Anatahan

Jag gillar skildringen av hur människor kan sönderfalla moraliskt, behandlingen av gruppdynamik, primala instinkter o.s.v. och filmen gör det bra och är mycket fint filmad, det som gör att den inte riktigt får en 4:a är väl att den lyckas kännas något stillastående och repetativ trots både intressant tematik och kort speltid,men betyget ligger nära en 4:a!

Det funkar förvånansvärt bra med otextad japansk dialog och von Sternbergs berättarröst. Intressant grepp. Fotot är snyggt, och inledningen är riktigt härlig. Sedan dalar det. Det är alldeles för segt och ointressant. The old king is dead, long live the king, typ.

Oerhört vacker och gripande studie över sönderfallande människor. Precis rätt tempo rakt igenom. Betyg 7.7

Knappt godkänt men det stundtals mycket vackra fotot och ett par stämningsfulla scener höjer. Annars känner jag mig ganska ointresserad av den här typen av förutsägbar skildring av gruppsykologi och det djuriska i människan. Ligger nog mycket i det men själva determinismen är förljugen.

Och när blev det fel med lite exotism?

Den tidstypiska exotismen präglar båda filmerna, och tar fokus från det mesta annat.

Likheterna med Tabu känns för övrigt inte särskilt påtagliga. Det enda de två filmerna har gemensamt är att de båda utspelas på öar i Stilla havet.

Intressant uppläggning med alla skådespelarna som bara talar japanska (som ej översätts) och med den amerikanska berättarrösten (von Sternberg själv tydligen) som för berättelsen framåt. Snyggt foto och dramatisk handling. Sammanfattningsvis en säregen och kanske udda film i von Sternbergs produktion; men ytterst sevärd.

En sämre Tabu. Ändå fin.