|
|
26/1 2004
Recenserad av connya
|
|
|
D et som kännetecknar Disneys filmer har alltid varit sensmoral. Som liten hade jag inte så mycket bekymmer med det eftersom jag inte riktigt förstod vad det var man försökte förmedla utan bara njöt av de magiska berättelserna, de roliga sidekicks - karaktärerna och den vackra animationen. När Disney sedan började lägga grunden för dataanimerad film så gjorde man det på ett litet, om än väldigt litet mer vuxet, sätt. I Ett småkryps liv säger en karaktär att en annan karaktär är hans erotiska dröm för att ta ett litet exempel. Men mest handlar nästan alltid Disneyfilmer om karaktärer som är aningen utanför. Det handlar inte om mobbning i den graden; men Pinochio, Micke och Molle, Bambi, Lejonkungen etc. har alltid en eller flera karaktärer som är antingen för små, för fula, eller för rädda för att mäta sig med de stora hjältarna. Men som ändå gör underverk och är, när eftertexterna börjar rulla, de som sedan är hjältar.
Hitta Nemo är inget undantag och ibland önskar jag väl att Disney kanske vågade släppa lite av allt det glada och komiska och fördjupa sig. Ändå är det ganska skönt att veta vad man har att förvänta sig.
I Hitta Nemo är clownfisken Marlin den överbeskyddade oroliga fadern som inte släpper taget om sin son. Nemo som föddes med en för liten fena är den nyfikna, livliga karaktären som samtidigt vill vara lite större och tuffare. Detta sätter honom givetvis i trubbel och Marlin för ge sig av på en resa genom havet för att hitta sin son, för att hitta Nemo helt enkelt. Tillsammans med fisken Dory som lider av närminnesförlust blir det en fartfylld, spännande och farlig resa.
Det har pratats mycket om att man antingen älskar eller inte gillar denna filmen alls. Eller så pratas det, som alltid, alldeles för mycket om vilken teknik som används, hur fantastiskt vackert allting ser ut och vilka pinjonärer Pixar är som får havet att se så levande ut. Allting det är givetvis sant och det ser verkligen helt fantastiskt ut. Men samtidigt är det inte det som fångar mitt största intresse. För även om handlingen inte är särskilt originell så levererar Disney några av de mest minnesvärda karaktärporträtten någonsin.
Det är pappan Marlin som genomgår filmens klassiska karaktärsförändring och samtidigt är hjälten som ska rädda sin son, Dorly är sidekicken och även fast anden från Alladin och Timon och Pumba från Lejonkungen kanske är Disneys främsta sådana är hon med sina repliker ytterligare en karaktär att älska genom hela filmen.
Det vimmlar givetvis av andra karaktärer och referenser till verkligheten. Man driver med måsars eviga kraxande, ger sköldpaddor en minnesvärd stund i filmen och drar paralleler mellan Hajar och Alkoholister.
Och allting tillsammans blir i mina ögon riktigt bra. Stunderna för de stora skratten finns, repliker och karaktärer som är omöjliga att värja sig emot och omöjliga att glömma. Resan i sig är sådär lagom barnvänligt spännande precis på gränsen så att både vuxna och barn kan älska den. Sensmoralen finns i att även små (fiskar) kan vara hjältar och nästan alla karaktärer får sina ögonblick i filmen där de får bli lite större.
Det är inte exakt lika bra som Toy Story-filmerna men inte långt ifrån. Och svag som jag är för filmer som handlar om resor, karaktärer som växer för varje liten scen och komik som känns välbalanserad kan jag inte låta bli att fascineras, skratta och älska filmen.
|
|
|
|
|
 |
|
