Jonas Odell har under flera år odlat sina talanger som animatör. Här har han grävt i sitt minne för att hitta, som han själv säger, vissa historier som hänt och andra som är påhittade. Kameran glider fram mot en porträttfylld vägg och väljer ett av de många foton som hänger där. Sedan börjar den första historien ur minnet. Här handlar det om hur en liten pojke får följa med sin farbror på olika äventyr på stan. De tittar på blinda dykare som äter banan i en stor vattenfylld behållare och går på museum, allt medan farbrodern dricker något ur en brun papperspåse.
Andra berättelser handlar om en man som alla barn i trakten älskar, han är inte som deras egna pappor och fixar håret och går ut och dansar en gång i veckan. Men hans fru är alltid sur och stannar hemma med blåmärken i ansiktet. En dag flyttar han därifrån och hennes blåmärken försvinner.
En av de bättre historierna berättar om hur två granngubbar tävlar om att ha nyast och stört utrustning till sin trädgård. Det hela urartar i mänskligt förfall och man hoppas att detta inte är en av historierna som har verklighetsbakgrund.
Som Odel själv också menar handlar de flesta av historierna om manliga tillkortakommanden. Det är färgglada animationer med gubbar( det är mest män) som rör sig ryckigt och dansar fram när de rör sig. Odell byter stil i sin animationsteknik från film till film, även om spretigheten är ett genomgående drag. Ibland är allt gjort i datorn men i vissa historier är bakgrunden uppblandad med t.ex. akvarell. Dessa bilder är de finaste och visar vilken driven konstnär han blivit.
I botten hos Odell, bakom det kluriga och knasiga, anar man ofta en sorglig eller otäck verklighet men det är inget han grottar ner sig i, han är mer intresserad av humorn och fascinationen i det rent betraktande.
Det blir en aning repetitivt med samma omstart historia efter historia men eftersom det trots allt är en kortfilm som står man ut.
