A Girl Walks Home Alone at Night

Vilken fantastisk upplevelse! Musiken, fotot, känslan! Jag vart helt knockad, detta är ett konstverk. Dock ska det sägas att om man förväntar sig skräck och något mer normalvampyrigt, så är det nog bättre att se något annat.

Jag gillar, precis som alla andra, också scenen i flickrummet till tonerna av White Lies. Men det är allt. Urtråkig annars.

Snäll katt och fint filmat. I övrigt ett sömnpiller rakt igenom. Kan garanterat förstöra vilken skräckfilmskväll som helst.

En ny spännande upplevelse, en långdragen svartvit semi-iransk vampyrfilm på persiska, det ser man ju ändå inte varje dag. Det händer ju inte jättemycket det ska sägas, men jag har inget problem i sig med långsamma filmer och det är snyggt foto och bra soundtrack så det blir ändå aldrig tråkigt. Sheila Vand gör det bra med små medel och Arash Marandi är ändå ganska lätt att hålla på. Lite Jim Jarmusch över detta, scenen i sovrummet är otroligt tät, i övrigt myser jag med i denna ganska timida skräckfilm, det är konst för fan och nog måste jag sätta en 3a på detta till slut.

Yta över substans. Känns mer som en teknisk övning eller uppvisning än ett konstverk. Några snygga scener och ett bra soundtrack räddar ett någorlunda godkänt betyg.

Den andra filmen jag sett inom genren socialrealistisk vampyrfilm. Att två filmer inom en så snäv genre kan vara så olika.

seg, innehållslös pretentiös vampyrfilm på Farsi/Iranska inspelad i USA. Plågsamt trist och meningslös. Duktig katt dock.

Filmen påminner om Lynch. Stämning finns men blir stundtals lite väl taget från andra filmer. Betyget är inte jättestarkt.

Stämningsfull.

Att de gamla mästarna, som exempelvis Kurosawa, fortsatte att göra svartvit film långt efter att färg blev den nya standarden berodde på att det är så stora tekniska skillnader mellan de olika typerna av film, och för att göra färg måste de i vissa avseenden lära om sig hantverket på nytt. Så småningom övergav de dock den svartvita filmen, när de kände sig redo att ta sig an färg, för att de insåg hur mycket bättre (immersiv) färgfilm är (vilket inte borde behöva förklaras, men det beror på att de flesta människor som besitter fungerande synorgan upplever verkligheten i färg). Nya generationer filmskapare har inget att skylla på--om de nu ville ursäkta sig, för i själva verket är vissa av den helt bakvända uppfattningen att svartvit film på något sätt är överlägset färgfilm, eller är 'mer seriöst', eller 'mer artistiskt'... vilket är pretentiös idioti av den mest skrattretande sorten (vissa är däremot bara medvetna om sina begränsningar och kör svartvitt för att det är mycket simplare, men gör inga anspråk på att vara skickliga regissörer). Det sagt så är Ana Lily Amirpour knappast ett fullkomligt talanglöst pretto, tvärtom visar hon på känsla och kompetens i sin regi, även om det aldrig blir bättre än en skaplig musikvideo (scenen med flickan och Arash på rummet). Just den här filmen fann jag inte särskilt imponerande, men så länge hon fortsätter att utvecklas så kan hon nog bli bra på riktigt.