About Time

En till mestadels charmig bagatell. Resandet i tiden är en rolig gimmick som lyckligtvis inte överanvänds. Mot slutet blir filmen dock smetig och manipulativt sentimental. Detta sänker den ett snäpp.

Charmig och sympatisk på ett gammaldags vis. Den hade lätt kunnat fläka ut första halvan till fulla spellängden och nöja sig med simpel romantisk komedi, men det är något speciellt att den bara fortsätter och låter så pass mycket tid passera. Även om själv slutpoängen är rätt simpel och självklar från början så lyckas den ändå genom just denna ambitiösa inställning faktiskt förmedla budskapet på ett sätt som verkligen backar upp det. På så vis får filmen ändå rätt mycket kött på benen, och ja, jag vågar nog till och med höja den ganska simpla trean till en fyra. Bra skådisar också. Fasansfullt omslag, bara.

Bill Nighy glänser, i övrigt menlös och trist.

McAdams och Nighy är superbra och äger filmen. Annars är den ibland intressant men ofta fokuserar den för mycket på att vara antingen för smörig eller för pinsam. Faktum är att det finns 10-15 minuter nånstans i mitten av filmen som är praktiskt taget helt osebara. Sänker ett steg på grund av det. Gleeson är inte speciellt sympatisk i huvudrollen, manuset är riktigt uselt, folk är själviska, men det finns lite fint i den förstås.

Inget märkvärdigt, men filmen var helt okej...

Den här har fått orimligt bra omdömen kan jag känna. Curtis har här gjort en fluffig romcom med tidsresetema utan att riktigt bry sig om sin egen interna logik. Saker händer för att det passar in i handlingen och jag köper nog inte Domhnall Gleeson som är huvudskådis heller. McAdams är ju alltid bra men hon gör väl inget speciellt här som hon inte redan gjort på ett bättre sätt i andra filmer. Det enda som får mig att haja till lite är väl den ständigt imponerande Bill Nighy som stjäl filmen. Att han dessutom tycker om att spela pingis är ju ett klart plus. Harmlöst och lättsmält vilket väl är Curtis generella melodi, men här blir det mellanmjölk och det kan inte gärna bli mer än en 2a.

Småcharmig film

Tacksamt tema och en trevlig ramberättelse. Detta var en trivsam film med extra glans av Bill Nighy och Rachel McAdams. Betyget blir en 4;a

Okej film. Men det stora grejen som är lite svår att se förbi (men som ju så klart hade gjort detta till en helt annan typ av film) är ju att dom endast tänker på sig själva och sina närmsta. Det finns ju rätt mycket hemskheter i världen man själv skulle känna sig mer eller mindre tvingad att ta tag i om man inte skulle gå sönder i själen.

En bagatell med viss charm.