n man stiger av tåget i Helsingfors, uppenbart på väg från landsorten för att söka jobb, slår sig ned på en parkbänk i Kaisaniemi. När han slumrar till blir han brutalt rånad och nedslagen. På sjukhuset befinns han död och läkaren hastar vidare till en förlossning. Men likt bibelns Lasarus stiger mannen upp och sliter av sig sina bandage. Han återfår livet men ger sig ut på stan med ett allvarligt handikapp: han har förlorat sitt minne, sitt förflutna.
Så öppnar Aki Kaurismäkis "Mannen utan minne", den andra delen i regissörens planerade Finlandstrilogi som inleddes med "Moln på drift" 1996. Då handlade det om arbetslöshet. Nu för oss Kaurismäki till de utslagna och bostadslösa när "M", som mannen utan minne kallas i personförteckningen, upptas i den märkliga gemenskapen bland dem som erövrat sig ett "hem" i containrar bland avskrädeshögar och övergivna maskiner på Sumparn i Helsingfors. Kaurismäki berättar om människor som är utslagna men inte inte utan hopp, människor som ställer upp för varandra. Goda människor i en ond tid.
"Mannen utan minne" tilldrar sig i nutid - året är 2001 - men samtidigt har Kaurismäki och hans scenografer Markku Pätilä och Jukka Salmi skapat ett alldeles eget universum med stark doft av femtiotal men med markörer också från ett par senare decennier. Det är ett land som både är och inte är. När tåget rullar in i Helsingfors ser man den polerade nutidsstaden passera i bild, men när M inleder sin vandring rör han sig i slitna miljöer, ruffiga bakgator och de oglamorösa conatainerbostäderna bland sopor och skrot. Ändå är det ingen tröstlös vardagsrealism, tillsammans med fotografen Timo Salminen förskänker Kaurismäki sin värld ett sällsamt poetiskt skimmer.
På sin vandring möter M även kärleken i en trevande och ömt skildrar historia med frälsningsarmésoldaten Irma. Det är också på Frälsningsarméns slumstation han tar viktiga steg mot nytt självförtroende och säkerhet i livet. Markku Peltola, som figurerat i mindre roller i nästan alla Kaurismäkifilmer gör ett underbart arbete i rollen som M, återhållsam och intensiv på samma gång och med en massa känsla i de små uttrycken. Kati Outinen, Kaurismäkis betrodda kvinnorollsgestaltare har väl aldrig varit så stark som i denna lilla stora roll som frälsningsarmésoldat som är rov för blandade känslor.
Dialogen i Kaurismäkifilmerna är alltid sparsmakad, så också nu. Men aldrig har dialogen varit så mångbottnad som i den här filmen. En märklig blandning av högtravande artighet, chandlersk rapphet och poesi bidrar till att fjärma filmen från realismen och stärka intrycket av att det är en saga vi ser. Det är också en dialog som är mycket rolig.
Mannen utan minne bjuder också på referenser till tidigare Kaurismäkifilmer och blinkningar åt den publik som kan sitt Finland av det förflutna. På en krogvägg hänger en bild på den bortgångne Kaurismäkiskådespelaren Matti Pellonpää, slumstationen leds av 50-talets stora sångerska Annikki Tähti som i en replik konstaterar att hon faktiskt själv sjöng en del när hon var ung och 73 år gammal faktiskt bjuder på ett par av sina gamla pärlor med en röst som fortfarande har spår av sin gamla storhet. Femtiotalets fatala filmförförerska Anneli Sauli skymtar som matbarsägarinna och filmgurun Peter von Bagh agerar frälsningssoldat.
Mannen utan minne är trots alla uppenbart finska markörer märkligt universell, någonstans finns en stark känsla av fransk film.
