BETYG
3.4
av 5
3.4
av 5
Ansikte mot ansikte
Jenny Isaksson är en psykiater, gift med en annan psykiater. Båda är lyckade inom sitt ämbete, men Jenny håller sakta på att bryta ihop. Hon är jagad av sitt förflutna och kan till slut varken fungera som doktor, fru eller människa.
Originaltitel | Ansikte mot ansikte |
Alternativ titel | Face to Face |
Regissör | Ingmar Bergman |
Manus | Ingmar Bergman |
Genre | Drama, Fantasy, Mysterium, 70-tal |
Skådespelare | Liv Ullmann, Erland Josephson, Sven Lindberg, Aino Taube, Gunnar Björnstrand, Sif Ruud, Göran Stangertz, Lena Olin, Gösta Ekman, Birger Malmsten, Gösta Prüzelius, Ulf Johanson, Kari Sylwan, Bengt Eklund, Mona Andersson, Jan-Eric Lindquist |
Betygsätt | Logga in eller bli medlem för att rösta |
Betygsantal | 298 |
Filmnummer | 13940 |
Recensioner
Filmen har inga recensioner ännu.Kommentarer
Ingmar Bergmans drama om vad som kan hända när en person blir utnyttjad, inte kan ta vara på sig själv eller andra, lever i en lögn och utsätts för press. Den börjar helt okej, men sedan går det käpprätt utför, spinner i cirklar och är alldeles för överdrivet för att bli en sevärd film. Många kända namn som inte kan rädda smörjan.
Att Bergmans filmer ibland innehåller ingrediensen ångest, det vet du. Men här är det maximerat med den varan. Ångesten bärs av Jenny som också är professionell i ämnet eftersom hon själv är psykiater.
Liv Ullman som spelar karaktären Jenny får jobba hårt med att visualisera ångest filmen igenom. Jag tycker inte det här är någon höjdpunkt i Bergmans filmrepertoar. Från början är det här en TV-serie. Redigering och speltid har här anpassats till långfilmsformatet. Kanske gick något förlorat i den processen. Riktigt bra är dock mardrömsscenerna i slutet av filmen.
Ett underbart mysterium när det kommer till film...
Ytligt sett en psykoanalysfilm, men djupare sett en film om själva existensen och själens obotliga ensamhet. Som den felande länken mellan Scener ur ett äktenskap och Exorcisten. Fullkomligt gastkramande. Därtill, när demonerna väl drivits ut, det svartaste, mest förtvivlade "lyckliga" slut jag sett i någon film.
Överraskande oinspirerad och torftig. Psykologiserandet blir närmast parodiskt. Hade tänkt fylla lite luckor med en spurt såhär på slutet av Bergmanåret men nu försvann väl sugen ändå.
Svårbedömd! Oerhört höga toppar och fina insatser från Liv Ullman men också djupa dalar. En svag fyra får det bli ändå.
Liv Ullmann är en trooper. Hon säljer även denna, den kanske sämst skrivna av alla hennes Bergman-roller, så bra det går. Håll utkik efter en ung, solbränd Gösta Ekman i discobyxor.
Jag har fått allt svårare för Liv Ullman så det här är ju egentligen inte direkt "filmen för mig". Men lite småintressant är det ändå. Tyckte nog att filmen peakade just under festscenen med Gösta Ekman och sedvanligt underbara Sif Ruud.
Alldeles för långsam och seg för att fånga mitt intresse, men Ullman är som bekant alltid bra. Min tjugonde film av Bergman dessutom.
En film som inte åldrats särskilt väl. Gör anspråk på att vara djup och intellektuell men blir mest pretentiöst. Dessutom känns kvinnosynen förlegad.