n olycka sker så lätt. En oskyldig flört, ett lite mindre oskyldigt one night stand - och så ett ödersdigert missförstånd om kondomens vara eller inte vara. Vips! Katastrofen är ett faktum.
I På smällen tvingas Ben och Alison – ett synnerligen omaka ungt par – tacklas med insikten om att de ska bli föräldrar. Och inte bara det - de ska bli det tillsammans! De försöker få det att fungera, men det går inte att komma ifrån att Ben är en ambitionslös slusk medan Alison är en normal och söt tjej med helt andra planer än att upprepa sin systers äktenskapliga misstag – att bilda familj med någon som är för olik henne själv. Och så börjar de dramatiska och komiska förvecklingarna.
Jag hyrde regissörens Judd Apatows förra film The 40 year old virgin innan jag gick på visningen av På smällen. Den skulle vara hyfsad för sin genre var det sagt; ganska rolig. När nittiofem procent av skämten visade sig vara trött penishumor kunde inte ens den vanligtvis så briljante Steve Carell rädda showen. The 40 year old virgin var en besvikelse och ett bottennapp, så förväntningarna på Apatows nästa skapelse var inte uppe och dansade bland stjärnorna direkt.
Desto mer positiv blev överraskningen. Romantiska komedier med stereotypa sidekicks är inte min melodi, men På smällen är faktiskt en hyfsad sådan. Bens ständigt stenade kompisar får mig att fnissa flertalet gånger. Kanske är det för att castingen till den här filmen är så synnerligen lyckad. Hälften av skådespelarna har Apatow återvunnit från sin förra film, men här funkar de mycket bättre.
Seth Rogen (You, me and Dupree, The 40 year old virgin) är perfekt som dumsnäll, bortkommen pothead, och Katherine Heigl (Grey's anatomy) funkar utmärkt som den slätstrukna men söta amerikanska normen personifierad. Med sin komiska tajming och subtila syrlighet lyckas Leslie Mann (Cable guy, Big Daddy) och Paul Rudd (Clueless, Vänner) som Alisons syster respektive svåger bära upp filmens parallellhistoria med bravur. Vi har sett alla bifigurerna förut, men det är inte alltid de funkar så bra som de bitvis gör här. Synd bara att de inte gör det filmen igenom. För som väntat går det tyvärr utför mot slutet.
Jag vill ge På smällen en trea för den lyckade småputtriga humorn och för att de lyckas ge den obligatoriska parallellstoryn betydelse. Faktum är att det är Paul Rudd och Leslie Mann som får mig att både skratta och bli aningen rörd flest gånger i filmen.
Men mot slutet håller det inte. Inte när filmen harvar på minst en halvtimme för länge. Inte när man försöker skjuta på det förutsägbart lyckliga slutet genom att slänga in en utdragen och tråkig läkarjaktsförveckling med smörigt slut (det visar sig att även den argaste doktorn är god innerst inne – tänka sig). Inte när filmens slutliga sensmoral är att om man bara anstränger sig för barnens skull så är vad som helst möjligt.
Jag skulle vilja skriva något annat än att det här är en typisk amerikansk romcom med vissa komiska poänger. Men så mycket mer finns inte att säga. Man skulle förstås kunna avfärda hela genren som sådan. Men som den optimist jag är väntar jag fortfarande på den komedi som gör det jag vet är möjligt – överraskar mig lite, bara lite mot slutet. Detta istället för att infria varenda tänkbar gissning, förväntning och förutfattad mening jag kan tänkas ha när jag biografens kulisser går upp.
