Som besökare på Filmtipset samtycker du till användandet av s.k. cookies för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
 
Betyg idag: 699 Besökare idag: 4 570
annons
Laddar...

Recension av Harmonica - En hämnare

Regissör: Sergio Leone
Ã…r: 1968
Till filminfo
Betygsätt:
Antal visningar (3468)    Forumdiskussion (0)
10/2 2004
Recenserad av Matewan
N
är Sergio Leone var klar med sin Dollartrilogi ville han inte göra en till western. Han ville göra Once Upon a Time in America. Och han ville göra den i USA. Men amerikanska filmbolag och producenter tvärnobbade. Mer westerns var vad dom ville ha. Motvilligt gick Leone med på det. I stället tänkte han sej Once Upon a Time in America som sista delen i en ny trilogi. En trilogi om olika epoker i USA:s historia. Och så blev det.

Det var en gång tre män som befann sej otåligt väntande på ett tåg. Uppenbarligen väntar dom på någon som ska komma med tåget. Men när det kommer finns inte personen med, så dom tre männen vänder sej om för att gå. Då, just när tåget avgår, hör dom någon som spelar munspel. När dom vänder sej om ser dom en man, med ett munspel och en väska, stå på andra sidan rälsen. Mannen med munspelet frågar efter Frank. "Frank skickade oss" får han till svar. "Har ni med en häst åt mej?" frågar munspelaren. "Nej. Det verkar som vi har en häst kort." Munspelaren svarar lakoniskt att "Nej, ni har två hästar för mycket" och skjuter ner alla tre. Men han blir också skjuten själv. Efter ett klipp till en vindsnurra, som för övrigt hörts under hela den 20 minuter långa scenen, byter vi miljö och ser en man som är ute på Ripjakt med sin yngste son.

Så började Hamonica - En Hämnare ursprungligen. Men den amerikanske distibutören ville se att Harmonica hade överlevt uppgörelsen. Och det är tyvärr den version som finns på DVD idag. När den lilla detaljen inte fanns med blev Harmonicas senare uppdykande på den nerslitna ökenkrogen mycket effektivare och intressantare. Han kändes nästan övernaturlig. Det rör sej om bara några sekunder film, men det gör en enorm skillnad i hur man uppfattar Harmonica. Det är å andra sidan det enda man kan klaga på när det gäller DVD:n.

Inte ens när jag såg filmen när den var ny 1969 (Jo, det dröjde nästan ett år innan den hittade till Sverige.) var kvalitén så hög som den är nu.

Enda sättet att uppnå hög kvalitét på en film inpelad i formatet Techniscope var genom Technicolors s.k. dye-transfer. Den processen existerade knappt 1968 och dom flesta kopior, kanske rent av alla, framställdes med Eastman-Kodaks process. Följden blev kopior med dålig färgmättnad och massor med artefakter i bilden. Detta har man lyckats råda bot på idag. Den är vackrare än någonsin. Och det är egentligen den enda behandling detta mästerverk förtjänar.

För den är verkligen ett mästerverk. Tonino Delli Collis foto är magnifikt. Från extrema närbilder till storslagna vyer och detta med ett skärpedjup som är nästan ofattbart.

Och detta är beledsagat av Ennio Morricones musik som pendlar mellan intim till storslagen och däremellan t.o.m. riktigt töntig. Alla filmens huvudpersoner har ett eget tema.

Musiken skrevs faktiskt innan inspelningen började. Leone använde sej av den under tagningarna för att skapa rätt stämning och rätt tempo för skådespelarna. Ett musikstycke ströks dock och det var det som Morricone skrivit till filmen öppningsscen. Istället komponerade han ljudet av vindsnurran.

Filmen vore nu inte det mästerverk den är utan det fantastiskt snillrika manuset. Historien utarbetades av Bernardo Bertolucci, Dario Argento och Leone. Man petade in så många detaljer från klassiska amerikanska westerns man kunde komma på. Ändå lyckades man skapa något helt nytt och enastående originellt. När dessa tre herrar hade storyn klar fick Sergio Donati uppdraget att skriva det slutgilitga inspelningmanuskriptet.

Till sist har vi skådespelarna. Tja, vad ska man säga annat än att rollbesättningen är perfekt. Men det mest geniala är ändå att Henry Fonda fick rollen som Frank. Efter en mer än 30-årig karriär som den ständige helylleamerikanen, är han plötsligt en av dom värsta fähundarna i filmhistorien. Jag glömmer aldrig min egen reaktion när jag 1969 såg Henry Fonda skjuta ner en liten grabb. Och med ett leende på läpparna dessutom. Det var bokstavligen en chock.

