Som besökare på Filmtipset samtycker du till användandet av s.k. cookies för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
 
Betyg idag: 519 Besökare idag: 5 210
annons
Laddar...

Recension av The Pianist

Regissör: Roman Polanski
Ã…r: 2002
Till filminfo
Betygsätt:
Antal visningar (4350)    Forumdiskussion (1)
3/9 2003
Recenserad av weng-weng
V
ilken är den största svårigheten med att göra en film om andra världskriget?
Givetvis att alla redan vet för mycket om det som ska berättas.
Med detta i åtanke, och med en samtidig järnvilja att lyckas göra verklighet av detta svåra, har Polanski, precis som andra regissörer vid så många andra liknande filmatiseringar om samma ämne, istället valt att fokusera på det mänskliga.
Således följer berättelsen visserligen judeutrotningens historia under andra världskriget, mena tappar aldrig fokus på pianisten Spielman i huvudrollen.

Blandat med ett öga för vardagsdramatik använder han här de bilder och den känsla för terror som han flera gånger vunnit framgång med inom skräckgenren för att jaga upp sin publik. Det är scener som hämtade ur någon plats som inte verkar jordelik. Dantes inferno ter sig nog närmare för de av filmens huvudkaraktärer som tvingas bevittna all ondska som människor i dess närhet släpper fram.

Polanski lyckas också påminna om att allt sker i de närmiljöer som tidigare, dagen innan, varit där man gick till butiken eller bara promenerade helt fritt. Det förstärker både det overkliga och det verkliga och ger en omedelbar känsla av hopplöshet. Det egna hemmets osäkerhet, saknaden av en trygg punkt att fly till när omvärlden blir för nära, är ett centralt tema i filmen där vår hjälte mest får kuska runt från plats till plats.

Att Adrien Brody fick en Oscar för sin insats är föga förvånande. Om man vill vara lite elak (vilket alltid är på sin plats när Oscarstatyetter diskuteras) kan man fråga sig om det någon gång skrivits en Oscarsäkrare roll än denna. Utan att på något sätt vilja anklaga Polanski för något liknande måste man nog tillstå att det ur ett rent vinsthungrigt perspektiv ter sig helt utstuderat rätt.
Man tar bara en del konstnärlighet (minns att Jeffrey Rush också redan har fått en statyett för sin prestation som pianist i ”Shine”), adderar en lagom mängd hjältemod och utvaldhet/utanförskap uppblandat med det grymmaste förtryck och omänskligt ovärdigt lidande.
Placera sedan det hela under andra världskriget och ge karaktären skador som nästan går att liknas vid förlamning eller handikapp, helt enkelt något som måste övervinnas, och saken torde vara biff.

Ja det är lätt att vifta bort Pianisten som alltför förutsägbar, eller kanske rätt av trist, men också detta lyckas Polanski kringgå med rak och oförställd ärlighet. Här är han långt ifrån de onödiga tillkrånglade krumbukter som körde t.ex. The Ninth Gate i botten.
Nej, Polanski trasslar inte till det för sig utan gör istället en poäng av att långsamt och metodiskt låta oss följa skeendets gång, men trots ämnet med mer värme än kyla. Och om man tänker efter är det kanske inte ett så märkligt tillvägagångssätt. För det omänskliga går desto lättare att urskilja då det utspelas mitt i det som är som mest mänskligt.

Efter vad jag gissar förhåller sig Polanski ganska nära den text som ligger till grund för filmen (historien baseras på memoarerna från den verkliga person som är filmens förlaga). Detta går att spåra i hur rakt spåret är mellan början och slut, just som om boken låg öppen framför oss. Ofta är detta endast till last för filmer. Att överföra ett medium till ett annat är en svår konst och det finns en uppenbar risk att de rörliga bilderna slutar röra sig, att de stelnar under orden och att bilderna inte behövs. Men här fästs omedelbart ett intresse i Brodys huvudkaraktär; pianisten Spielman. Brodys agerande innehåller ibland lite för mycket teater för min smak, men är dock en tillräckligt tydlig ledstjärna.
Han gör sitt jobb, men att det skulle vara värt en Oscar kan jag inte riktigt se. Brody lever högt på sitt både veka och starka utseende och Polanski vet att utnyttja det till max. Oräkneliga bilder visar honom från sidan med sin minst sagt imponerande profil. Aldrig har en näsa talat så mycket i en film (den är så stor att strålkastarna i en scen ger den en genomlysning) och vid sidan av hans instrument är det hans ansikte, även då det är stumt och avslappnat som är filmens oftast använda bild för kommunikation.

På gränsen till det förfinade och pretentiösa, precis som alla historier som vill nå hjärtat, balanserar Pianisten, utan att falla över på fel sida allt för många gånger (även om det alltså sker ibland). Det blir en film som smart nog använder tillräckligt enkla medel för att låta själva historien träda fram.

Recensera denna film själv (endast medlemmar)
Fler recensioner
Länkar
av samma film
billybob 13 har röstat
m86 11 har röstat
cineasten89 13 har röstat
weng-weng 14 har röstat
 
av weng-weng
Ett fall för Johnny Cousin
 0 har röstat
Dance of the Dwarfs
 0 har röstat
Tvätten
 1 har röstat
Det dödliga spelet
 1 har röstat
They Live
 2 har röstat
Sleeping Beauty
 8 har röstat
Friends with Benefits
 1 har röstat
F
 0 har röstat
Baby on Board
 2 har röstat
Apflickorna
 23 har röstat
 
Senaste recensioner
Cannibals
1 har röstat
The Favourite
0 har röstat
G.I. Joe: Retaliation
0 har röstat
Army of Darkness - Evil Dead III
0 har röstat
Ett fall för Johnny Cousin
0 har röstat
Olofs frostiga äventyr
2 har röstat
Slender Man
1 har röstat
Annie
0 har röstat
Mördaren - en helt vanlig person
1 har röstat
ReGOREgitated Sacrifice
3 har röstat
Unforgettable
1 har röstat
Love, Simon
1 har röstat
Evil Dead
0 har röstat
Den bästa sommaren
1 har röstat
Psycho II
0 har röstat
Spinal Tap
0 har röstat
Lilja 4-ever
0 har röstat
Den blomstertid nu kommer
3 har röstat
Mystic River
0 har röstat
Hobbit: En oväntad resa
2 har röstat
 
Adhype AB © 2000-2019 Om du vill kontakta oss gällande annonser, maila till info@adhype.se Om Filmtipset Kontakt Medhjälpare Länkar Hjälp Regler & Villkor