Asteroid City

Tycker den var minst lika bra som andra Wes Anderson-filmer, och fägerna och miljöerna är förstås exemplariska, likväl den otroliga ensamblen. Rolig och rapp dialog, och sekvenserna med utomjordingen var hysteriska.

Jag har inte sett så mycket av Wes Anderssons filmer men av det jag sett förstår man att han är en regissör som satsar mer på det visuella än på en ren handling. Med Asteroid city har han skapat en snygg film som ska föreställa en teaterpjäs fast man får följa karaktärerna ur spelfilmsmiljö, även om det tydligt visar att det är en pjäs det handlar om. Berättelsen är ganska lam och innehåller mest scener som ska vara roliga och underhållande. Skådespelarna gör bra ifrån sig och vi får se en lång rad stora stjärnor i rollistan. Musiken är också bra och ger filmen en passande atmosfär. Jag gillar den visuella stilen och trots att handlingen i sig inte är så speciell så gillar jag filmen för den är underhållande på sitt sätt och som sagt gör det visuella filmen värt att se.

Inte lika osammanhängande som The French Dispatch, men jag saknade minnesvärda karaktärer och dialoger som Wes Andersons-filmer är kända för. I Asteroid City är det de cinematiska miljöerna som är fokuset och handlingen tuffar på utan nåt större engagemang. I det stora hela är det en helt ok film, men långt ifrån Andersons bättre verk.

Blir för mycket Wes Anderson här och nästan alla karaktärer verkar medvetet vara trötta på livet. Miljön är perfekt för en Anderson-film, men det går helt enkelt för långt i Asteroid City.

Skrattade gott när Indian Love Call spelades, låten som spränger hjärnorna på Aliensen i Mars Attack! Vacker smygreferens.

Alla involverade har troligen skitkul när de spelar in, men det är inte så jäkla kul att se om jag ska vara ärlig. Några sköna grejer och förbaskat snyggt, såklart, men menlöst och lättglömt.

Ett sceneri som är en fest för ögat, som alltid, och som nästan alltid passar perfekt som ett pussel men det monotona skådespeleriet man alltid ser hos WA kräver ett visst humör för att uppskatta fullt ut.

Man vet lite vad man får av Wes Anderson numera. Det var alltså ett tag sedan han överraskade. Detta är lite "ännu en film". En delikat fröjd för ögat givetvis, ett par schysta garv, bra skådespeleri och allt sådant. Men innehållsmässigt ganska tunt. Här finns en massa meta och en slags poäng av hur poänglöst det hela är, och visst visst, men kanske inte något som sätter sig på djupet. Allt som allt en hyfsat underhållande film, men ingen av regissörens bättre.

Om någon bara kunde låsa in WA i den där källaren han rymt från, där han satt lugnt och byggde sina modelltåg och -städer, så skulle vi slippa sånt här. Inramningen med en teaterföreställning är avslöjande och det slår mig att de flesta WA-verk antagligen skulle passat bättre som absurdistiska produktioner på en scen. Dock tillför det faktiskt något till denna film, som fortfarande inte är "bra" (jag ogillar WA) men stilen i det inre skådespelet är lättare att svälja. Tyvärr har ju även det yttre samma stil, även om det är svartvitt. Märkligt att hela Hollywood kommer springande när WA visslar, kanske finns det ett pretto-konto att fylla.

Wes Andersons filmer börjar mer och mer få karaktären av kollon där en extremt kändistät uppsättning skådisar har kul ihop. Resultatet är rätt tunt, men samtidigt väldigt egensinnigt och roligt. Svag 4:a.