När filmen hade premiär blev den en måttlig framgång både hos publik och kritik. Vissa kritiker sågade den helt. Det var ju en Spaghetti-western och dom skulle helt enkelt ha dålig kritik. Det hade kulturmaffian bestämt. I USA gick den riktigt dåligt. Budgeten var $3 miljoner. 1984 hade den bara spelat in $5.3. I Paris, Frankrike gick den däremot i flera år i sträck. Där var den så populär att den typ av långrockar som bärs i filmen blev högsta mode. Över huvud taget gick den riktigt bra i Europa.

Till sist en liten märklig episod. Efter att varit ur cirkulation under massor av år, dök filmen plötsligt upp igen i början på 80-talet. Toppen, tyckte jag. Äntligen. Så en kompis och jag masade oss iväg till biografen för att återse en av våra favoritfilmer. Men först gick jag upp i maskirummet för att snacka med kollegan som skulle köra filmen. Och han hade bara fått sju akter film. Det var åtmistone två för lite. Så jag tog en titt på censurkortet och konstaterade att den var bara två timmar lång (eller kort, rättare sagt).

Misstänksamma gick vi ner i salongen och filmen började. Den lunkade på som den skulle. En timme gick. Inget fattades. En och en halv timme gick. Fortfarande inget som var borta eller kortat. Men så hände det! Strax innan tvåtimmarsstrecket kommer - SLUTSCENEN. Alla förklaringar, alla uppgörelser VAR BORTKIPPTA. Publiken var tvärarg och trodde att maskinisten hade klantat sej. Det var, på ren svenska, ett djävla liv. Vissa, som aldrig sett filmen förut, trodde till en början att den verkligen skulle vara så och grymtade naturligtvis att det var den sämsta skit dom någonsin sett.

Dagen därpå ringde jag Paramount och frågade vad i hela friden dom höll på med. Jo, dom hade nyligen upptäckt hur kopian såg ut och skulle dra in den. Den var beställd från England, där den tydligen visats i samma skick, för att en biograf (jag tror det var i Göteborg) hade velat ha en kortare version av filmen. Jag talade om för killen på Paramount att jag ansåg att den skulle ha dragits in i samma ögonblick man upptäckt hur den såg ut. Dessutom skulle den aldrig ha blivit gjord. Han höll med mej. Jag var riktigt förbaskad när jag ringde upp, men tyckte till slut synd om killen som inte hade något som helst försvar att komma med. Han var pinsamt medveten om problemet.

Recensera denna film själv (endast medlemmar)
Fler recensioner
Länkar
av samma film
BeforeYouDie 5 har röstat
Matewan 52 har röstat
 
av Matewan
Death Sentence
 1 har röstat
Mamma Mia!
 12 har röstat
Bopha - Frihetens seger
 2 har röstat
Ingen fara på taket
 9 har röstat
En sekund före noll
 2 har röstat
The In-Laws
 4 har röstat
Intolerable Cruelty
 8 har röstat
Den tredje mannen
 25 har röstat
Uppgörelsen
 8 har röstat
Den stora ba(n)kstöten
 3 har röstat
 
Senaste recensioner
Cannibals
1 har röstat
The Favourite
0 har röstat
G.I. Joe: Retaliation
0 har röstat
Army of Darkness - Evil Dead III
0 har röstat
Ett fall för Johnny Cousin
0 har röstat
Olofs frostiga äventyr
2 har röstat
Slender Man
1 har röstat
Annie
0 har röstat
Mördaren - en helt vanlig person
1 har röstat
ReGOREgitated Sacrifice
3 har röstat
Unforgettable
1 har röstat
Love, Simon
1 har röstat
Evil Dead
0 har röstat
Den bästa sommaren
1 har röstat
Psycho II
0 har röstat
Spinal Tap
0 har röstat
Lilja 4-ever
0 har röstat
Den blomstertid nu kommer
3 har röstat
Mystic River
0 har röstat
Hobbit: En oväntad resa
2 har röstat
 
Adhype AB © 2000-2019 Om du vill kontakta oss gällande annonser, maila till info@adhype.se Om Filmtipset Kontakt Medhjälpare Länkar Hjälp Regler & Villkor