).
”Gå och se” är en filmupplevelse av sällan skådad kvalité. Det är i mina ögon sett den bästa krigsskildringen som gjorts, och en film som påverkar en starkt känslomässigt. Ingen har lyckats fånga krigets alla skräckslagna moment såsom Elem Klimov gjort i denna film. Varning för känsliga tittare, för man mår garanterat inte bra efter denna film.. Men ni som tittar kan förvänta er den bästa filmen i sin genre och ett riktigt mästerverk.
