Återträffen

Förstår mycket väl vad Odell vill säga och ämnet är viktigt. Men medans alla runt omkring henne verkar helt endimensionella och hämtade ur samma mall ter hon sig själv stundom vettig, stundom rent obehaglig. Hade troligtvis själv backat på hennes inbjudan om jag varit i liknande sist, mobbare eller ej.

Tyckte att den var ganska så intressant. Förutom Anna själv samt killen hon pratar med utanför trappuppgången på slutet var det dock mestadels ganska så färglösa skådespelare vars insatser inte var nåt som satte sig på minnet. När det kommer till delen efter festen kan man ju undra hur ordagrant hon kopierade sina verkliga möten med sina föredetta klasskamrater som sedan skådespelare fick göra film av. Trea

Sanningssägare är jobbiga om man valt att leva hela livet i lögn. Det är vad jag tar med mig från den här.

Gillar att ogilla denna, känner att man inte behöver gilla henne eller allt hon gör för gilla filmen. Hon är verkligen besvärlig, en påminnelse från det förflutna som ingen önskar. Man reflekterar över ungdomssynder, både de man gjort och utsatts för.

Obehagligt.

Odell är lite av en kvinnlig version av Nosferatu. Jag tror Roy i Macken sa det bäst: "Sällskaps Ivar förgöraren"… det är en fruktansvärd film om en gubbe som söker sig till stora sällskap där han.. nästlar sig in.. och sen är han så in i helvete tråkig att folk dör bara dom umgås med honom… det är en hemsker film.. Ah… den är ju inte så blodig asså.. det är den ju inte.. men den är otäck på ett annat sätt.. lite djuuuup är den faktiskt… man sitter hela tiden och tänker.. så är det ju.. så är det ju… och det är ju bra filmer och så menar jag.. eller hur?" Fel forum, hon borde gå till en psykolog med sina problem, förstår att hennes klass inte ville umgås med henne då eller träffa henne nu. Förutom att det var väldigt jobbigt att se på så vet jag heller inte om hon hade nånting nytt att tillföra ämnet.

Utmärkt spelad fiktion och dokumentär! Fösta delen börjar med att konstnären Anna Odell går på 20-årsjubileum efter nian. Med på festen är de som gick i hennes klass, men det vore fel att kalla dem klasskamrater. De som ordnat festen är de värsta mobbarna. De hälsar alla välkomna och skålar. Värste mobbaren talar om gemenskapen de haft i klassen. När han slutat reser sig Anna och säger att han har fel. Hon berättar om den kraftiga mobbning och utfrysning hon upplevt. Ingen stöder henne eller håller med henne. Hon fortsätter och man försöker få tyst på henne. Filmen innehåller också en andra del. Annorlunda upplägg för ett drama, men med kraftig effekt. Jag blev väldigt tagen av denna fina film. Jag har själv varit på två fina återträffar efter nian och gymnasiet. Båda var i stort sett spritfria, alla var vänliga och vi hade mycket roligt. Bra spelat av flera. Scener från festlokalen, filmstudion och några utomhusscener. Betyg: 4-

Nä, den här filmen skulle kunna blivit jättebra, men den är alldeles för skum . Dessutom tycker jag Anna Odell är rätt obehaglig med sin stirriga blick...

Mycket speciell film men Odells egocentriska och endimensionella inlägg kring mobbning gör att inget toppbetyg kan sättas.

Seklets hittills mest överskattade svenska film.