|
E ric Bishop (Steve Evets) är en medelålders man som jobbar på posten och är tokig i fotboll, speciellt Manchester United där hans favorit, Eric Cantona, spelar. Det är mycket som går emot honom för tillfället. Han tar hand om sina två styvsöner vilket inte är en dans på rosor, och inte nog med detta så har den äldre av bröderna, Ryan (Gerard Kearns), försatt sig i rejält knipa. Hans egna dotter, Sam (Lucy-Jo Hudson), som har ett nyfött barn, vill avsluta sina studier, kontaktar honom och ber om hjälp att ta hand om hans barnbarn då hon är på skolan. Han måste då träffa sin före detta fru, Lily (Stephanie Bishop), som han inte gjort på trettio år.
"Sweetest moment ever?"
"It wasn't a goal."
"It's gotta be a goal, Eric."
"No"
...
"It was a pass."
Ovan följer en dialog mellan huvudrollsinnehavaren som spelar Eric Bishop och Eric Cantona som gestaltas av honom själv. Det Cantona säger stämmer väldigt bra med budskapet i filmen, att man inte ska vara egoistisk och enbart tänka på sig själv utan att man kan bli tillfredställd genom att även hjälpa andra.
Den första halvan av filmen känns väldigt realistisk och är mycket välgjord, tänkvärd och underhållande på sina ställen. Man börjar tycka synd om Bishop och hans familj och vad som händer med dem.
Sedan vet jag inte vad som händer då regissören, Ken Loach, enligt mig valt att lägga till en malplacerad twist i kommande intrig då den äldre av bröderna, Ryan, försatt sig i knipa och det uppstår en del brutalitet och liknande. Det hade man verkligen kunnat lämna åt sidan och istället jobba vidare på första halvan som inte kändes helt färdig.
Filmen i sig är underhållande i feelgood-anda. Skådespelarna levererar dialogerna bra och tillsammans med deras Manchesterdialekt kan det inte bli tråkigt. Man blandar även in allvar vilket passar utmärkt. Hade det inte varit för den andra delen hade betyget hamnad högre upp än en svag trea. Sevärd!
|
