ill att börja med vill jag säga att detta är en konstig film och att den kan betyda olika för olika individer med olika bakgrunder.
Filmen handlar till viss del om Karl (Lars Nordh) som har bränt ned sin möbelbutik i hopp om att få tillbaks det mesta på försäkringen. Men filmen har ingen linjär handling utan är uppdelad i flera olika små metaforscener med oerhörd symbolism i varenda ögonblick, men med ett citat som röd tråd nämligen "Älskad vare den som sätter sig".
En av Karls söner har även hamnat på ett sjukhus eftersom han har blivit knäpp efter att ha skrivit dikter. Hans andre son är en känslig taxichaufför medan varenda invånare i staden håller på att ta sig därifrån vilket skapar trafikkaos och oändliga köer på flygplatsen. Välkommen till Sverige idag? Igår? Om 10 år? Vem vet när detta utspelar sig men människan är i kris den vill ha kärlek, hjälp och framför allt pengar. Människor går och piskar varandra på gatorna för att dem demonstrerar, några viktiga herrar sitter och väntar på att Ordföranden i Ekonomiska-aktivitetiska expertråd ska presentera sina långsiktiga strategier, medan några herrar gratulerar en svensk general som fyller 100 år. Alla människor är vitsminkade i ansiktet och beter sig som själslösa zombier som går runt i ett evigt svart hjul.
Den är även härligt surrealistisk ibland då man får träffa på Eriks kompis som har dött och vilken Erik är skyldig pengar. Men den härliga känslan ligger i det totalt monotona sceneriet och den totalt orörliga kameran. Långa korridorer, oändligt långa flygplatsterminaler, interiörer som upprepar sig ut i evigheten och många andra fina scener.
Eftersom den är full av symbolik uppdelad i en massa scener med en svag röd tråd genom hela är det ganska svårt att egentligen berätta om vad det handlar om. Men jag skulle vilja tro att den handlar om människan som är utsatt vart den än är eller vart den än befinner sig och att vi tittar på istället för att göra någonting! Att stå och titta på hur någon blir nedslagen från andra sidan gatan utan att ingripa! Att öppna dörren för att se hur en i personalen blir avskedad på ett förnedrande sätt och sedan höra samma chef klaga över sin golfklubba! Att skratta då någon håller på att bli itusågad av en misslyckad trollkarl och en massa annat som människan faktiskt gör, omedvetet eller ej. Man känner igen sig själv i vissa situationer, pinsamt visst! Men det är nog vad Roy Andersson vill ha visat. Att det är såhär hemsk man kan vara. Att man sedan bara skyfflar undan alla besvär genom att säga ett typiskt "Allt har sin tid" kommer inte hjälpa! Man måste ta itu med problemen nu, inte vänta och vänta tills det kanske är försent. Samhällskritik blandad med igenkänning ger en otroligt konstig effekt. Man sitter stum och beundras av manuset och de okända skådespelarna.
Symboliken är väldigt enkel att förstå, man behöver inte tänka mycket alls som med Jorodowskys filmer där man verkligen måste tänka till för att förstå vad han vill ha sagt. Här räcker det med att bara titta, lyssna och samtidigt njuta av den monotona enkelheten.
Tempot i filmen är väldigt lågt men man vänjer sig lätt eftersom den där enkelheten alltid finns och samspelet mellan foto och musik är helt underbart och underlättar. Det finns inte många filmer från denna genre som är bra, utan att bara vara helt ogenomtänkta, men denna är verkligen igenomtänkt. Varenda miljö, dialog, rörelse är helt planerat vilket bidrar till den där monotona känslan, vilket inte är negativt.
Det är en riktigt underbar film... eller film... konst! Detta är konst överförd till film. Men jag skulle vilja avsluta med en scen som har fastnat på näthinnan... Då några viktiga herrar låter ett barn med bundna ögon ramla ned för att senare krossas mot stenarna medan en folkmassa står och tittar på galenskapen.
