Jimi: All Is by My Side

Jimi Hendrix under hans första genombrottsår (sommar66-sommar67). Har på känn att filmens innehåll har styrts rätt så hårt av Linda Keiths återberättande (regissör John Ridley själv var endast 1 år gammal när detta utspelades). Därav kan kanske även förståelse fås för det stora fokuset på henne och hennes välexponerade storhet i filmen. Historien som berättas är väl hyfsat kul att se. Men en Hendrixbiografi helt utan hans musik, inte en ton, inte ett ljud från hans stämma eller gitarr. Inte ens en strof från hans stora hit ”Hey Joe” som släpptes i slutet av 66 finns med. Katastrofalt (när inte rättigheterna fanns, borde inte filmen ha gjorts). Jimi var mycke i Sverige, såg honom uppträda på Gröna Lund (sommaren 67), en galen upplevelse (så ett positivt med filmen är att minnena väcks till liv och därför ramlar det in några extra betygspoäng). OBS Filmen har fel rubrik här på Filmtipset. Titel är Jimi: All Is by My Side både i Sverige och som original

Vad är det här för skit? Blev allvarligt talat djupt besviken av den här filmen. André 3000 gör bra ifrån sig och han är dessutom väldigt lik Jimi Hendrix men själva filmen är bara skit; den berättar i princip ingenting över huvud taget och det är bara en massa tjafs hela tiden. Jimi Hendrix förtjänar en bättre filmbiografi än den här smörjan. Undvik den här skitfilmen och skicka den med flygpost till Mumindalen!

Filmen känns väldigt lam och trist, största delen av handlingen innehåller bara en massa käbbel! Man kan jämföra den här historien med ifall jag eller någon annan skulle gjort en film av folk jag chattat med eller lärt känna och sedan bara berättat hela min konversation rakt av utan några händelser eller inlevelse, den ända som tyckt det är intressant är jag själv eller mina närmsta vänner, detsamma gäller här, den ända som tycker detta är kul är förmodligen dem största fansen och personerna som var just där, för människor som inte är uppväxta med Jimi Hendrix fattar typ ingenting av den här röran och stänger av. För att rädda filmen skulle dem använt sig av mer musik och sedan kortat ner den lite. Men det positiva med filmen är André Benjamin han passar perfekt som Jimi Hendrix.

Benjamin André gör rollen magnifikt och känns som Jimi ut i fingerspetsarna. Fotot i kombination av känslan i scenerna gör att att det inte känns som en spelfilm utan mer som en dokumentär. Ett utomordentligt bra och gediget hantverk. När eftertexterna rullar vill jag bara se mer mer och mer och även om det känns som att jag som tittare saknar något när eftertexterna rullas så är det säkert bara för att filmskaparna i det här fallet har gått efter devisen "less is more" till skillnad från övriga moderna filmer där man tenderar att mer än gärna brassa på i överdrift.

Biografifilmer, i synnerhet om musikikoner, tenderar ofta efter att visa ett pottpurri av välkänd kuriosa kring personen i fråga. Den här gör något annat. Mycket mer än jag orkar lista upp. Det är i alla fall bra gjort och mer av en "film" snarare än en Wikipedia-sida uppradad med fakta, som det ofta kan bli av liknande filmer. Något som antagligen kommer få vissa att rata filmen och se den som medioker. Men det är dom det. Coolt 1: att den plockar upp hur film såg ut i skarven 60-70-talet och tar det till en ny nivå med många snygga grepp. Coolt 2: att Jimis första flickvän ser exakt ut som Anna Karina.

Inledningen är magnifik, tyvärr hittar filmen sedan inte riktigt sitt spår och blandar händelseförlopp och det blir ingen tydlig röd tråd (inte på det sättet som det skulle kunnat göras). Andre är klockren som Hendrix och resten av skådespelarna är utmärkta, den visuella biten är en stor höjdpunkt och musiken likaså (även om ingen Hendrix-musik är med). Betyg 6.6

Jag gillar arkivklippen som slängs in här och var och förstärker känslan i filmen. Som om det behövdes. Andre Benjamin är utmärkt som Hendrix, och över huvud taget finner jag stort nöje i filmen. Det som hindrar fyran är att intrigen/intrigerna kolliderar lite och hindrar varandra från att nå full potential.