Som besökare på Filmtipset samtycker du till användandet av s.k. cookies för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
 
Betyg idag: 1 177 Besökare idag: 5 571
annons
annons
Laddar...

Recension av Män som hatar kvinnor

Regissör: Niels Arden Oplev
År: 2009
Till filminfo
Betygsätt:
Antal visningar (4934)    Forumdiskussion (2)
14/2 2009
Recenserad av weng-weng
J
ournalisten Mikael Blomqvist får lämna sin post på en grävande tidning efter att någon lurat honom i en bevisfråga i samband med en artikel. Han döms till fängelse men innan han ska avtjäna sitt straff blir han kallad från annat håll. Den före detta industrimagnaten Henrik Vanger vill att Blomqvist utreder ett mystiskt försvinnande av en ung kvinna från Vangersläktens förflutna. Blomqvist börjar nysta och får plötsligt hjälp av hackaren och enstöringen Lisbeth Salander, och tillsammans hittar de en släkt med en rad fula och mörka hemligheter.

Att svensk polisfilm är en tudelad historia är ingen nyhet. Den visas och visas igen på teve, den säljs till Tyskland och den säljs med kvällstidningar. Men den bespottas samtidigt av alla som tycker sig veta något om de riktiga värdena i film. Den stora massan och den lilla med fintyckare håller ju sällan med varandra.
Lägg därtill att den här filmen ska axla de flera miljoner läsarnas egen bild av historien och karaktärerna. För att inte tala om stämningen, spänningen, miljöerna. Så nog måste det ha gått åt både en och två Samarin till producenten Søren Stærmoses mage innan han sjösatte projektet.

Regissören Niels Arden Oplev och manusförfattarna Nikolaj Arcel och Rasmus Heisterberg har gjort ett gott jobb i kondenseringen av den tjocka kriminalromanen. Mest har man skurit bort runt Blomqvists kvinnoaffärer och kaffedrickande.
Han är inte längre en sexmagnet som alla kvinnor måste sätta på, och han måste inte börja varje mening med en koppa java. Kvar är en ganska grå man med hög arbetsmoral och kunnande, men den nyhetsnäsa och journalistiska intelligens för arbetet han besitter i boken saknas något. Dessutom gör Nyqvist rollen lite rutinmässigt, med betoning grymtande och sluddrande, nedtonad kanske för att historien ska komma fram mer.

Istället ges fritt spelrum för Lisbeth Salander, vilket känns helt i sin ordning (hennes karaktär har också solklar huvudroll i trailern). Det är svårt att påminna sig en liknande roll för en kvinna i svensk film och utförandet av Noomi Rapace är klanderfritt. Hård, tystlåten, svår.
Det som lyfter Stieg Larssons böcker över t.ex. Beck och Wallander är ju också just den politiska sprängkraften. De bakomliggande idéerna är helt enkelt intressantare, och det är Salander som personifierar dem. Hon slits sönder av samhället och bränns i den skärselden som kallas sociala nät och åtgärder. Trots de, för den breda publiken, ganska explicita och brutala scenerna, verkar Rapace trivas i rollen och hennes duster med Sveriges elaking nummer ett; Peter Andersson, osar av just den perverterade personkemi man vill.

Stora delar här är lyxig underhållning, precis som man hoppas, med högt tempo och sammanpressat berättande, lite som en svensk Michael Mann-upplevelse. Det är också mycket vackert foto som, trots innehållet, säkerligen fungerar för att sälja Sverige som turistmål. Peter Haber och Sven-Bertil Taube är smart rollsatta och Lena Endre tillräckligt hårt hållen.

Finalen lider av ett onödigt krystat Bondslut, där skurken av någon anledning känner att han måste berätta och bekänna hela historien inför kameran. Det rimmar illa med den trovärdighetsmanual som filmen följt fram till dess.
För den som läst boken är den sista halvtimmen dessutom tyvärr ganska bortkastad. Filmen börjar om på ett onödigt sätt med en trög epilog som inte tillför något. Här hade man kunnat vara modigare i manusbearbetningen, och Ewa Fröling drar dessutom ner helhetsintrycket på skådespelarnas insatser rejält.
På minuskontot finns också polisgenrens klyscha nummer ett; att hitta avgörande ledtrådar i suddiga gamla fotografier. Detta sätt att vaska fram bevis fick stor plats också i boken men ältas här till förbannelse. Snart minns man leende Mel Brooks parodi på detta i ”Det våras för galningarna” (1977) där ett fotografi förstoras upp till en hel väggtapet.

När produktionsbolaget Yellow Bird skrev kontrakten på de tre filmerna hade böckerna ännu inte slagit på bred front och man var glad att låta SVT visa del två och tre. Därför kommer det påbörjade korståget över världen, med 550 kopior bara i Frankrike (som kanske ser en ny dödlig Nikitadocka i Salander?), att sluta här. Men DVD - marknaden blir förstås en viktig utpost, och kanske kan vi till och med hoppas på remakes, teateruppsättningar och tevespel?

Recensera denna film själv (endast medlemmar)
Fler recensioner
Länkar
av samma film
blue velvet 18 har röstat
weng-weng 28 har röstat
 
av weng-weng
Dance of the Dwarfs
 0 har röstat
Tvätten
 1 har röstat
Det dödliga spelet
 1 har röstat
They Live
 2 har röstat
Sleeping Beauty
 8 har röstat
Friends with Benefits
 1 har röstat
F
 0 har röstat
Baby on Board
 2 har röstat
Apflickorna
 23 har röstat
Åsa-Nisse - Wälkom to Knohult
 25 har röstat
 
Senaste recensioner
Mupparna på Manhattan
1 har röstat
Den onda cirkeln
0 har röstat
The Prophet's Game
0 har röstat
Hajen
0 har röstat
Split
0 har röstat
Låt den rätte komma in
0 har röstat
House on the Hill
0 har röstat
Dennis firar jul
0 har röstat
Tomtetass och jakten på julen
0 har röstat
Skräcken i svarta lagunen
0 har röstat
Austin Powers: The Spy Who Shagged Me
2 har röstat
The Square
2 har röstat
Summer of Sam
0 har röstat
Maniac
1 har röstat
Awakening the Zodiac
0 har röstat
Trassel
0 har röstat
Röjar-Ralf
1 har röstat
Tryggare kan ingen vara
0 har röstat
Vad hände med Baby Jane?
0 har röstat
The Mole People
0 har röstat
 
SESN AB © 2000-2017 Om du vill kontakta oss gällande annonser, maila till info@sesn.se Om Filmtipset Kontakt Medhjälpare Länkar Hjälp Regler & Villkor